i fredsunderhandlingarna med Polen i Lybeck samt i upprättandet af det s. k. Wismarska tribunalet. Först i slutet af 1653 återkom han till Sverige. I Stockholm fortsatte han nu sitt ärofulla värf med hufvudstadens bebyggande och förskönande. Drottningen, som önskade blifva Axel Oxenstierna kvitt och ersätta honom med R., gaf denne en mängd viktiga, den förstnämndes ämbetsförvaltning egentligen tillhörande, uppdrag, bl. a. att utarbeta en ny kansliordning, dem R. fullgjorde med all den taktfullhet, som fordrades för att icke såra den gamle, om riket högt förtjänte rikskanslären. Vid afsägelseriksdagen hade han att uppträda på ett sätt, hvarigenom han i flera fall kom att framstå såsom rikskanslärens ställföreträdare. Det oaktadt blef han icke af Carl X Gustaf utsedd till Oxenstiernas efterträdare, om han än äfven af denne konung fick sig flera maktpåliggande uppdrag anförtrodda. Ett af de viktigaste bland dessa var såsom en af kommissarierna vid de underhandlingar med Danmark, som efter konungens död ledde till den af R. och den andre kommissarien, Sten Bielke, undertecknade freden i Köpenhamn 1660. Efter Carl X Gustafs död framträdde R. som en af de mera betydande personligheterna. Det var han, som 1660 utarbetade det s. k. additamentet till 1634 års regeringsform, hvarigenom åtskilliga viktiga förändringar vidtogos i Axel Oxenstiernas verk. Under den därpå följande förmyndarregeringen bistod han riksskattmästaren Gustaf Bonde i dennes ihärdiga kamp för en försiktig och sparsam politik. Beklagligt nog bortrycktes han dock af döden redan d. 6 aug. 1663 å Torp i Södermanland. »R. var ej blott en af tidens skarpsinnigaste statsmän samt en sällsynt dugande, i mångfaldiga värf pröfvad, diplomatisk och administrativ förmåga. Han var äfven en man af mångsidig bildning, en stor bokvän, en förträfflig talare och en utmärkt skriftställare. I detta sistnämnda afseende har han förutom en del lärda arbeten och stridsskrifter också författat en skildring af sin lefnad, hvilken tillika med en intressant bild af tiden äfven lämnar en god inblick i R:s ädla, rättrådiga, godhjärtade och anspråkslösa väsen. Om bland den lysande rad af stormän, 1600-talets Sverige har att uppvisa, han måhända ej är att räkna som en af de främsta i snille och dådkraft, framstår han helt visst som en af de älskvärdaste och mest sympatiska.» (N. von Dardel i Personhist. Tidskrift 1900.) En myckenhet af honom författade bref och uppsatser förvaras i Rosenhaneska samlingen på biblioteket i Uppsala. Gift 1636 med Beata Sparre. 3. Rosenhane, Gustaf, ämbetsman, vitterhetsidkare. Född på Torp den 19 maj 1619; den föregåendes broder. Liksom de äldre bröderna erhöll R. en vårdad uppfostran, som ytterligare fullkomnades genom utländska resor. Hemkommen till Sverige, ingick han i rikets tjänst och upphöjdes 1654 i friherrligt stånd. Redan då vice president i Svea hofrätt, blef han 1661 president i Dorpts hofrätt och utnämndes 1672 till häradshöfding i Uppland, hvilken befattning han dock icke länge torde ha innehaft. Död ogift i Stockholm d. 26 mars 1684. R. älskade vitterhet och var för sin tid en diktare icke utan betydenhet. Det tidigaste och förnämsta af hans arbeten är Venerid 1680, hvari han, liksom Petrarca, besjunger sin kärlek till en annans maka i en mängd sonetter. Han röjer här »en ren och fin fast ej synnerligen stark fantasi, ett för sin tid ovanligt välde öfver språket samt en mild och sedlig känsla.» Han har dessutom författat: Fyratijo små wijsor 1682 samt Thet swenska språketz klagemål at thet som sigh borde icke ährat blifver 1658, ny uppl. 1706, för hvilka vitterhetsverk han, liksom för den förstnämnda samlingen, begagnat författarnamnet »Skogekiär Bärgbo». Hans arbeten äro omtryckta af G. E. Klemming och äfven intagna i Hansellis samling. Därjämte äro af R. utgifna Förklaring öfver then 103 k Davidz psalm 1680 samt Respublica glacialis, som utgör en skildring af vinterfisket i Norden. Jfr E. Meyer: Gustaf Rosenhane (1888). 4. Rosenhane, Johan Scheringsson, ämbetsman. Född i Stockholm d. 16 mars 1642; den föregåendes brorson och son af R. 2 När fadern såsom resident afgick till fredsverket i Tyskland, anförtroddes den lille sonen åt en sin farbroder, Johan Rosenhane, som var landshöfding i Viborg, och erhöll i dennes hus sin första undervisning. Hans lärare därstädes var en ung student vid namn Folcher Uhr, vid hvilken gossen fäste sig med innerlig hängifvenhet, och i hvars sällskap han efter slutade studier företog sina utrikes resor 1660--63. Efter faderns hemkomst till Sverige, skickades Johan 1650 med sina äldre bröder till Uppsala, där han under den äldre Schefferi uppsikt i tio år vinnlade sig om lärda studier. Sedan han återkommit till Sverige från sin förut antydda vistelse i utlandet, hvarunder han i synnerhet gjort sig förtrogen med främmande länders historia och statsförfattning, utnämndes han 1664 till assessor i Kommersekollegium och afgick 1667 till Wismar för att där upprätta ett nederlag för svenska handelsvaror. Kallad 1671 till hofmarskalk hos änkedrottning Hedvig Eleonora, förordnades han fyra år senare till ledamot i granskningskommissionen öfver förmyndarestyrelsen och insattes 1680 i den kommission, som hade att granska förvaltningen af rikets inkomster af Räknekammaren och reduktionen. Utnämnd 1685 till president i Wismarska tribunalet, innehade han denna befattning till sin död, som inträffade i Wismar den 3 sept. 1710. »Om jag hade velat blanda mig i ärendena för den tiden» -- säger han i sina memoarer -- »skulle det för ingen bättre lyckats än för mig, ty genom de förrättningar, som jag hade från 1675 till 1687, hade jag förvärfvat mig sådan kunskap om Sveriges invärtes stat, att jag bättre hade kunnat understödja konungens afsikter, än de öfrige unge gunstlingar, som icke förstodo sig därpå. Jag blef ock ofta tilltalad öfver detta ämne af konungen, som frågade, hvarföre jag icke ville bidraga till statens här ställande, men som jag fann afsikterna