universitetets i Uppsala rektor 1876--89, hvarunder bland andra för högskolan viktiga saker det nya universitetetshuset tillkom. Led. af Vet.-akad. och Vet.-samfundet, hedersled. af Vet.-societeten och 1893 juris hedersdoktor. Vid 1883 års kyrkomöte var S. lekmannaombud för Karlstads stift. Utom disputationer har S. utgifvit bl. a. följande skrifter: Om grundmotsatsen i världen 1856, Om det akademiska disputationsväsendet, med särskildt afseende på Uppsala universitet 1857, Om motsatsen mellan subjekt och objekt 1858, Karakteristik af Kristian Claessons vetenskapliga ståndpunkt och riktning 1860, Om grundformerna i etiken 1869, Om det stoiska högmodet 1875, Öfverensstämmer Platos sedelära med kristendomen? 1875, Om ministrarne i den konstitutionella monarkien, 1877, Kants, Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar 1877, Om subjektivt och objektivt betraktelsesätt i filosofien 1877, Om naturens lif 1878, Är det sköna rent? 1878, Om bestämmelsegrunders valbarhet 1878, Om det inre och det yttre 1879, Hvad är det högsta i historien? 1881, Om logikens uppgift 1882, Om personlig storhet 1882, Om grundformerna i logiken 1883--84, Om andlig frihet 1883, Om fosterlandskärleken 1885, Om positiv och negativ lagbestämdhet 1887, Några tankar om människan och samhället 1887, Om brytningspunkten i vår tids filosofi 1888, Om världens relativitet 1889, Om det inre lifvet 1893, Om filosofiens metod enligt Boströms åsikt, Om den etiska seden 1897, de flesta af dessa afhandlingar i Uppsala universitets årsskr. S. är en af Boströms lärjungar och den förnämsta utvecklaren af dennes system. »Hans skrifter äro hållna i en något hård vetenskaplig stil och utmärka sig för stor logisk skärpa i distinktionerna, med strängt fasthållande af de i hvarje fall använda synpunkterna.» Gift 1857 med Maria Amalia Nordenfelt. Sonen Mauritz Reinhold, född d. 17 febr. 1860, student i Uppsala 1878 och juris kandidat 1883, blef 1902 generaldirektör och chef för telegrafstyrelsen och förflyttades 1904 i samma egenskap till järnvägsstyrelsen. Gift med Anna Dillner. Sahlstedt, Abraham Magni (Magnusson), språkforskare, vitter granskare och samlare. Född d. 20 maj 1716. Föräldrar: d. v. stabspastorn, sedermera prosten och kyrkoherden i stora Tuna i Dalarne, Magnus Sahlstedt och Katarina Arosell. Efter studier i Uppsala ingick S. 1735 i kanslikollegium och blef 1747 registrator därstädes. Han skötte äfven tillfälligtvis sekreteraresysslan, men förbigicks vid ord. utnämningen härtill, hvarför han 1756 som soulagement utnämndes till k. sekreterare, med lön på extra stat och rätt till tjänstefrihet för utgifvande af »nyttiga skrifter». S. var nämligen en person med vidsträckta kunskaper, som med ovanligt nit och mycken framgång arbetade för svenska språkets och vitterhetens förädling. Såsom språkforskare utgaf han en Svensk ordbok, efter det nu i tal och skrifter brukliga sätt 1757, omarbetad 1773, Försök til en svensk grammatica 1747, i hvilken substantivernas deklinationer första gången bestämmas efter deras olika pluralis, Dictionarium pseudosuecanum, det är ordlista på främmande ord i svenska språket 1769, In Glossarium suecigothic. Joh. Ihre observationes 1773, och slutligen ett särskildt Veckoblad om svenska språket och ordboken 1767--68. I sin egenskap af vitter granskare och samlare har han isynnerhet gagnat genom sin Samling af verser på svenska, fyra delar, 1751--53, ett slags antologi, som jämte ett mindre urval af äldre skalders vitterhetsarbeten meddelar dels en mängd i tidningar och tidskrifter strödda skaldestycken, dels förut otryckta poem med utsättande af författarnes namn. Han har dessutom utgifvit: Om tankar i Vitterhetsarbeten efter Bousners 1756--58, Critiska samlingar 1759--65, Sinnebildskonsten med en samling af sinnebilder 1758, samt den på sin tid mycket bekanta Sagan om tuppen, med dess fortsättningar 1758--59, m. fl. Jämväl i ekonomiska och statistiska ämnen var han en mycket flitig författare, ehuru alltid anonym. Död i Stockholm, den 27 okt. 1776. Gift tvenne gånger, sista gången 1749 med Kristina Regina von Wallwijk. Sahlström, Per, riksdagsman. Född i Borås d. 4 aug. 1785, fyra månader efter faderns död. Föräldrar: handlanden Peter Sahlström och Johanna Kindgren. Vid tio års ålder måste S. ut i världen för att själf förvärfva sitt uppehälle, och när han vid mognad ålder tillkämpat sig en oberoende ställning, uppgick den bokliga underbyggnad, han erhållit, till trenne års undervisning i en mindre stadsskola. Med den ovanliga viljekraft och snabba uppfattning, som voro honom egna, tillägnade han sig dock under mannaåren, och sedan han blifvit sin egen herre, ett ganska omfattande mått af insikter i hvarjehanda ämnen. Vid ett par och tjugu års ålder blef S. inspektor på Långbro gård i Vårdinge socken i Södertörn, där han snart utöfvade en liflig kommunal verksamhet. Sedan S. blifvit själfständig egendomsägare, valdes han till riksdagsman i bondeståndet vid 1840 års riksdag och deltog sedan i alla riksmöten till och med 1858 och var bland annat ledamot af 1846 års representationskommitté. Själfständig, öppen och frisinnad, kämpade han såsom offentlig man för en del reformer, som till och med för det den tiden liberala bondeståndet understundom syntes alltför äfventyrliga, såsom afskaffande af indragningsmakten, införandet af den lika arfsrätten, borttagandet af bördsrätten, hemmansklyfnings- och jordafsöndringsrättigheternas utsträckning, skatteförenkling, närings- och handelsfrihet, det nya straffsystemets och decimalsystemets införande, nationalrepresentationens ombildning, en förbättrad brännvinslagstiftning, bondeståndets förstärkning i riksförsamlingen med nya intelligentare krafter, beväringspliktens utsträckning o. s. v. Framför allt låg honom dock folkundervisningen om