hedrande verksamhet i det offentligas tjänst, som äfven lämnade honom tid öfrig till utförande af en mängd enskilda förtroendeuppdrag, såsom förmyndare och sterbhusutredare, emottog han, både af konung, offentliga institutioner och enskilda, mångfaldiga prof af erkännande och tillgifvenhet. Adlad 1816, upphöjdes han 1843 i friherrligt stånd samt blef efter hand kallad till ledamot af akademier och fosterländska sällskap. Emellertid var det på ett helt annat område än fru Justitias tämligen sterila fält, han företrädesvis gjorde sig känd och värderad. Begåfvad med framstående musikaliska anlag, utvecklade han helt och hållet på egen hand desamma med sådan framgång, att han redan 1788 kunde sköta orgelspelet vid gudstjänsten i Salems kyrka. Och det kunde icke undgå att väcka uppseende, då 1797 den tjugotvåårige auskultanten i Svea hofrätt sökte och erhöll organistbefattningen i Klara kyrka. Efter att tre år senare ha utbytt denna befattning mot en dylik i Storkyrkan, skötte han dess orgel på ett sätt, som vann allmänt erkännande. Invald till ledamot af Musikaliska akademien 1814, var han 1835--60 dess ordförande. Ehuru han, såsom man sett, uppnådde de högsta graderna inom den juridiska ämbetsmannavärlden med åtföljande utmärkelser, öfvergaf han, först sedan han 1825 utnämnts till justitieråd, sin organistbeställning, och behandlade ännu länge, efter det han blifvit hofrättspresident, sitt älsklingsinstrument vid gudstjänsterna i Storkyrkan och Jakob. Död vid Djurgårdsbrunn nära Stockholm d. 10 sept. 1866. Såsom orgelspelare intog R. ett rum af första ordningen och besatt i musikteoretiskt hänseende en stor och vidsträckt konstbildning. I Åhlströms koralbok återfinnas flera af honom författade koraler, och äfven Hæffners koralbok innehåller några sådana af hans hand. Han har dessutom, till ledning för unga orgelspelare, utgifvit en bearbetning af Knecht's Orgel-Schule, samt efterlämnade såsom prof af en mer än vanlig insikt i orgelbyggeriet tvenne slags kabinettsorglar med ny konstruktion: Orchestrion och Organochordium. Gift 1: 1800 med Charlotta Rydberg, 2: 1847 med Eva Margareta Widegren. 4. Rosén, Johan Magnus, romanförfattare, pianist, tonsättare. Född i Göteborg d. 6 april 1806; den föregåendes kusin och sonson af R. 2. Föräldrar: den äfven såsom vitter författare och publicist kända prosten och kyrkoherden i Stora Åby af Linköpings stift Gustaf Rosén och Helena Charlotta Prytz. Student i Uppsala 1822, aflade R. 1829 hofrättsexamen därstädes och ingick på ämbetsmannabanan i Stockholm men lämnade 1839 den ordinarie kammarskrifvaretjänst i Krigskollegium, som han erhållit fyra år förut, för att mer odeladt kunna följa sin kallelse såsom musiker och skriftställare. Han hade då redan, utom med en mängd musikrecensioner, kåserier och resebref i åtskilliga af hufvudstadens tidningar, uppträdt såsom redaktör tillsammans med E. Drake af »Nordmannaharpan» 1830--31 samt ensam utgifvit »Tidning för teater och musik» 1835--36. Sedan R. 1838 bosatt sig i Köpenhamn, uppehöll han sig 1839--41 i Skåne, hvarefter han flyttade till Stockholm samt fortfor att vistas därstädes till 1859, med undantag af åren 1852--54, då han såsom medarbetare i »Göteborgs- handels- och sjöfartstidning» hade sitt hemvist dels i Köpenhamn, dels i Malmö och Lund. 1846 redigerade han »Helios, tidning för litteratur och skön konst.» Sedan han i egenskap af tidningskorrespondent 1859--60 varit verksam i Tyskland, Österrike och Ungern, stannade han vid hemresan 1860--63 i Köpenhamn, hvarefter han slog sig ned i Hamburg, där han fortfor att vistas i hela tjugu år eller till 1883, då han omsider återkom till Stockholm. Död ogift därstädes d. 10 juni 1885. Bland litterära alster, som flutit ur hans penna, må nämnas romanerna: Den fria kärleken 1830; En fiffig karls missöden 1842; Yttersta domen 1846, hvartill en särskild musikbilaga blifvit utgifven; lustspelen: Aristokraten på landet. Assessorn och körsbären, Musikkännare m. fl. Såsom tonsättare har han författat tonmålningarna Pompeji sista dagar, Slaget vid Narva, Det hvilande representationsförslaget, vidare för militärorkester, Grande marche triomphale, Variations concertantes, för klarinett och piano; en operett, Der Singmeister; körfantasien Det brustna hjärtat; Polonaise för piano; 12 deutsche Gesänge; Musikalisk katekes 1852 m. m. Rosén, Per Gustaf, astronom och geodet. Född i Linköping d. 17 juni 1838. Föräldrar: musiksergeanten Johannes Rosén och Anna Sofia Ekholm. Student i Uppsala 1857, blef R. därstädes filos. doktor 1866 och docent i praktisk astronomi 1867. Såsom byzantinsk stipendiat besökte han 1867--69 Ryssland och Tyskland. Härunder uppehöll han sig en längre tid vid Pulkova observatorium, där han bl. a. idkade studier i stjärnfotometri. Hemkommen utnämndes R. till professor vid Topografiska kåren eller, såsom den nuvarande benämningen lyder, Generalstabens topografiska afdelning äfvensom till lärare vid Krigshögskolan. Efter att redan 1867 hafva deltagit i trianguleringar vid västkusten för den europeiska gradmätningen, öfvertog han såsom professor ledningen af alla de geodetiska arbetena i Sverige. Endast en femtedel af vårt land var då, oaktadt arbetet därmed upptagit ett femtiotal år, på ett tillfredsställande sätt trianguleradt. Men under R:s öfverinseende och ledning fortskred det viktiga arbetet med den raskhet, att redan efter omkring tjugu års förlopp nästan hela den öfriga delen af landet var öfverdragen med ett s. k. »första klassens triangelnät, hvarjämte äfven trianguleringen i detalj var långt framskriden. R., som företagit flera utländska resor i allmänna uppdrag, ägande sammanhang med de geodetiska arbetena, var deputerad för Sverige vid den internationella