svenska flottan, blef löjtnant i amiralitetet 1660, kommendör 1673, major och amirallöjtnant 1676, svensk adelsman 1679, vice amiral 1680 och slutligen, amiral 1700. Det var på grund af sitt välförhållande i slaget vid Bornholm 1676, som han nämnda år utnämndes till amirallöjtnant. Han deltog för öfrigt under danska krigets fortgång i det för Sverige olyckliga slaget vid Kjögebukt 1677 och förde 1679 en transportflotta af 22 fartyg till Rügen och tillbaka igen. Sedan freden blifvit återställd, var R. nitiskt verksam för höjande af Sveriges sjömakt. Till detta mål syftade de af honom utförda hydrografiska undersökningar i Östersjön och Kattegatt, som sedermera under hans ledning af P. Gedda bearbetades i sjökort. I samma syfte utgaf han 1693 sitt grundliga arbete Navigation eller styrmanskonst, ett arbete, genom hvilket han, liksom ock genom sin 1702 utgifna Stockholmia, en stor plankarta med vyer af hufvudstaden, bevisade sig som en man med djup och vidsträckt vetenskaplig bildning. Det sistnämnda arbetet åtföljdes af en Låfdicht öfver Stockholms stad. Han uppträdde som skald jämväl med en samling små poem under titel: Den Vaaksammes roo, eller lustige leedsamhet 1686. De finnas nu jämte en mängd förr otryckta dikter i Hansellis samling, del. 16 (1873). Själfva handskrifterna tillhöra Nordinska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek. R. som tillbragte sin ålderdom i Karlskrona, afled därstädes den 5 dec. 1710. Gift med Kristina Gyllenstake. Rosenhane. Ätten har, ehuru utan bevislig grund, uppgifvits leda sitt ursprung från den gamla ansedda släkten Tre Rosor. Närmast härstammar den emellertid från Göran Johansson (Rosenhane), hvilken 1574 var ståthållare på Nyköpings slott. Görans sonsöner blefvo friherrar 1652 och 1654. Ätten utgick på svärdssidan 1812. 1. Rosenhane, Johan Göransson, ämbetsman. Född 1571 (eller enligt andra uppgifter 1562) på gården Torp i Husby-Oppunda socken af Nyköpings län. Föräldrar: förenämnda Göran Johansson och Märta Nilsdotter Böllja. Sedan R. hemma öfvat de studier och idrotter, som ansågos tillhöra en ädling, begaf han sig 1588 till främmande länder och studerade vid skilda universitet, hvarunder han förvärfvade sig grundlig språkkunskap och äfven vidsträckta insikter i andra lärdomsgrenar. Till fäderneslandet återkom han först 1596. Här antogs han i tjänst hos hertig Carl, som begagnade honom dels i kansliet, dels vid åtskilliga underhandlingar både i och utom landet. Hertigen satte ock stort värde på den högt bildade mannens tjänster, hvilket han särskildt bevisade genom att betala de skulder, denne åsamkat sig under sina studieår i utlandet. År 1599 utnämndes han af hertigen till »Riksens öfverste secretarius» med åliggande att ordna Riksarkivet, samt hålla kansliet och andra ämbetsverk dess handlingar tillhanda. Tillika höll han på Carls befallning nästan hvarje år i landsorterna mönstringar, utskrifningar, vapensyner, ting och dylika förrättningar. Sina olika uppdrag skötte han med stor drift och skicklighet, och den ynnest, han därigenom förvärfvade hos Carl IX, kom honom äfven till del af Gustaf II Adolf. Sistnämnde konung satte honom till ståthållare på Nyköpings slott med underlydande län. I denna befattning kvarstod han till sin död, hvarjämte han blef änkedrottningens och hertig Carl Filips furstliga råd. R. afled på Torp d. 24 jan. 1624. Gift 1606 med Katarina Arp. 2. Rosenhane, Schering d. ä., statsman. Född på Torp i Södermanland den 4 juli 1609; den föregåendes son. Student i Uppsala 1624, bedref R. därstädes med stor grundlighet sina studier till 1628, då han ingick som den förste adlige auskultanten i Svea hofrätt. 1629 fick han åtfölja svenska ambassadören Jakob Spens till England, hvarefter han fortsatte sin resa på egen hand genom Frankrike och Holland samt hemkom till Sverige 1631. Följande år förordnades han till assessor i Svea hofrätt och skickades att öfverföra Gustaf II Adolfs lik från Wolgast till Sverige. Sedan han en kort tid varit i Danmark, förordnades han 1634 till den förste underståthållaren i Stockholm och kallades 1635 af änkedrottningen Maria Eleonora till hennes geheimeråd samt ståthållare öfver lifgedinget. Såsom underståthållare inlade han stora förtjänster om hufvudstadens förkofran och har såväl i dess nuvarande indelning som administrativa styrelse efterlämnat flera minnen af sin skapande förmåga. 1637 befordrades han till landshöfding i Östergötland, där han särskildt verkade för Norrköpings förkofran. Då fredsunderhandlingarna i Tyskland kräfde hvarje diplomatisk talang, som hemma kunde undvaras, skickades R. 1643 såsom svensk resident till Münster, där han vann de främmande sändebudens förtroende och aktning framför både Joh. Oxenstierna och Adler Salvius, detta icke minst på grund af sina lyckliga umgängesgåfvor och sitt jämna, förbindliga sätt. Han kvarstannade i Münster till början af 1648 och ansåg själf de där tillbragta åren såsom de angenämaste i sitt lif. Helt oväntadt anlände emellertid sistnämnda år, Kristinas befallning till R. att afgå såsom svenskt sändebud till Paris. Åsyna vittne därstädes till den af »fronden» framkallade upproriska rörelsen, företog han sig, i strid mot en regelrätt diplomatis fordringar, att i en 1649 utgifven skrift, »Observationes politicæ de nuperis Galliæ motibus, skarpt gissla kardinal Mazarins styrelse. Med rätta häröfver uppbragt, utverkade Mazarin hans rappellerande 1649. Hösten 1650 inkallad i rådet, vistades han 1651 i Tyskland, där han hade att utföra åtskilliga värf, som stodo i samband med införlifvandet af Sveriges nyvunna besittningar. Hemkommen upphöjdes han 1652 i friherrligt stånd med det i Österbotten belägna Ikalaborg till friherreskap samt utnämndes s. å. till rikskansliråd och öfverståthållare i Stockholm. Emellertid begaf han sig senare på året åter till Tyskland för att deltaga