det däraf färdiga gick upp i lågor, så att numera endast 8 mer eller mindre ofullständiga exemplar äro i behåll. Föröfrigt sysselsatte sig denne ovanlige man med nästan allting -- mekanik, byggnadskonst, skeppsbyggen o. s. v. Kort efter nyssnämnda brand, hvarunder den sjuttiotvåårige mannen med den största rådighet och uthållighet deltog i släckningsarbetet, nedlades han på sotsängen och afled i Uppsala den 7 sept. 1702. Gift 1655 med Vendela Lohrman. 7. Rudbeck, Olof d. y., universitetslärare, botaniker, filolog. Född i Uppsala d. 15 mars 1660; den föregåendes son. Undervisad af sin berömde fader i botanik och teckning och handledd för öfrigt af skickliga lärare, växte sonen upp, blef student i Uppsala, studerade medicin och utgaf 1686 en disputation De propagatione plantarum. Sedan han s. å. utnämnts till medicine adjunkt, företog han 1687 en utrikes resa, hvarunder han i England, Holland och Tyskland tog kännedom om allt, som hörde till trädgårdsväsendet, och i Utrecht promoverades till medicine doktor. Återkommen till fäderneslandet 1691, utnämndes han följande år till med. et botanices professor i survivance efter fadern och öfvertog tillika hufvudbestyret med bearbetningen af dennes »Campi Elysii». Tre år senare, 1695, företog han på Carl XI:s befallning en resa till Lappland, hvilken färd han ämnade beskrifva i ett lärdt verk, Lapponia illustrata, i tolf tomer, af hvilka likväl endast den första utkommit, då manuskriptet och de för dess utarbetande gjorda anteckningarna förstördes vid den stora eldsvådan i Uppsala 1702. Under sin vistelse i Lappland hade han tyckt sig finna en viss likhet mellan lapparnes språk och hebreiskan. Efter hemkomsten kastade han sig därefter med ifver på språkforskning och sammanskref ett arbete i tio tjocka kvartvolymer kalladt Lexicon harmonicum, för att bevisa icke blott lappskans öfverensstämmelse med hebreiskan, utan finskans med ungerskan och götiskans med kinesiskan, allt till försvar för en hop af faderns atlantiska satser. Endast en liten del af verket blef såsom prof tryckt 1716. Hvad handskriften angår, inlöstes den 1760 till Uppsala universitetsbibliotek. Han utgaf för öfrigt åtskilliga andra afhandlingar i samma syfte. År 1719 upphöjdes R. i adligt stånd och skref sig sedan till Brunna, Kydingeholm och Brolöfsta. Året därefter befriades han från skyldigheten att hålla de botaniska föreläsningarna, hvilka en kort tid sköttes af Linné, och frikallades 1730 jämväl från de medicinska. Vid uppnådda sjuttionio år (1739) utnämndes han till arkiater, men afled kort därefter d. 23 mars 1740. Af sin fader hade R. ärft smaken för vissa kunskapsarter, men saknade det skarpa, blixtrande snille, som på ett så förvånande sätt uppenbarat sig i den förres »Atlantica». Det oaktadt var han en man, som genom sin djupa lärdom och outtröttliga forskningsifver med heder häfdade det Rudbeckska namnet och lämnade det till efterkommande i ofördunklad glans. Tillsammans med d. v. bibliotekarien, sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius, var han stiftare af Vetenskaps-societeten i Uppsala 1719. Han var tre gånger gift, 1: 1691 med Katarina Goeding, 2: 1697 med Anna Katarina Schönström och 3: 1721 med Charlotta Rothenburg och hade med dessa sina hustrur tjugufyra barn. 8. Rudbeck, Thure Gustaf, militär, politiker. Född d. 21 nov. 1714; den föregåendes sonson. Föräldrar: kaptenen vid Upplands regemente Olof Rudbeck och Maria Törnstjerna. R. ingick redan vid sjutton års ålder i krigstjänst och befordrades, sedan han genomgått de lägre tjänstegraderna, 1739 till fänrik vid Lifgardet. Med detta utkommenderades han i ryska kriget, och förlagd på Åland, försvarade han, i spetsen för en ringa styrka, under tre och en half månader med lysande tapperhet förposten vid Brandö. 1743 befordrad till löjtnant, utmärkte han sig vid dalkarlsupproret genom att i tre dagar utan aflösning hålla riddarholmsbroarna besatta, hvarigenom de upproriska hindrades framtränga till slottet. Hans behjärtade uppträdande vid detta tillfälle belönades ock inom årets utgång med majorsfullmakt vid Upplands regemente, vid hvilket han 1749 befordrades till öfverstelöjtnant. Vid 1742--43 års riksdag började han ock framträda å riddarhuset. Klok och måttfull, vän af ordning och sparsamhet men tillika modig och oförsagd, kände han sig manad att bekämpa Hattarnas äfventyrliga politik, hvars bedröfliga verkningar han varit i tillfälle att skåda på närmare håll, och vann från första början en bemärkt ställning å riddarhuset, som under de efterföljande riksdagarna ytterligare befästades. Efter sitt 1746 ingångna gifte med Magdalena von Mentzer slog sig R. ned på sitt majorsboställe och blef en synnerligen driftig och omtänksam landthushållare, hvars verksamhetskrets alltjämt utvecklades och sedermera koncentrerades till den af honom inköpta egendomen Edsberg i Uppland, som ännu i dag befinner sig i hans efterkommandes ägo. Efter Adolf Fredriks tronbestigning närmade sig R. hofvet men vägrade 1756 af honom begärd medverkan till författningens omstörtande med väpnad hand. 1758 utnämnd till öfverste för Björneborgs och 1760 för Upplands regemente, tågade han s. å. med detsamma till Pommern men återvände till Sverige, sedan riksdagskallelse utfärdades. Vid 1760--62 års riksdag blef han ock en af Mössornas främste män, invaldes i sekreta utskottet och uppfördes å rådsförslag. Särskildt ägnade han sig med ifver åt de ekonomiska frågorna och insattes i den växelberedning, som skulle råda bot å förvirringen i myntväsendet, hvarvid han uppträdde som Nordencrantz' (se II: 193) ifrige vapendragare. Ett hedrande minne har han ock efterlämnat genom sitt memorial mot de extra domstolar och kommissioner, med hvilka Hattarne fläckat sin historia. Vid den stormiga riksdagen 1765, då Mössorna, efter att i tjugusju år ha varit undanträngda från makten af Hattarna, åter vunnit öfvervikt, valdes R. till landtmarskalk och blef året därefter (1766) generalmajor, ordförande i