Ruuth,Erik, ämbetsman, landtmarskalk. Född d. 24 okt. 1746. Föräldrar: riksrådet Gustaf Ruuth och friherrinnan Ebba Kristina Sjöblad. R. uppfostrades för sjövapnet och tjänstgjorde en kort tid vid flottan, men öfvergick till landtarmén och utnämndes till fänrik vid Lifgardet 1754. Af någon nu obekant anledning tog han afsked ur krigstjänsten 1762, då han erhöll titel och värdighet af kapten. Efter Gustaf III:s tillträde af regeringen blef han snart föremål för monarkens personliga ynnest, hvadan utmärkelser och befordringar begynte flöda öfver honom i ymnigaste mått. År 1777 upphöjd till friherre, erhöll han 1781 öfverstes rang och utnämndes s. å. till förste kavaljer hos hertigen af Södermanland. 1785 förordnades han till ledamot af Tulldirektionen och blef året därefter förste stallmästare hos hertigen. Samtidigt begynte han användas i statsvärf och förordnades sistnämnda år till statssekreterare för handels- och finansexpeditionen. På grund af det ogynnsamma skick, hvari rikets finanser vid denna tid befunno sig, var det en synnerligt maktpåliggande plats, som sålunda blifvit R. anförtrodd. Någon större förmåga utvecklade han ej heller på densamma men bibehöll sig dock i konungens ynnest genom att obetingadt underkasta sig dennes önskningar och befallningar. Sålunda hade han intet att invända, då Gustaf III kort före ryska krigets utbrott 1788 befallde honom att föranstalta om tillverkning af falskt ryskt guldmynt. En sådan åtgärd kom också till stånd, men då R. måste följa konungen i kriget, lämnades uppdraget att öfvervaka och kontrollera förfalskningen åt grefve Munck. Ledamot 1789 af Allmänna ärendenas beredning, blef R. 1790 president i Kammarkollegium samt ståthållare på Drottningholms, Svartsjö, Ulriksdals, Karlbergs och Haga slott. Efter att hafva tillhört den tillförordnade regeringen under konungens frånvaro 1789--91, blef R. landtmarskalk vid riksdagen i Gäfle 1792, vid hvars afslutande han erhöll grefvediplomet. Efter Gustaf III:s död upphöjdes han i sept. 1792 till En af rikets Herrar men aflägsnades omedelbart därefter, i det han bortsändes såsom generalguvernör till Pommern, då han tillika blef Greifswalds universitets kanslär. R., som i olikhet med flertalet af »gustavianerna» sökt göra sig behaglig för förmyndarestyrelsen, fick snart erfara, att han däri lyckats helt ofullständigt. Han blef nämligen utsatt för en rättegång, som syntes framkallad nästan blott af begär att trakassera och skada honom. Rättegången var grundad på en allvarsam anmärkning, som bland annat 1793 framställts mot hans finansförvaltning af den utaf hertigen-regenten tillsatta statsutredningen. Anmärkningen gällde ett antal kvittenser å tillsammans 324,693 rdr, för hvilka verifikationer i giltig form sades fattas. Oaktadt det under rättegången allt tydligare visade sig, att hela saken blott berott på formfel, dem R. ej kunnat förekomma, och andra tillfälliga omständigheter, blef han dömd att ersätta k. m:t och kronan förenämnda belopp. Härigenom ruinerad, måste han låta sig sättas i konkurs och lämna sin generalguvernörsbefattning 1796. Han lyckades emellertid redan året därefter vinna resning i målet, och då det nu blef honom möjligt att förevisa handlingar, som måste godkännas, slapp han undan med att till kronan återbetala en summa af i rundt tal 95,450 rdr. Sedan R. nedlagt sina befattningar i Pommern, återvände han till Sverige, samt blef slutligen, 1812, öfverste-marskalk hos drottningen. Vid 1809 års riksdag var R. en af hufvudmännen för det gustavianska partiet. Ledamot af Vetenskaps-, Landtbruks- och Vitterh.-akademierna. Död i Stockholm d. 25 maj 1820. Grefve R. hade Gustaf III:s personliga bevågenhet att tacka för sina framgångar och var därför konungen orubbligt trogen och tillgifven tillbaka. Han var mer en arbetsam och driftig ämbetsman än någon statsman. Hans patriotism är dock värd allt erkännande. Af sin betydliga ärfda förmögenhet nedlade han stora summor vid Höganäs stenkolsfält i Skåne, af hvilka summor frukten först i en senare tid kommit helt andra personer till godo. Han var tre gånger gift: 1: 1768 med grefvinnan Fredrika Sparre, 2: 1779 med grefvinnan Ebba Ulrika Beata von Rosen, dotter af riksrådet F. U. von Rosen (se II: 358) och 3: 1783 med Elisabet Charlotta Wahrendorff. Rühs, Fredrik, häfdatecknare. Född i Greifswald d. 1 mars 1781, begynte R. sin lärda bana vid universitetet i Göttingen, där han förnämligast studerade historia och teologi samt genom umgänge med historikern Schlözer bildade sig till häfdatecknare. Redan 1801 utgaf han i Göttingen Versuch einer Geschichte der Religion, Staatsverfassung und Kultur der alten Skandinavier. Snart flyttad till Greifswald, fortsatte han där sina studier och blef 1808 e. o. professor i historia vid dess universitet. För att på närmare håll lära känna Sverige, öfver hvilket land han hade en utförlig historia under utarbetning, och möjligen där vinna någon anställning, sedan verksamheten vid Greifswalds universitet i följd af den franska ockupationen måst upphöra, företog han 1810--11 en resa genom flera svenska provinser. Antydda historiska arbete, Geschichte Schwedens, hvilket han påbörjat 1803, förelåg 1814 fullständigt i 5 delar. Öfverflyttadt på svenska med titeln »Svea rikes historia från de äldsta tider till konung Carl XII:s död» och utkommet 1823--51, likaledes i 5 delar, från och med 2:dra delen öfversatt af A. M. Strinnholm, är det ett historiskt verk af stort värde, hvilket Geijer gaf det vitsordet, att det var »ej blott utan jämförelse det bästa af främmande arbeten om Sverige: det är på det hela inom oss och af oss ännu oöfverträffadt». Någon anställning i Sverige fick R. dock icke men utnämndes i stället 1810 till professor i historia vid det nybildade universitet i Berlin, där han ock blef k. preussisk historiograf 1817 och medlem af Vetenskapsakademien. För att söka bot för ett långvarigt bröstlidande anträdde han 1819 en resa till Italien, hvarunder han afled i Florens d. 1 febr. 1820. Utom förut nämnda skrifter