verkade dock ofta, att han ej kunde uträtta det han ville, att han missförstods och olika bedömdes såväl af vänner som motståndare». Gift 1: med M. Bergman-Olsson; 2: med Brita Ulrika Granström. Rutensparre, Johan Lorens, militär, skriftställare i ekonomi. Född d. l5 jan. 1752. Föräldrar: kaptenen Claës Rutensparre och Sigrid Ehrenstam. R. ägnade sig i ungdomen åt sjöyrket och utnämndes under 1788 års krig till major i amiralitetet. 1792 erhöll han öfverstefullmakt och förordnades till kommendant på Karlstens fästning, från hvilken befattning han åter entledigades 1799, då han blef öfverstlöjtnant vid amiralitetet. Slutligen blef han öfverste vid örlogsflottan. Död på egendomen Dal i Halland d. 26 juli 1828. De lediga stunder, hans militära tjänstebefattningar lämnade honom öfriga, sysselsatte K. sig mycket med studier i ekonomi och har utgifvit flera skrifter i detta ämne, såsom: Anmärkningar om sillfisket i Bohuslän, Om vattens förvarande under sjöresor, Försök att förekomma sot i hvete, Försök till utrönande af klöfvers afkastning m. m. Gift 1794 med friherrinnan Brita Maria Hierta. 1. Rutström, Anders Carl, präst. Född i Luleå Gammelstad d. 30 nov. 1721. Sedan R. blifvit prästvigd 1745, erhöll han anställning som komministersadjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Varmt tillgifven den Zinzendorfska eller herrnhutiska kristendomsuppfattningen, den han vidhöll och gjorde gällande i sina predikningar, blef han genast af de öfriga prästerna misstänksamt bevakad och utsatt för en kedja af förföljelser, hvilka icke upphörde förrän med hans död. Redan 1748 anklagades han för utspridande af villomeningar, hvilket åtal slutade med ett formligt förbud för honom af konsistorium att predika. Detta förbud var likväl återkalladt 1750, då han ånyo ställdes under tilltal för en predikan, som han hållit i Stockholms storkyrka, men hvilken process aflopp utan svårare påföljd. Sedermera förekommo litet emellan angifvelser vid konsistorium, med åtföljande förhör och suspensionsdomar till 1757, då han utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Nu anordnades mot honom af hans ovänner ett formligt spionerisystem. Lejda, under kyrkohvalfven och i bänkarna förstuckna, personer antecknade ur hans predikningar lösryckta stycken, hvilka, förvrängda och misstydda, lades till grund för nya åtal. Det ena förhöret följde på det andra, och ehuru R. hvarje gång klart redogjorde för sina yttranden och vederlade sina anklagares anmärkningar, slutade processen, sedan den fortgått i nära nio år, med en dom på ständig landsflykt. Biltog och utplundrad på allt, utom sitt rena samvete, tog han sin tillflykt till Danmark och Tyskland, där hans förföljelse tillvunnit honom de varmaste sympatier, och där han lefde i kärleksfullt umgänge med åtskilliga den tidens utmärktare teologer och präster. I politiska åsikter bekände sig R. till Hattpartiet, och utan tvifvel hade denna omständighet, i en tid af hatfulla partistrider, en icke ringa del i hans motgångar. När vid Norrköpings riksdag 1769 Hattarna ånyo kommo till väldet, återkallades R. till fäderneslandet och fick sina medborgerliga rättigheter återskänkta. Men knappt hade han kommit inom Stockholms portar, förrän de gamla uppträdena börjades ånyo. Den 20 aug. 1772 häktades han inom själfva det kungliga slottet och afled i fängelse d. 20 okt. s. å., just som han mottagit konungens försäkran om en varaktigare upprättelse. För den större allmänheten är R. egentligen bekant såsom utgifvare af Zions sånger, hvilka trycktes i Köpenhamn 1778 och sedan utgått i ständigt nya upplagor. Gift med Brita Stiernman. 2. Rutström, Carl Birger, naturkunnig, vitter. Född i Stockholm d. 22 nov. 1758; den föregåendes son. Student i Uppsala 1772, ägnade R. sig åt språkstudier och naturkunnighet, jämte det han emellanåt sysslade med vittra öfningar. I sällskap med flera naturforskare företog han 1782 en forskningsresa till Lappland. Efter att en kort tid ha innehaft en informatorsplats i Småland återkom han till Uppsala och företog 1788 en ny färd till Lappland. Vid af Vitt.-, hist.- o. Ant.-akad. 1789 och 1790 anställda täflingar för förslag till inskrifter och sinnebilder vann han högsta prisen. Med understöd af Vet.-akad. och ett stipendium från Uppsala bereddes honom tillfälle till en tvåårig vistelse i utlandet 1791--93. Han besökte härunder Danmark, Tyskland och Holland, där han i Harderwijk 1793 promoverades till med. doktor, samt England. Följande året befordrades han till botanices demonstrator och medicine adjunkt i Åbo, men lämnade denna syssla 1796, sedan han af Patriotiska sällskapet i Stockholm blifvit antagen till vice sekreterare. Denna befattning innehade han i tre år eller till 1799, då han af samma sällskap anställdes såsom ordinarie sekreterare. Ledamot af Landtbruksakademien vid dess stiftelse 1812, antogs han till dess sekreterare och inkallades s. å. i Svenska akademien, blef 1820 sekreterare i Vitt.-, Hist.- o. Ant.-akad. samt tillika riksantikvarie och garde des médailles. Kallades 1808 till ledamot af Vet.-akad., erhöll 1814 titel af medicinalråd och blef 1821 hedersledamot af Sundhetskollegium. Död ogift i Stockholm d. 3 april 1826. Sin vittra ära vann R. genom ett Skaldestycke vid magisterpromotionen i Åbo 1795, några smärre poemer i åtskilliga tidningar samt en rimmad öfversättning: Fabeln om Phaëton efter Ovidius, hvilken insändes till Svenska akad. efter den för täflingsskrifterna bestämda tiden, men likväl af akademien utmärktes därigenom att den på högtidsdagen upplästes och intogs i handlingarna (7 del). Större anseende än som skald vann R. såsom emblematiker, genom sina förslag till skådepenningar och inskrifter, bland hvilka senare det sköna epitafiet öfver Erik XIV i Västerås domkyrka skattas som ett mästerstycke och antagligen beredde honom hans plats i Vitterhetsakademien.