hade R. plats i bankoutskottet 1868--70. I början helt uppgående i landtmannapartiets sträfvanden, kom han snart att inom detsamma intaga en framskjuten plats, invaldes i dess niomannaråd och insattes 1871--77 i det mäktiga statsutskottet. Då han under försvarsstriderna vid sistnämnda års riksdag, i viss mån trampade sina egna vägar, aflägsnades han 1878 från båda dessa poster och förflyttades till det mindre maktpåliggande konstitutionsutskottet, liksom han beröfvades den suppleantbefattning i riksbanken, han från 1874 innehaft. Han kom heller aldrig att fullt återknyta de forna banden, utan intog under de följande åren en blygsammare post såsom ledamot af bankoutskottet 1879 och af konstitutionsutskottet 1880--82. Vid 1883 års riksdag bidrog R. jämte sin broder Abraham (se R. 1) högst väsentligt till den Posseska ministärens fall. 1884 åter ledamot af konstitutionsutskottet, såg dock R. vid samma års val sina drömmar om ett stadigvarande större inflytande i Andra kammaren grusade och »gruppen Rundbäck» fick inskränka sin verksamhet till de gemensamma voteringarna. Han ägnade nu förnämligast sin uppmärksamhet åt främjandet af de idéer om nyttan af tullskydd, som besjälat honom under hela hans politiska bana. För detta mål arbetade han särskildt som ledamot af bevillningsutskottet vid januaririksdagen 1887 samt riksdagarna 1888--89. Vid bildandet af »nya landtmannapartiet» invaldes R. i dess förtroenderåd. 1890 föll han igenom vid valet och tillbragte sina sista lefnadsår å sin egendom Assmundtorp å Hisingen, där han afled ogift d. 29 okt. 1895. I hufvudsak konservativt anlagd, särskildt angående frågor om vidgad religionsfrihet, intresserade sig dock R. särskildt för folkundervisningens befrämjande och hade äfven glädjen att bringa mer än ett af sina önskningsmål fram till seger, bl. a. den af honom och hans broder 1889 framburna motionen om småskolelärarekårens pensionering. Ledamot af sitt läns landsting 1866--90, var han 1886--89 dess vice ordf. 1871--72 var han statsrevisor. Rundgren, Claes Herman, biskop. Född i Stockholm d. 12 aug. 1819. Föräldrar: handlanden Johan Rundgren och Inga Sofia Sandin. I Uppsala, där R. blef student 1837, promoverades han 1842 till filosofie doktor och aflade teol. kand. examen 1845. Sedan han s. å. blifvit kallad till docent i homelitiken, lät han prästviga sig 1846 och anställdes såsom vice pastor vid Uppsala domkyrka. 1851 skötte han som vikarie adjunkturen i pastoralteologi och utnämndes 1852 till kyrkoherde i Norrköpings S:t Olofs och S:t Johannes församlingar, tillträdde denna beställning 1853 och blef kontraktsprost 1855. Teologie doktor 1860. Vid biskop A. N. Sundbergs förflyttning till ärkebiskopsstolen i Uppsala, utnämndes R. till hans efterträdare såsom biskop i Karlstad 1871. Såsom fullmäktig för Linköpings stifts prästerskap deltog R. i alla ståndsriksdagar 1859--1866, var 1870--1872 representant för Norrköpings stad i Andra kammaren, där han äfven hade plats 1876-82 såsom representant för Karlstad. Såsom ombud för Linköpings stift bevistade han allmänna kyrkomötet 1868 och såsom biskop kyrkomötena 1873--98 samt var detta mötes vice ordförande 1888 och 1893. Efter F. F. Carlson invaldes han 1887 i Svenska akademien, där han samma år tog sitt inträde med ett tal öfver sin företrädare. Förutom disputationer, teologiska uppsatser, tal och predikningar har R. utgifvit »Norrköpings Kyrkotidning» 1859--64. Af hans tal äro de flesta samlade i hans Minnen som började utkomma 1870 med »Minnen från grafven», efterföljda 1883 af »Minnen från templet» och 1888 af »Minnen från lärosalen». Biskop R., som från början af sin ofentliga bana i kyrkliga och politiska frågor intog en strängt konservativ ståndpunkt, begynte på 1890-talet till allmän öfverraskning såväl i tidningarna som vid kyrkomötena taga till orda i allmänna angelägenheter på ett sätt, som vittnade om en förändring i hans åsikter i mer liberal riktning. Gift 1847 med Charlotta Maule. Runeberg. Äldste kände stamfadern Lars Falk, sannolikt född omkr. 1650 i Runneby i Jämtland, blef underofficer i Carl XII:s här och omkom 1718 under fälttåget mot Norge. Efter hans födelseort ändrades släktnamnet af hans son. 1. Runeberg, Efraim Otto, matematiker, landtmäteridirektör, nationalekonom. Född å Drottningholm d. 29 juli 1722. Föräldrar: slottspredikanten, sedermera kyrkoherden Lars Runeberg och Agneta Elisabet Maistrin. Vid universitetet i Uppsala, dit R. 1753 skickades med ett par äldre bröder, gjorde han i synnerhet de matematiska vetenskaperna till föremål för sina studier och ingick 1746 såsom volontär vid fortifikationen, hvarjämte han erhöll en privat anställning hos Louis De Geer på Finspong. Två år senare lämnade han dock denna plats för att med allvar begynna sin tjänstgöring i statens tjänst. På rekommendation af öfverdirektör Faggot, som lärt känna R:s redbara kunskaper, kallades han 1750 af Ehrensvärd till Sveaborg för att biträda vid fästningsbyggnaderna därstädes. Här utnämndes han genast till konduktör, men hans duglighet och framstående personliga egenskaper hade från första stunden gjort honom så bemärkt, att han på Ehrensvärds förord s. å. utnämndes till direktör för Finlands geografiska landtmätningskommission. Under hans hand fick denna inrättning en alldeles förändrad riktning, i det R. utbytte det förut brukliga geografiska mätningssättet mot det geometriska, och själf författade topografiska och statistiska afhandlingar till mönster för sina underordnades arbeten. Sin lediga tid, särdeles vintermånaderna, använde han till studier och författarskap, och sträckte det senare jämväl till ämnen, som lågo utom hans egentliga fack, såsom filosofi, konsthistoria o. d. Såsom nationalekonomisk författare gjorde han sig bemärkt genom bl. a. sin anonymt utgifna skrift Undersökning om wåre näringar äro komne eller huru de kunna komma till en emot folkhopen svarande högd 1763. Ansträngande arbete i ungdomen och svåra resor grundlade hos honom tidigt en sjuklighet, som ändade hans