utbytte 1861 denna befattning mot föreståndarskapet för Fosterlandsstiftelsens missionsinstitut å Johannelund, hvilken syssla han fortfor att innehafva till 1869. För att vinna erfarenhet af ändamålsenligaste sättet för missionssakens bedrifvande besökte han på skilda tider 1861--62, 65--66, 68--69 Tyskland, Schweiz, Frankrike och England. Prästvigd 1865, anställdes han, sedan han 1869 tagit pastoralexamen och utträdt ur Fosterlandsstiftelsens tjänst, sistnämnda år såsom vikarierande komminister i Klara församling i Stockholm. Här fick han rikligare tillfälle, än honom förut beskärts, att göra sig känd såsom framstående andlig talare. Emellertid stannade han icke mer än tre år på denna plats. Sedan han nämligen 1871 aflagt teol. kandidatexamen och s. å. kallats till docent i exegetik vid Uppsala universitet, tillträdde han hösten 1872 antydda befattning. Följande år anträdde han en utländsk stipendieresa och besökte därunder Tyskland, Schweiz och Italien. Återkommen till Sverige 1874, blef han följande år teol. adjunkt vid Uppsala universitet och kyrkoherde i Näs. Vid jubelfesten i Uppsala 1877 kreerad till teol. d:r, utnämndes han s. å. till e. o. professor i exegetik. Sedan han under årens lopp flera gånger varit förordnad att förestå den ordinarie professuren i nämnda ämne, öfvertog han efter professor Myrbergs afskedstagande 1892 densamma. 1884 insattes han såsom led. i Bibelkommissionen och blef 1886 kontraktsprost. R. har varit ledamot af samtliga 1883--1903 hållna kyrkomöten. Från hans verksamhet såsom sådan torde särskildt förtjäna antecknas hans i motionsväg gjorde yrkande på prästedens afskaffande och ersättande med ett löfte, äfvensom hans vid 1888 års kyrkomöte afgifna förslag till ny kyrkohandbok. Vid uppnådd pensionsålder tog han 1900 afsked från universitetstjänsten, men har sedermera alltjämt varit bosatt i Uppsala, »staden af evig ungdom», vid hvilken den gamla universitetsläraren fortfarande känt sig fästad med starka band. »Med det varmaste intresse omfattande universitetets studerande ungdom,» yttrades i en Stockholmstidning i anledning af hans sjuttioårsdag 1903, »har han som bekant i många år gjort sitt hem till dess hem, och få torde de studenter med religiöst intresse och religiösa behof hafva varit, som icke någon gång under denna tid trädde öfver hans tröskel och deltogo i de aftonsamtal hos honom, till hvilka en hvar var välkommen. Mången har nog från dessa stunder medfört varaktiga minnen af väckande tankar, som uttalats inom kretsen af lärjungar och vänner bland de unga och främst af professorn själf, den blide, milde åldringen med sin varma och stilla kristendom, hvars främsta ord voro kärlek och anspråkslöshet. En fängslande religiös personlighet, som sträckte sin dragningskraft långt utanför 'teologernas' krets, har Rudin genom sin varma och djupa mänsklighet varit till andligt stöd för otaliga.» Men det är icke blott såsom universitetslärare, R. varit högt skattad; äfven såsom andlig talare har han fortfarit att göra sig känd och varit högt uppburen. Från predikstolen vid religiösa möten och i folkförsamlingar hafva från hans läppar flödat vältaliga ord till uppmuntran af kristen tro och kristligt lif. Allmänt uppmärksammade för sitt begrundansvärda innehåll och sin fulländade form äro de icke få griftetal, han hållit, och bland hvilka kunna särskildt nämnas de öfver tänkaren Viktor Rydberg, filosofie-professorn Sigurd Ribbing och skalden Snoilsky. Det var väl också till någon del det vid den förstnämndes bår 1895 hållna talet, som gjorde, att Svenska akademien med sitt val föll på honom, då det gällde att besätta den plats inom den vittra areopagen, som blifvit ledig genom Viktor Rydbergs frånfälle. På tal om denna utmärkelse kan äfven nämnas en annan, den nämligen att R. 1893 var uppförd i andra förslagsrummet till biskop i Linköping. R., som till sin teologiska ståndpunkt närmast kan sägas tillhöra Tübinger-professorn J. T. Becks »skriftteologiska skola», hvars väsentligt utmärkande drag är att vilja bygga den kristna lärans utveckling allenast på bibeln, har utvecklat en ganska omfattande verksamhet såsom teologisk skriftställare. Af hans arbeten må nämnas Ord från altaret, I. »Ord till nattvardsungdom» 1873, 2:dra uppl. 1877, II. »Samling af skriftetal» 1881, Evighetsvinkar, predikningar öfver kyrkoårets texter 1872--75, ny uppl. 1878, ny följd 1883--89, Sören Kirkegaards person och författareskap, I. 1880, Innehållsöfversikt af de särskilda evangelierna 1881, De mindre profeterna öfversatta och utlagda, I. »Obadja och Joel» 1884, II. »Jona» 1886, III. »Amos» 1887, samt Uppsatser i teologiska och kyrkliga ämnen, 5 häft. 1885--88. Gift 1859 med Julia Maria Louise Maule. Rudolphi,Israel Asmund, naturforskare, fysiolog. Född i Stockholm d. 14 juli 1771. Föräldrar: konrektorn vid Tyska lyceum därstädes Johan Daniel Bernhard Rudolphi och Eleonora Margareta Elisabet von Thienen. Modern öfverflyttade vid mannens frånfälle till Pommern, där sonen i Greifswald blef filosofie magister 1793 och medicine doktor 1795. Sedan han under de närmast följande åren fortsatt sina medicinska studier på andra orter, förordnades han 1798 till medicine adjunkt och anatomie prosektor vid universitetet i Greifswald, blef två år senare assessor i Sanitetskollegium därstädes, hvarjämte han 1801 anställdes såsom lärare vid den nyinrättade veterinärskolan. Efter Pommerns skiljande från Sverige mottog han från Berlin kallelse såsom professor i anatomi och fysiologi vid därvarande universitet, utnämndes 1817 till geheimemedicinalråd och var vid sin död, som inträffade i Berlin d. 28 nov. 1832, ledamot af Vetenskapsakademien, Vetenskapssocieteten i Uppsala samt flera andra akademier och lärda samfund. Hans förtjänster såsom fysiolog, anatom, zoolog, botaniker och öfver hufvud såsom skarpsinnig kännare och bearbetare af naturvetenskaperna, erkännas af Europas alla lärde. Han har författat och utgifvit en mängd värdefulla arbeten; men intet af dem på svenska. Hans arbete Entozoorum