samklang med de inflytelser, han emottagit (från Sverige och Finland), utbildade han en stil, där det manliga parade sig med det milda, en enkel, flärdlös och dock på bilder rik stil, skiftande mellan djupt allvar och spelande löje, finkänslig och dock på sak gående, kärleksfullt omfattande sitt ämne och med ospard möda framställande det åskådligt och tydligt i sin sanning. Hans diktning blef en konst i ordets högsta mening, och som hennes uppgift ställde han alltid, vare sig han anslog allvarets eller skämtets strängar, sanningen sådan han såg henne för sin själs blick: dikten, rätt förstådd, hade icke någon lägre uppgift än vetenskapen. Men hans utveckling gick än vidare och högre: jämte sanningen voro religionen, rättvisan och humaniteten de makter, som härskade i hans anda och som han tjänade i sin diktning. Det var väl dessa makters samverkan, han kallade det ädla, hvars seger han besjöng i en så högstämd sång. De höllo hans fosterlandskärlek fri från all inskränkthet, de satte honom i stånd att göra rättvisa äfven åt fienden och att ägna sin sångmös hela kärlek jämväl åt främmande lefnadsförhållanden, de gåfvo åt hans skaldeverk den allmänt mänskliga halt, som, präglad i hans konstnärliga form, betryggar åt dem ett rum i världslitteraturen; och framför allt, dessa makter blefvo de klara stjärnor, som strålande ur hans verk ledsagat vår lefnad i detta land ... Det är möjligt att graniten på hans graf förvittrar och monumenten man rest honom kunna falla af vanvård, men därmed fullbordas blott hvad han själf förutsade om barden: <tab>Nu grusas vården öfver bardens graf, <tab>i sekler re'n hans aska bott därinne; <tab>men sången flyger öfver land och haf, <tab>och hjärtan glöda vid den ädles minne.» Runius, Johan, vitterhetsidkare.Född d. 1 juni 1679. Föräldrar: prosten Arvid Runius i Larfs församling af Skara stift och Annika Levander. R. skall redan under sin skoltid i Skara visat prof på de »snillegåfvor», som sedan skulle göra hans rykte. Kort efter hans ankomst till Uppsala 1700 finner man honom också i full fart med sina sprittande rimmerier. Sedan han vistats vid universitetet i 7 à 8 år, hvarunder han skall hafva läst mycket, mestadels antagligen vitterhet, men äfven varit en flitig deltagare i glada lag, antogs han 1708 af generalguvernören, grefve Strömberg, till lärare för dennes söner och erhöll titel af handsekreterare. Detta blef hans samhällsställning för lifvet. Han afled på sin trettiofemte födelsedag d. 1 juni 1713. Uppnådde R. inga äreställen i staten, så förvärfvade han dock sin samtids bifall och beröm för sina poetiska utgjutelser, hvilka samlade utgåfvos efter hans död, under titel Johannis Runii, V. Gothi Dudaim 1714-15, 2 del. (1: »Andlige blommor», 2: »Werldslige blommor»; ny uppl. 1733 med tillägg af en 3:dje del: Sinnekryddor). R:ii skaldegloria har längesedan försvunnit, och det måste medgifvas, att någon skald af högre ordning är han icke. Alstren af hans sångmö äro skäligen torra och andefattiga och till formen föga lediga samt ej af en korrekt versbyggnad. Likväl torde han af eftervärlden ha blifvit något för skoningslöst bedömd, då hans afsikt med sina rimmerier näppeligen var att vinna skaldenamn, utan endast att roa sina vänner, något hvari han äfven lyckades genom en kvickhet, gladlynthet och förmåga af fyndiga vändningar som voro ägnade att afväpna kritiken. Rutberg, Johan Jakob, riksdagsman. Född i Neder-Kalix d. 25 okt. 1787. Föräldrar: kronolänsmannen och ekonomidirektören Israel Rutberg och Elisabet Rönnlund. R., som från ungdomen ägnat sig åt jordbrukarens yrke, företrädde sin hembygd i bondeståndet vid alla riksdagar från 1817--18 till och med 1853--54. Vid sin andra riksdag, 1823 fäste R. uppmärksamheten vid sin person genom sin motion om den stående härens ombildning och dess ersättande genom införande af allmän värnplikt. Denna väckte stor förskräckelse inom bondeståndet, hvars vice talman genast betecknade motionen som samhällsfarlig, och talmannen vägrade under lifligt bifall proposition å »ett så grundlagsvidrigt förslag». Men ej nog härmed, utan röster höjdes på R:s ställande under åtal. Majoriteten för en sådan åtgärd var stor (93 mot 21) men dock ej den af 5/6, som grundlagen stadgar för densammas vidtagande. Under de efterföljande riksdagarna intog R. en bemärkt plats å den frisinnade sidan och bidrog bl. a. som medlem af bankoutskottet vid 1834--35 års riksdag kraftigt till att regeringens förslag om rätt för k. m:t till andel i bankolagstiftningen af ständerna afslogs. Vid 1840 års märkliga riksdag, då R. liksom vid 1844--45 och 1847--48 års riksdagar var ledamot af konstitutionsutskottet, tillhörde han den liberala majoriteten. Den sedermera ofta återkommande motionen om borttagande af pastors själfskrifna ordförandeskap i skolråd väcktes då första gången af R. Under hans sista riksdagar föranledde honom ej sällan personlig misstämning mot de ledande liberala inom ståndet att knyta allianser, som buro en allt annat än frisinnad prägel. Så samverkade han 1848 med den konservative Strindlund (se nedan) att ersätta den frisinnade justitieombudsmannen C. L. Landin (se II: 17) med S. L. Theorell. Död under pågående riksdag i Stockholm d. 23 jan. 1854. Vid underrättelsen om hans bortgång karakteriserades han af en gammal riksdagskamrat i bondeståndets protokoll i bl. a. följande minnesord: »Med en säker blick i uppfattningen, med en ovanlig skärpa, ej mindre i omdömet än i uttrycket, deltog han, särskildt de första riksdagarna, lifligt och verksamt i förhandlingarna. Lika litet bekymrad om folkgunstens ära som tillgänglig för maktens inflytelser, förfäktade han med mera värme än framgång mer än en fråga, som under senare tider blifvit återupptagen. Redligt ville han det rätta, men en viss retlighet i lynnet, en uddhvasshet i orden