han färden till Stockholm, där han ytterligare utbildade sig såsom elev vid Fria konsternas akademi 1857--59, hvarefter han det sistnämnda året begaf sig till Düsseldorf. Under de fem år, han här vistades, åtnjöt han professor Gudes mästerliga handledning, hvarjämte han hvarje sommar gjorde besök i Skåne för att gästa sitt hem, göra naturstudier och sålunda samla motiv till dessa landskapsbilder från den skånska slätten, som hans pensel städse med förkärlek fästat på duken. Sedan han 1864 åter bosatt sig i fäderneslandet, företog han endast kortare utflykter från den skånska hembygden, såsom 1868, då han fick åtfölja Carl XV till Norge, och 1869, då han på konungens bekostnad gjorde en ny studieresa till samma land. 1873 gjorde han ett nytt besök i Düsseldorf och uppehöll sig där inemot ett år. Agrée af Fria konsternas akademi 1866 och ledamot af samma konstanstalt 1871. R. är i främsta rummet kolorist, som med säker uppfattning sätter sig in i den lokala fysionomien och återger stämningarnas djup i några enkla, men raska och tilltalande, färgkombinationer. »Den skånska slätten med dess fria synvidd, med halmtäckta ladugårdar, med väldiga höstackar och gröna pilvallar, med åker och äng och skogsdungar, förtonande i sommardagens solrök, -- bygatan med huslängor af korsvirke, med kvarnen, dammen, gässen, hästar och kärror och barn i träskor -- de låga, vassbevuxna stränderna omkring insjön, som afspeglar morgonhimlen -- vårdagen, då snön smälter, men då nattkylan lagt en tunn isskorpa i landsvägens hjulspår, då himlen ännu är kall och solen ej kommit sig för att måla gräset grönt och pricka det med hvita sippor -- den solvarma eftermiddagen på högsommaren, då tunga massor af hvita och grå skyar torna sig upp på den högblå himlen och båda regn, och då fåren på slätten svepa omkring sig ett torrt moln af damm -- sådana motiv äro typiska för den skånska lokalmålaren, och vid dylika motiv har han troget hållit fast.» (G. Nordensvan). Af hans förtjänstfulla arbeten förvarar vårt nationalmuseum fyra stycken, näml.: Vårlandskap i Skåne, Landskap med motiv från Mörrum i Bleking, Skånskt landskap samt Vinterlandskap i månsken, alla målade 1867 och 1868. Gift med Ebba Josefina Borgström. 1. Rydelius, Andreas, filosof, biskop. Född i Linköping d. 24 aug. 1671. Föräldrar: d. v. domkyrkokoministern, sedermera kyrkoherden i Fornåsa, Johan Rydelius och Katarina Horneer. Vid aderton års ålder skickades R. med ovanliga kunskapsbetyg från Linköping till universitet i Uppsala, där professorn J. Bilberg nyss förut framstått såsom den kartesianska filosofiens målsman. Vid denne utmärkte lärare fästes R. inom kort genom ett nära personligt förhållande, dels såsom lärare i Bilbergs hus, dels såsom mästarens flitigaste och skarpsinnigaste lärjunge. Då Bilberg 1693 drog sig undan det akademiska splitet till kyrkoherdebeställningen i Örebro, följdes han dit af R., som fortfarande begagnade hans undervisning, och efter ett par år skildes från honom med en bildning, »i hvilken filosofiens dialektiska skärpa förenade sig med en på grundvalen af de gamla mönstern utbildad, fin känsla för formens och uttryckets skönhet». Hans snilles och lärdoms företräden fäste ock snart vid honom den allmänna uppmärksamheten. År 1699 begaf sig R., på inbjudning af flera bland de utmärktaste universitetslärarne i Lund, till denna stad, där han hoppades snart vinna fast anställning. Besviken emellertid i detta hopp, måste han i åtta år uppehålla sig medelst enskilda föreläsningar, som voro synnerligt omtyckta och besökta. Omsider erhöll han 1707 plats såsom kommunitetsprost eller föreståndare för ett akademiskt konvikt, där fattiga studenter erhöllo fri middagsspisning och därefter fingo sysselsätta sig med lärda öfningar, och utnämndes tre år senare (1710) till professor i logik och metafysik. Sedan han i tjugu år, med öfverlägsen skicklighet och ett densamma motsvarande förtroende af sina lärjungar, föreläst filosofiens läror, lämnade han sin plats åt en sin lärjunge, sedermera biskopen Carl Papke, och förflyttades på egen begäran såsom tredje professor till teologiska fakulteten 1730. Redan fem år förut hade han antagit prästerlig ordination och såsom kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat begynt att ägna sig åt kyrkans tjänst. »När han nu fullkomligt öfvergick till denna, blef liksom kronan satt på hans föregående lifs verksamhet, ty allt hans filosoferande hade ytterst afsett religionens grundsanningar och varit ett sträfvande att från den kartesianska lärobyggnadens ståndpunkt vinna försoning emellan filosofiskt vetande och uppenbarelsens tro.» Andra året, efter det han inträdt i teologiska fakulteten, förflyttades han till andra och 1732 till första professuren, då han jämväl utnämndes till domprost, sedan han nyss förut emottagit teologie-doktorsvärdigheten. Vid biskop Linnerii död 1734 valdes han enhälligt af Lunds stifts prästerskap till stiftets biskop och blef universitetets prokansler. Med samma trohet och nit, som utmärkte alla handlingar, vårdade han dessa ämbeten, tills döden träffade honom i Ousby prästgård, under uppresa till riksdagen i Stockholm, den 1 maj 1738. Sannolikt var R. på sin tid Sveriges lärdaste man. Såsom filosof gällde han för utpräglad kartesian, och han var det visserligen i sin grundåskådning af tingen, eller i läran om idéerna; men dock vida mer eklektiker än sin förebild, i det han vid all spekulation antog de protestantiskt kristliga dogmerna såsom ett regulativ, för hvilket allt annat måste vika. I närmaste sammanhang med hans lif och verksamhet såsom lärare står hans författarskap. Tvifvelsutan var R. en af de flitigaste och alsterrikaste författare, Sverige frambragt. Hans största arbete Nödige förnuftsöfningar, at lära kenna thet sundas wägar och thet osundas felsteg, 5 del. 1718, är det första utförliga verk i filosofi, som blifvit utgifvet på svenska, och prisas såsom ett af de lärdaste och yppersta arbeten för sin tid.