uteslutande ägna sig åt fysikens studium. Af lyckan försatt i en oberoende ställning, företog han på egen bekostnad 1824 en resa genom Danmark och Tyskland till Paris, där han uppehöll sig halftannat år och gjorde bekantskap med flera den tidens utmärktaste lärde -- Arago, Biot, Fresnel o. a. Efter hemkomsten blef han 1827 ledamot af Vet.-akad. och året därefter framför äldre medsökande utnämnd till professor i fysik vid Uppsala universitet. Föröfrigt var han ledamot af Krigsvetenskapsakad., Vetenskapssocieteten i Uppsala och Polytekniska societeten i München. Död i Uppsala vid endast trettionio års ålder den 14 juni 1839. Själf genomträngd af rastlös forskningsifver, lifvade han andra till kärlek för sin vetenskap och var, vid sina föreläsningar i experimentalfysiken, alltid omgifven af ett stort antal intresserade åhörare. Sina vetenskapliga upptäckter har han meddelat dels i Vetenskapsakademiens handlingar, utgörande ett 30-tal och berörande olika delar af fysiken, särskildt värmeläran och optiken, och dels i Poggendorfs Annalen der Physik und Chemie. »Om också hans namn icke är fäst vid någon verkligt epokgörande upptäckt, har han dock genom sina undersökningar på mer än en punkt bidragit till fysikens utveckling.» Ogift. Rudeen och Rudenschöld. Äldste kände stamfader, Torsten, var bonde å hemmanet Rud i Lysviks socken i Värmland. Hans son kallade sig Rudenius och dennes son, biskopen Thorsten Rudeens -- se R. 1. -- hustru och barn adlades 1719 med namnet Rudenschiöld. Sonen Carl -- se R. 2 -- erhöll 1774 friherrlig och 1770 greflig värdighet, men tog ej introduktion å riddarhuset för den senare värdigheten. Ättens medlemmar skrifva sig Rudenschöld. 1. Rudeen, Thorsten, biskop, vitterhetsidkare. Född d. 9 mars 1661 i Lysviks socken af Värmland. Föräldrar: kaplanen därstädes Haquin Thorstensson Rudenius och Kristina Falk. R. studerade från 1670 i Karlstad och ifrån 1678 i Uppsala, där han blef fil. magister 1691. Två månader efter promotionen utnämndes han till professor i Åbo samt erhöll 1699 Pemars prebendepastorat, hvilket han 1701 utbytte mot Pikis. Han befordrades sedermera till teologie professor vid nyssnämnda universitet 1706 samt till domprost och kyrkoherde vid svenska församlingen i Åbo s. å., förordnades 1708 till superintendent i Karlstad och utnämndes 1716 till biskop i Linköping. Vid teologie doktorspromotionen i Uppsala 1719, med anledning af drottning Ulrika Eleonoras kröning, innehade han första hedersrummet, besvarade å de promoverades vägnar doktorsfrågan, samt erhöll s. å. adelskap för hustru och barn. Prästeståndets talman vid riksdagarna 1723 och 1726. Död i Linköping d. 9 sept. 1729. »Genom sin gudsfruktan, sitt flärdfria väsen, sitt ostraffliga lefverne och sitt ämbetsnit gjorde han sig älskad i lifvet och saknad efter döden.» Svenska litteraturhistorien bevarar hans namn såsom författare till Finska Helikons underdåniga Fägnesånger öfver Konung Carl XI:s och Kon. Carl XII:s infallna födelsedagar 1704 samt några erotiska dikter, hvilka sistnämnda täfla med det bättre, som samtidens skaldekonst frambragte. Gift 1: 1692 med Anna Brunell, 2: 1696 med Magdalena Wallvik, hvilken jämte barnen upphöjdes i adligt stånd med namnet Rudenschöld. 2. Rudenschöld, Carl, riksråd, vitterhetsidkare. Född i Åbo d. 12 okt. 1698; den föregåendes son i andra giftet. I Uppsala, dit R. skickades 1713, idkade han under inseende af domprosten O. Celsius sina studier till 1719. Tre år därefter, 1722, fick han åtfölja fadern till riksdagen i Stockholm och begynna sin bana såsom ämbetsman, i det han ingick i Kansliet såsom e. o. kanslijunkare. Redan s. å. hade han den lyckan att få följa riksrådet, grefve T. G. Bielke, på dennes beskickning till Wien, hvarefter han snart fick åtskilliga diplomatiska uppdrag att utföra på egen hand. Hemkommen 1727, sändes han 1729 med generallöjtnanten Zülich såsom kommissionssekretare vid dennes ambassad till Polen, vid hvars hof han 1733--34 var anställd såsom Sveriges chargé d'affaires. Utnämnd sistnämnda år till minister i Konstantinopel, afsade han sig denna plats. Vid den viktiga 1738 års riksdag var han medlem ej blott af sekreta utskottet utan äfven af mindre sekreta deputationen. Förordnad året därefter till svensk minister i Berlin, upphöjdes han 1747 till friherre. Hans ställning vid preussiska hofvet förändrades 1741 till den af envoyé, och han kom där i ett synnerligt förtroligt förhållande till den kort förut på tronen uppstigne Fredrik II. Till denne fick ock R. 1744 framföra den svenska tronföljaren Adolf Fredriks frieri till hans syster Lovisa Ulrika. Utnämnd 1747 till statssekreterare vid utrikesexpeditionen, blef R. 1756 hofkansler och två år senare president i Kommersekollegium. Vid 1761 års riksdag inkallades han af Hattarna i rådet men måste redan 1765, då Mössorna vunnit öfvertaget, afkläda sig rådspurpurn. Hans kungliga gynnare Fredrik II skyndade vid underrättelsen härom att erbjuda honom bostad i Sanssouci och ett passande underhåll, men med uttryckande af sin tacksamhet afböjde R. det frikostiga anbudet. Däremot mottog han af Frankrike en årlig pension af 15,000 livres och erhöll 1768 rådspension. Han invaldes vid partiförändringen 1769 ånyo bland rådsherrarna och upphöjdes 1770 till grefve, en värdighet, hvilken dock hvarken han eller hans efterkommande genom introduktion togo i anspråk. Då Gustaf III uppstigit på tronen, öfvertog R. 1771 efter honom kansleriatet öfver Uppsala universitet, afgick för andra gången ur rådet 1772 och afled i Stockholm d. 10 juni 1783. R. var därjämte en af de första ledam. i Lovisa Ulrikas Vitterhets-akad.; ledam. af Vet.-akad.; Musik. akad; Vetensk.-societ. i Uppsala m. m. Af sin samtid skattades R. högt såsom vitter författare. Han har likväl blott efterlämnat några mindre poem (i Sahlstedts samling) samt i