Tulldirektionen, ledamot i Statsdeputationen och rådgifvare åt bankofullmäktige. Vid de båda följande riksdagarna, 1769 och 1771, var han väl äfven Mösspartiets kandidat till landtmarskalksposten, men stannade båda gångerna i minoriteten. Vid den sistnämnda riksdagen insattes han dock i sekreta utskottet och var en af dem, som på Gustaf III:s uppmaning sökte åvägabringa försoning mellan Hattar och Mössor. Vinden blåste visserligen, tack vare deras öfvervikt i de ofrälse stånden, till Mössornas favör och det gamla rådet störtades våren 1772, men R. kom ej upp å rådsförslag men i stället blef han på borgarståndets initiativ d. 12 febr. 1772 utnämnd till öfverståthållare. Vid konungens kröning 1771 hade han tilldelats friherrevärdighet. Det är för öfrigt bekant, huru han i aug. 1772 af sekreta utskottet nedskickades till Skåne för att inhämta upplysning om de revolutionsplaner, som där troddes vara å bane, samt huru han af Tolls utskickade tillbakavisades från fästningsportarna i Kristianstad. Året därefter (1773) utnämndes han till landshöfding i Uppsala län. Vid den sista riksdag, R. bevistade, nämligen 1778, uppträdde han som en af Gustaf III:s ifrigaste anhängare. 1782 tog han afsked från sin landshöfdingstol och drog sig tillbaka till sin egendom Edsberg, där han afled d. 8 jan. 1786. R. var visserligen ingen öfverlägsen begåfning men däremot en af sitt tidehvarfs mest utpräglade karaktärer. »Han var kraftfull, energisk, oförskräckt, men tillika klok, sansad och måttfull, han var sitt partis grundsatser orubbligt trogen och hans heder och redbarhet voro utan fläck. Härtill kom äfven, att han var en både tapper och duglig militär och en synnerligen förståndig, driftig och sparsam landthushållare, hvilka egenskaper särskildt förvärfvade honom sympatier bland den egentliga kärnan i Mösspartiet. Hans fel synas hafva varit en viss häftighet och hårdhet, hvartill kom en af bristande insikter och begränsad omdömesförmåga stundom framträdande osjälfständighet under andras ledning.» (N. von Dardel i Personhist. tidskrift 1902.) 9. Rudbeck, Olof, vitterhetsidkare. Född i Stockholm den 8 dec. 1750; den föregåendes kusin. Föräldrar: vice presidenten i Bergskollegium Johan Olof Rudbeck och Eva Elisabet Modée. En i barndomen iråkad sjukdom efterlämnade hos R. en kroppslig svaghet för lifvet. Det oaktadt ingick han, efter slutade studier i Uppsala, i Riksarkivet 1774, blef 1775 kopist, och året därefter kanslist, men bortrycktes af döden vid föga mer än tjugusex års ålder den 23 mars 1777. Det berättas om R., att han tidigt röjde sådan kärlek för skaldekonsten, att hans undervisning i främmande språk skedde så, att han fick begynna med läsningen af skalderna. Utom för skaldekonsten visade han böjelse och framstående anlag för teckning. Af det vittra sällskapet Utile dulci blef han tidigt ledamot. Vid tjugufem års ålder författade han det komiska epos Boråsiaden 1776, som på sin tid väckte allmän uppmärksamhet och väl egentligen grundade hans skalderykte. Det utmärker sig för en ganska ledig versifikation, och det komiska däri framträder förnämligast i kontrasten mellan det hvardagliga ämnet och det episka maskineriet med sina gudar och gudinnor. Efter hans död utkom 1784 en dikt, Neri, vid hvars nedskrifvande Boileau's satiriska stycken tydligen varit hans förebilder. Han har jämväl lämnat efter sig en Öfversättning af Voltaires Mahomet, en Afhandling öfver våra äldsta nordiska skalder och deras imiterande i modern poesi, samt många dels poetiska, dels prosaiska småstycken, till det mesta i samma ton som »Den svenska Argus». Hans förnämsta Vitterhetsarbeten äro utgifna af Hanselli. R. var ogift. 10. Rudbeck, Thure Gustaf, skriftställare. Född i Stockholm d. 23 aug. 1806; sonsons son af Olof Rudbeck d. y. Föräldrar: öfverstlöjtnanten frih. Adolf Fredrik Rudbeck och Ulrika Charlotta Söderhjelm. Han ingick, efter slutade studier i Uppsala, i Kanslistyrelsens expedition 1826, blef kammarjunkare 1828 och 1838 kopist i Hofkanslersexpeditionen. 1842 befordrad till registrator i Kabinettet för utrikes brefväxlingen, utnämndes han 1855 till postmästare i Vimmerby och förordnades s. å. till tullkammarföreståndare och tullverkets ombud därstädes, hvilka befattningar han innehade till sin död i Vimmerby d. 1 juni 1876. R. var en särdeles flitig arbetare i litteraturens tjänst. Bland hans skrifter må nämnas La Valette eller Maltas belägring 1565, dram 1830, Fruntimmershattarna, komedi 1832, Strödda anteckningar under en resa i Sverige 1831 1833, Skander-Beg, historiskt skådespel 1837, Förrädarna, historisk novell, 1837, Den siste Hohenstaufen och hans vän, historisk roman, 2 del. 1840, Resebilder, samlade i Tyskland 1839, 1841, Det nya München 1841, Från Frankrike, Belgien och Holland, 2 del. 1843, Varningen, Kapellmästaren och Öfverraskningen (trenne noveller, införda i »Salongen», tidskrift för år 1843), Stockholms forntid, 3 del. 1845, öfversatt på tyska, Novisen, berättelse från sextonde århundradet 1850, Några ord om Södertelje och dess vattenkurinrättning 1854, Försök till beskrifning öfver Sveriges städer 3 del. 1855--60; dessutom originalartiklar för åtskilliga tidskrifter och kalendrar, såsom Skandia, Europa m. fl., en myckenhet öfversättningar af större och mindre omfång o. s. v. Gift 1845 med Amalia Gustafva Fredrika Forssell. Rudberg, Fredrik, fysiker. Född i Norrköping d. 30 aug. 1800. Fadern var anställd i Öfverståthållareämbetets kansli i Stockholm. Redan vid femton års ålder var sonen student i Uppsala och vid tjuguett års ålder filosofie magister samt docent i matematiken. Han författade själf sin gradual-disputation, De principiis vivum vivarum, och hade redan 1819 till Vetenskapsakademiens handlingar insändt sin första afhandling, Mathematisk theori om de capillära phenomenerna, införd i Vetenskapsakademiens handlingar samma år. Kort efter promotionen uppfördes han på förslag till matematiska och fysiska adjunkturen i Uppsala, hvilken syssla han dock icke erhöll. Emellertid fortfor han att