dagar i Vasa den 30 januari 1770. Gift 1758 med Hedvig Faggot. 2. Runeberg, Johan Ludvig, en af de yppersta diktare på svenskt tungomål. Säkerligen skall ingen Finlands son, som ännu hyser någon varmare känsla för det gamla moderlandet på andra sidan Bottenhafvet, förvånas öfver att i detta arbete finna namnet Johan Ludvig Runeberg. Att vi upptagit honom bland våra namnkunnige män sker, icke för att tillägna oss hvad oss icke rätteligen tillhörer, icke ens för det R. var född svensk undersåte, utan därför att det språk, på hvilket han diktat, är vårt, och för det hans sånger sedan länge varit älskade och beundrade af hela det svenska folket, under det han tillika är en af de få diktare, tillhörande det från de stora kulturländerna aflägsna Norden, som fått sin signatur inskrifven bland världslitteraturens märkesmän. R. föddes i Jakobstad i Finland d. 5 februari 1804 och var sonson till en den föregåendes broder. Föräldrarna voro sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg och Anna Maria Malm. Då föräldrarna voro i mindre goda omständigheter, erbjöd sig en farbroder, som var tullförvaltare i Uleåborg, att taga den åttaåriga gossen i sitt hus och skänka honom uppfostran. I dennes hem tillbragte R. några lyckliga år, från hvilka han framför allt bevarat tvenne minnen, dem han sedan framställt omgjutna af diktens förklarade glans: Kulneff och von Döbeln. Vid sin välgörares död 1815 måste han återvända till det torftiga fädernehemmet, men sattes genom några deltagande vänners understöd i tillfälle att besöka Vasa trivialskola. Redan här väcktes hos honom smaken för poetisk litteratur och böjelse att själf skrifva vers, hvarvid Choræus blef hans första förebild. Från Vasa afgick han 1822 till Åbo där han i oktober s. å. blef student. Under ihärdig flit och genom att offra en dryg del af sin tid åt andras undervisning beredde han sig för den filosofiska graden. Kort efter det han blifvit lagerkransad vid promotionen i Åbo 1827, lades staden i aska af en härjande eldsvåda, hvilken olycka föranledde universitetets förflyttning till Helsingfors, där det åter öppnades 1828. Redan året förut hade R. diktat sitt första större poem, Elgskyttarne, i hvilket han behandlat hexametern med ett genom förtrolig bekantskap med klassikerna uppnådt mästerskap. 1830 förordnades han till docent i vältaligheten samt erhöll en amanuensbefattning vid akademiska konsistorium i Helsingfors. Här i Finlands hufvudstad tillbragte han de följande sju åren i ansträngdt arbete men äfven i själslyftande samlefnad med några rikt begåfvade unge män, som vid denna tid tillhörde det finska universitetet, såsom Cygnæus, Nervander, Rein, Snellman, Lönnroth, Castrén m. fl. 1831 hade R. gift sig med Fredrika Tengström, sedan han kort förut tillika med några yngre akademici grundat ett privatlyceum, som han sedan handhade i fem och ett halft år. Hans ekonomiska villkor voro dock i följd af åtskilliga sammanstötande omständigheter så knappa, att han måste se sig om efter någon ytterligare inkomstkälla. Så började han 1832, om ock ej endast för inkomstens skull, utgifva »Helsingfors morgonblad», ett litterärt halfveckoblad, hvars utgifvande han besörjde till april 1837, och där han flitigt och med talang fyllde utrymmet med kritiska skärskådningar af samtidens mest framstående vitterhetsidkare inom den svenska litteraturen. Under tiden visade sig hans sångmö lifaktig genom åtskilliga alster, som ådagalade en gradvis fortgående fullkomning af hans skaldekonst. 1837 sökte och erhöll han lektoratet i latinska språket vid Borgå gymnasium, (1842 utbytt mot det i grekiskan), samt undfick några år därefter titel af professor. Då denna tjänst i följd af 1856 års skolreform indrogs, sökte och erhöll han 1857 afsked från densamma med bibehållande af löneförmånerna. År 1830 utkom första samlingen af R:s dikter, och året därefter tillerkände Svenska akademien skalden sitt andra pris för det vackra skaldestycket Grafven i Perrho. De första dikter, R. offentliggjorde, voro öfvervägande lyriska; i diktcykeln Idyll och epigram, som kan sägas stå på gränsen mellan lyrik och epos, låter han emellertid ana, hvad han skulle blifva som episk skald, och snart framträdde han såsom fulländad sådan i de natursanna, folkmässiga och hjärtligt naiva idyllerna Hanna, Elgskyttarna och Julkvällen. Senare utgaf han Nadeschda, i hvilken han på grundvalen af en rysk folksaga skildrar kärlekens varma låga; Kung Fjalar, ett storslaget fornnordiskt ämne, besjunget i kraftiga gripande toner; Fänrik Ståls Sägner, »ett nationellt epos i romansform, af lika stor betydelse för Finlands nutid, som Kalevala för dess forntid». Slutligen ökade han sitt skalderykte genom två dramatiska dikter Kan ej, en anspråkslös liten nutids karaktärsbild, samt Kungarna på Salamis, ett formfulländadt drama af ädel antik hållning. Han framträdde som psalmist och skänkte sitt fosterland flera vackra psalmer. Från ungdomen stor älskare af jakt och fiske, brukade han ännu i senare år i dessa idrotter söka sin vederkvickelse efter hemmets arbeten. På en jaktfärd 1863 träffades skalden af ett slaganfall, som gjorde honom oförmögen till kroppsligt arbete, ehuru han ännu bibehöll själens krafter tämligen oförminskade. Hans kraftiga natur kunde ej lätt brytas; i tretton och ett halft år uthärdade den förnyade stundom af svåra plågor beledsagade sjukdomsangrepp. Hans ålderdoms dagar förflöto för öfrigt fridfullt i det inbjudande hem, finska folket genom subskription skänkt honom. Han afled i Borgå d. 6 mars 1877. Tvenne folks tacksamhet, kärlek och beundran uppbära och skola länge uppbära minnet af den skald, som skänkt dem så mycket skönt ur diktens värld. Äfven i yttre måtto hafva dessa känslor gifvit sig åtskilliga uttryck. Här må vara nog att erinra om den bildstod af honom i brons, som, modellerad af hans son, bildhuggaren Valter R., d. 6 maj 1888 högtidligen aftäcktes i Helsingfors. Till sist må det tillåtas att återgifva följande karaktäristik af R:s skaldeskap, tecknad af hans utmärkta landsman C. G. Estlander. »Till