2 okt. 1816 i Tönder (Schleswig). Föräldrar: Isak Saloman och Veilchen Geskel. S., som blott tolf år gammal väckte uppseende på konserter, undervisades i Köpenhamn af Wexschall (violin) och Hartmann. Han begaf sig därefter 1838 med statsstipendium till Tyskland, där han studerade komposition för Schneider i Dessau och violin för Lipinsky i Dresden. 1843 återvände S. till Köpenhamn, höll föreläsningar i musikteori och uppträdde som dramatisk kompositör med Tordenskjold i Dynekilen, 1844, och Diamantkorset, 1847. Den sistnämnda operan, som utmärker sig för komisk friskhet och melodirikedom, uppfördes bl. a. i Berlin, Hamburg och Leipzig samt 1886 med stor framgång i Stockholm. 1850 blef S. af Liszt inbjuden att anföra sin opera Das corps der Rache i Weimar. Han gifte sig s. å. med den ryktbara sångerskan Henriette Nissen -- se II: 183 -- och företog med henne, S. som violinist, under en följd af år vidsträckta konsertresor. Efter sin hustrus anställning i Petersburg 1859 var S. bosatt därstädes till hennes död, då han 1879 slog sig ned i Stockholm. Hans senare operor voro Karpaternas ros, som 1868 uppfördes i Moskva och 1881 i Stockholm, Flyktingen från Estrella, I Bretagne, uppförd 1898 i Stockholm, och Led vid lifvet. Död d. 22 juli 1899 i Stockholm, där S. tog hand om många unga konstadepter. 2. Saloman, Geskel, porträtt- och genremålare; den föreg, broder. Född den 1 april 1821 i staden Tönder i Schleswig. År 1832 flyttade familjen till Köpenhamn, i där sonen vann inträde vid konstakademien och samtidigt bevistade prof. Lunds målareskola. Han studerade äfven en kort tid för Eckersberg. Efter faderns frånfälle hänvisad till sin egen omtanke för beredandet af sin utkomst, uppehöll han sig genom att måla porträtt, skrifva noter, hvarjämte en och annan genretafla lämnade hans staffli, såsom: Ett parti l'ombre 1845, Första undervisningen på violin 1846, porträtt af T. Müller 1849, grefve Sponneck 1849, o. s. v. 1850 kom S. af en händelse till Göteborg, med anledning af sin broder Siegfrieds bröllop med Henriette Nissen, den berömda sångerskan, där han snart blef en lika anlitad som omtyckt porträttör, hvarför han kvarstannade där till 1854, då han begaf sig till Paris för att i Coutures ateljér vidare utveckla sina anlag. Härifrån hemskickade han året därefter Nouvelles de la Crimée samt målade efter sin återkomst till Göteborg En väfverska, som vid 1858 års salong i Paris vann mention honorable. Sedan han ett par vintrar på grund af sin hustrus hälsotillstånd vistats i Algier och därifrån hemfört tvenne vackra stycken Hönsoffringen och Spahi utanför sin älskarinnas dörr, stannade han i Göteborg, där han 1862 grundade en enskild tecknings- och målareskola samt organiserade museets ritskola, hvilken han sedan förestod till 1871. Bland hans i Göteborg utförda taflor må vidare nämnas Utvandrare 1868. 1868 led. af konstakademien. S. arbetade 1869 energiskt i den kommitté, som förberedde den skandinaviska konstutställningen i Göteborg, med hvilken exposition, till stor del på hans initiativ, det första skandinaviska konstnärs- och ritläraremötet förenades. S. som 1871 flyttade till Stockholm, blef 1874 vice professor i teckning vid konstakademien och erhöll 1876 efter Troili det k. porträttmålarearvodet med undervisningsskyldighet. Bland S:s till ett ovanligt stort antal uppgående målningar märkas vidare Meditation 1871, En syatelier 1873, Segrarnes hemkomst 1882, silfverbröllopsgåfva till Oscar II från damer och herrar i Stockholm och Skåne -- det af sina arbeten, hvarpå S. själf satte mest värde -- Gustaf Vasa i Västerås 1886, porträtt af G. Lagerbielke 1877, B. von Platen, Edv. Bergh, S. Lagerberg, Knut Almlöf 1895, själfporträtt, Göteborgs museum 1899, Marsk Stigs döttrar, Kunstmuseet i Köpenhamn, 1893, Sabbatsljusens invigning och andra taflor med judiska ämnen, o. s. v. »S. var besläktad med de danska genremålarne -- särskildt med Exner och Dorph. Han hade rätt mycket af deras sympatiska blick, deras vänliga mildhet i iakttagelsen, deras dämpade, veka färg, som undviker alla hårda motsättningar, alla starka effekter.» Den till det sista outtröttligt flitige, samvetsgranne artisten var äfven framstående som konstarkeolog. Han har från trycket utgifvit La statue de Milo, dite: Venus Victrix 1878--80, för hvilket arbete S. 1882 kallades till korr. led. af. l'Institut de Genève, Die Statue des belvederischen oder vaticanischen Apollo, 1882, Ueber die Plinthe der Venus von Milo, 1884, Der Sandalenbinder 1885, Die restauration der Venus von Milo, 1895, Der doppelsieger Apollo, genannt Apollo von Belvedere 1900, Die Venus von Milo und die mitgefundenen Hermen 1901, hvarjämte efter S. död, som inträffade i Båstad d. 5 juli 1902, utgafs Erklärungen antiker Kunstwerke 1902--03. Gift 1855 med Ida Jacobson. Salomon, Otto Aron, främjare af och lärare i svensk slöjd. Född i Göteborg d. 1. nov. 1849. Föräldrar: handlanden Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Efter slutade skolstudier följde S. 1869 med sin morbroder, grosshandlaren A. Abrahamson (se I: 1) till det af denne inköpta godset Nääs, nära Floda station och deltog i tio år i dess skötsel. Då här 1872 upprättades en slöjdskola för gossar, som genomgått folkskolan, blef S. dess föreståndare, liksom för det två år senare därstädes bildade slöjdlärare-seminariet, som i början endast var afsedt för Älfsborgs län men efterhand mottog elever från andra delar af landet och från 1880 äfven från utlandet. Från 1882 hafva äfven kvinnliga lärarinnor där utbildats. Den därstädes utbildade rationella undervisningsmetoden har vunnit tillämpning vid icke allenast flertalet svenska skolor, utan vunnit sådant insteg i utlandet, att S.