dessa ärenden, blifvit upplösta. R. var ock utrustad med egenskaper, som satte honom i stånd att på ett tillfredsställande sätt reda sig med denna ansenliga arbetsbörda, och han fortfor att sköta den maktpåliggande platsen i femton år, ehuru han därunder äfven hade åtskilliga offentliga uppdrag af mera tillfällig art sig anförtrodda. Sedan han vid 1800 års riksdag varit protokollsförande i hemliga utskottet samt författat samma riksmötes riksdagsbeslut, upphöjdes han 1805 till friherre och kallades efter regementsförändringen 1809 till statsråd. Denna hans utnämning var väsentligen att tillskrifva ett mindre tilltalande karaktärsdrag hos honom, nämligen hans lätthet att äfven med uppoffring af sin personliga öfvertygelse rätta sig efter den, som vid tillfället hade makten i sina händer, och hvilken vid statshvälfningen 1809 var Georg Adlersparre. Denna hans förmåga, hvarpå för öfrigt hans offentliga bana både före och efter antydda tillfälle företer åtskilliga prof, väckte i förening med hans böjelse för nepotism betänkligheter mot hans insättande å den höga posten såsom justitiestatsminister efter C. A. Wachtmeisters död 1810. Han blef ock på grund däraf vid dess tillsättande förbigången men blef i stället sistnämnda år En af rikets herrar samt 1813 ordförande i Generaltulldirektionen. Året därefter var han ordförande för de till Norge afgående kommissarierna i ändamål att afsluta unions-konventionen samt undfick 1815 till belöning för sina tjänster vid detta tillfälle grefvediplomet. 1818 utnämndes han af Uppsala universitet till juris doktor, var under en del af året 1824 tillförordnad riksmarskalk, 1826--27 tillförordnad generaltulldirektör, hvarefter han 1829 omsider utnämndes till justitiestatsminister. Denna förtroendepost innehade han sedan i mer än tio år, eller till i februari 1840, då han vid uppnådda åttitvå lefnadsår, samt sedan han i sextifem år hade varit anställd i statens tjänst, sökte och erhöll sitt afsked. R., som i likhet med andra af hans släkt, hyste böjelse för studier och vetenskapligt arbete, var ledamot af Vet. akad., hedersledamot af Landtbruks-akad., af Vitt.-, hist.- och antiqu.-akademien, Musik. Akad., Vetensk.-societ. i Uppsala jämte en myckenhet andra samfund och sällskap. Han var bland dem, som 1815 stiftade Svenska bibelsällskapet och 1835 Svenska missionssällskapet. Bland af honom utgifna skrifter må nämnas hans vid öfvertagandet af presidiet i Vetenskapsakademien 1840 hållna Tal om juridisk statistik och grunderna för lagstiftning samt Upplysningar om rikets styrelse från 1810 till konung Carl XIV Johans dödliga frånfälle 1845. Efter sitt afskedstagande bebodde han om somrarna sin på Eckerön i Mälaren belägna egendom Stafsund, där han afled åttinio år gammal d. 4 sept. 1847. En tjänstemannabana, utsträckt till måttet af en vanlig människoålder, däraf en ej obetydlig del ägnad rikets högsta ämbeten, gör R. till en ganska märklig personlighet i vår förvaltnings historia. Utrustad med ovanlig arbetsförmåga och en tjänstemannaskicklighet, som blifvit på det fördelaktigaste vitsordad af de mest skiljaktiga opinioner, ingrep han djupt i nästan alla förvaltningsgrenar, i hvilka lagstiftningen under ett halft århundrade kan sägas utgöra en återspegling af hans grundsatser och åsikter. Stor beundrare af Carl XIV Johan, ansågs han på konungen utöfva ett inflytande, som mången gång blef besvärligt för de ansvarige rådgifvarna. Han var ock synnerligen förhatlig för oppositionen och drabbades mer än någon annan af den impopularitet, som följde de år 1840 afgående statsråds-ledamöterna. Excell. R. var sedan 1790 gift med Charlotta Maria Toutin, hvilket äktenskap var barnlöst, hvarföre ock grefliga ätten R. med honom utgick. 4. Rosenblad, Bernhard Emanuel, riksdagstalare, finansman. Född den 10 maj 1796; den föregåendes brorson. Föräldrar: öfversten vid fortifikationen Nils Rosenblad och Eva Elisabet Richert. Efter att hafva tagit studentexamen i Lund, utnämndes R. 1812 till fänrik vid lifgrenadiererna och bevistade såsom sådan 1814 års fälttåg i Norge samt deltog i de flesta då förefallande krigsoperationerna. Sedan han 1819 i Uppsala aflagt kansliexamen och s. å. låtit inskrifva sig i Kanslistyrelsens expedition, lämnade han 1823 militärståndet, blef s. å. kammarherre samt tjänstgjorde såsom legationssekreterare i Berlin 1825--31, under hvilken tid han flera gånger förestod beskickningen vid envoyén Brandels frånvaro. 1831 blef han ordförande i Banko-diskont-direktionen och utnämndes 1837 till kommerseråd. Såsom sådan hade han bland andra ärenden i uppdrag att utreda de statsrättsliga förhållandena med Öresundstullen. Under åren 1843--44 deltog han som ledamot i den kommitté, hvilken hade sig förelagdt att utarbeta förslag till ordnande af vissa unionella förhållanden mellan Sverige och Norge, och hvilken kommitté äfven afgaf betänkande rörande en ny och fullständigare unionsakt. Ifrån 1823 ända t. o. m. 1853 års riksdag bevistade han såsom medlem af riddarhuset alla riksmöten, därunder han gjorde sig bemärkt såsom framstående riksdagstalare på den konservativa sidan, förnämligast i bank-, tull- och statsregleringsfrågor, samt såsom motionär i en mängd viktiga finansfrågor. Af ridderskapet och adeln insattes han vid 1833 års riksdag bland bankofullmäktige och fortfor på grund af nya val i denna befattning till 1848. Äfven uppdrogs (1852) åt honom att verkställa en af ständerna begärd fullständig utredning af alla svenska folkets skattebördor. På grund af tilltagande sjuklighet måste han emellertid efter ett års förlopp afsäga sig detta uppdrag. Död i Stockholm den 16 jan. 1855. Gift med Beata Sofia Eklund. Af honom finnes utgifna dels (anonymt) Några ord om publicitetens uppkomst och öden i Sverige, i synnerhet emellan 1719 och 1772; jämte en blick på detta tidehvarf 1824, dels Tankar i afseende på ordnandet af Rikets mynt-, bank-, skuld- och kreditväsende 1829. Rosenfeldt, Verner von, militär, vitter författare. Född i nov. 1639 på godset Müntenhoff i Estland. Fadern: krigskommissarien David Reimers, adlad von Rosenfeldt. R. ingick 1658 i