till Stockholm och afled där som hofgravör 1822. Han hade tolf barn. 1. Salmson, Johan, medaljgravör. Född i Stockholm 1799 och son till hofgravören S. Salmson. S. hette ursprungligen Isak, men lät döpa sig och antog då namnet Johan. Han ägnade sig som elev vid konstakademien åt skulpturen och utställde åtskilliga basreliefer m. m. Vid den af Götiska förbundet utlysta pristäflingen 1818 vann S. pris för basreliefen Tors strid med jättarne. Men han öfvergick sedan till gravyrkonsten och studerade densamma i Paris, där han lär haft i uppdrag att utföra flere arbeten så väl för konung Ludvig Filip som kejsar Napoleon III, och där han vistades till sin död 1859. Han utförde äfven medaljer öfver excellensen De Geer 1823, öfver d. v. kronprinsen Oscar 1822 m. fl. arbeten samt tillämnade ett medaljgalleri öfver Sveriges store män, hvilket företag dock veterligen aldrig sattes i verket. S. blef 1820 agré i konstakademien och uppbar därifrån 1822--29 ett resestipendium. I Paris sysselsatte han sig mest med sigillgravyr. 2. Salmson, Axel Jakob, litograf. Född i Stockholm 1807, den föregåendes bror; hette, innan han antog kristna läran, Sem Jakob. Liksom brodern ingick S. vid konstakademien men ägnade sig inom kort åt den konstnärliga litografien, på hvars område han utgifvit flere på sin tid populära arbeten såsom: Svenska konungar och deras tidehvarf, med text af A. L Arvidsson 1830--43; Trettioåriga krigets märkvärdigaste personer, med text af densamme 1844--56, båda efter egna teckningar, Gripsholmsgalleriet m. fl. Han grundlade i Stockholm omkring 1854 ett rätt betydligt litografiskt tryckeri, men, saknande eget kapital till dess rätta bedrifvande, råkade han ut för ekonomiska bekymmer, gjorde sig skyldig till brottsligt förfarande och rymde 1862 från fäderneslandet till Nordamerika, där han afled d. 20 jan. 1876. 3. Salmson, Hugo Fredrik, målare. Född d. 7 juli 1843 i Stockholm; den föreg. brorson. Föräldrar: grosshandlaren Ludvig Salmson och Matilda Perlberg. S. blef 1862 elev vid Konstakademien i Stockholm, målade några historietaflor och små konversationsstycken, och erhöll 1867 k. medaljen. Han var sedan till 1873 akademiens resestipendiat, i det att han uppehöll sig i Paris och i två år var elev hos Ch. Comte. Å »salongen» utställde S. 1870 Upptäckten, med sceneri från Dalarne -- en zigenarkäring, som spår i kort, afslöjande husets unga dotters hemlighet -- och två år senare Odalisk. S. målade vidare omvexlande dalataflor och genrebilder med mondäna unga damer eller figurer från rococotiden, däribland den spirituella En repetition af Tartuffe vid hofvet, 1881. Redan ett par år förut hade S. emellertid vändt sig till folklifsbilder med franska typer, och hans Hvitbetsrensare i Picardie, 1878, som förgäfves hembjöds åt svenska staten och köptes af Göteborgs museum, ställde honom i främsta ledet bland de samtida svenska figurmålarne. På »salongen» 1879 vann S. tredje medaljen för Arrestering i Picardie, hvilket verk liksom Konfirmander, 1882, och Vid grinden i Dalby, 1884, inköptes af franska staten. S. som flera somrar vistades i Skåne, blef 1884 representerad å Nationalmuseum med Lilla axplockerskan. Han utförde vidare åtskilliga taflor med svenska ämnen, De fader- och moderlösa, Hos arrendatorskan, Efter eldsvådan, Vid spinnrocken, 1885, Fürstenberska galleriet, Besöket hos mormor, Axplockerskorna 1885, o. s. v. »De äro målade bredt och djärft, men på samma gång vårdadt och elegant, interiörerna visa duktigt lösta belysningsproblem med en kärleksfull behandling af målningens hufvudsakliga delar, men bisakerna helt lätt och flyktigt skisserade.» Under de senaste åren af sitt lif var S. förnämligast verksam som porträttör, men målade då väl »sött». Led. af konstakademien 1880. Död för egen hand i Lund d. 1 aug. 1894. »I samtidens svenska konstutveckling fick S. sin gifna plats som den ibland de våra, som först hemma angaf programmet för det moderna franska friluftsmåleriet och den bland våra emigranter, som förde med sig hem den mest genombildade teknik.» Ogift. Saloman, Elias, läkare. Född i Stockholm d. 9 mars 1751. Föräldrar: badareåldermannen Ernst Diedrich Saloman och Sofia Elisabet Schiller. Vid tjugu års ålder antagen till lärling hos stadsfältskären Stützer, åtnjöt S. från 1775 Acrels undervisning och användes af honom emellanåt såsom biträde vid mindre operativa förrättningar. Under något af sina sjukbesök på hofvet blef S. känd af Gustaf III, som lät för honom utfärda assessors fullmakt, och, fastän S. aldrig aflagt någon universitets-examen, år 1783 utnämna honom till förste lifkirurg i survivance och till regementsfältskär vid Svea garde. Under konungens italienska resa året därefter var S. honom följaktig och blef i Bologna upphöjd till förste lifmedikus och assessor i Collegium medicum. Efter sin hemkomst 1785 utnämnd till medicine hedersdoktor, förordnades han 1787 till regementskirurg vid k. lifregementet och blef s. å. tjänstgörande förste lifmedikus. I denna egenskap följde han Gustaf III 1788--89 under kriget i Finland och fortfor att som läkare uppvakta honom till hans död. Kort därefter anklagades han af några afundsmän, hufvudsakligen bergsrådet N. Dahlberg, att genom afsiktligt vårdslös behandling af konungens skottsår ha varit vållande till hans död. Anklagelsen, framkastad utan den ringaste skymt af bevis, beröfvade den anklagade icke heller förtroendet hos Gustaf IV Adolf, som 1803 antog honom till sin tjänstgörande förste lifmedikus, utnämnde honom till vice præses i collegium medicum och tillade honom namn, heder och värdighet af arkiater. Afskedad från sina tjänster 1807 afled S. i Stockholm d. 19 febr. 1808. Gift 1785 med Maria Katarina Dellvik. 1. Saloman, Siegfrid, kompositör. Född d.