med skäl kan anses nått världsrykte. Saken har befrämjats ej mindre genom S:s lifliga entusiasm för sin sak än genom hans skrifter, af hvilka må nämnas: Slöjdskolan och folkskolan 1876, 78, 80, 82, 84, Om slöjden som uppfostringsmedel; 1884, Handbok i pedagogisk snickerislöjd, 1890, (öfvers. på engelska och spanska), Tankar om slöjd, uppfostran och lärarbildning, 1893, m. fl. Från 1885 redigerar S. »Slöjdundervisningsblad från Nääs» och från 1886 »Skrifter af uppfostringskonstens stormän» (bl. a. Comenius' stora uppfostringslära och Rousseaus Emile). I sitt testamente hade den 1898 bortgångne grosshandlaren Abrahamson förordnat, att Nääs jämte 380,000 kr. skulle användas till ett slöjdlärareseminarium, som under namn af »August Abrahamsons stiftelse» med S. som direktör å lifstid skulle verka för lärares och lärarinnors tidsenliga utbildning i slöjd. Gift 1878 med Ellen Wahren. Saltza, von, I trakten af staden Laubau i Ober Lausitz ägde en Hans von Saltza gods under senare hälften af 1400-talet. Ätten von S. delade sig i flera grenar. Bernhard von S. begaf sig till Estland före 1618, gick i svensk krigstjänst och ingick i ett senare gifte äktenskap med Elisabet Ottosdotter Wrangel af Saussgrenen. Ätten blef friherrlig 1755 med Jakob Ludvig von Saltza (se nedan) och greflig 1843 med öfverste kammarjunkaren Evert Fredrik, f. 1755 d. 1859, den senare värdigheten endast tillkommande hufvudmannen. 1. Saltza, Jakob Ludvig von, krigare: Född i Livland d. 8 okt. 1685. Föräldrar: ryttmästaren Anton Fredrik von Saltza, samt Anna Dorotea Taube. Efter att såsom helt ung ha blifvit inskrifven i svensk krigstjänst, antogs S. 1701 till adjutant vid öfverstlöjtnant Wrangels bataljon, deltog i Carl XII:s fälttåg och avancerade därunder till kaptenlöjtnant vid Upplands regemente till fot 1709. Såsom ryttmästare vid Upplands femmänningsregemente bevistade han drabbningen mot danskarne vid Helsingborg och blef liggande på slagfältet med trenne svåra blessyrer. Efter Carl XII:s död utnämnd till major, naturaliserades han såsom svensk adelsman 1731, befordrades till öfverstlöjtnant 1739 och till öfverste för Älfsborgs regemente 1747. 1751 förordnades han till landshöfding i Jönköpings län och utnämndes till generalmajor samt upphöjdes till friherre 1755. S. tog 1762 afsked från landshöfdingämbetet samt afled i Göteborg den 29 maj 1763. S. har gjort sig minnesvärd icke blott för sin mandom och tapperhet utan äfven för den orubbliga trohet, han visade det land, i hvars krigareleder han kämpade och blödde. När efter freden i Nystad valet förelades honom att kvarstanna i sitt nya fädernesland eller blifva rysk undersåte, öfvergaf han sina stora gods Peinkull Hebbet, Odenkat och Lecknitz och valde en frivillig fattigdom i Sverige. Gift 1715 med friherrinnan Anna Charlotta Kruse. 2. Saltza, Hugo Herman von, krigare. Född d. 6 aug. 1726; den föregåendes son. S. hade åtskilliga år tjänstgjort vid flottan, när han 1750 utnämndes till löjtnant vid Älfsborgs regemente, hvarefter han såsom kapten och major deltog i pommerska kriget. Under detsamma bevistade han stormningen af Svinemünde skans, anfallet på Anklam, affärerna vid Friedland och Neukahlen samt uppförde sig öfverallt med utmärkt mod och tapperhet. Utnämnd till öfverstlöjtnant 1770, befordrades han efter Gustaf III:s revolution, i hvilken han var en af de invigda, till öfverste i armén. S. blef 1773 öfverste för ett värfvadt regemente i Finland, men flyttades redan s. å. därifrån till chef för Jönköpings regemente; förordnades 1774 till landshöfding i Halland, utnämndes till generalmajor 1776 och till landtmarskalk vid 1778 års riksdag, under hvars lopp han erhöll grefvebrefvet. Död i Stockholm den 1 mars 1785. Hos Gustaf III stod v. S. i synnerlig nåd och fyllde till hans stora belåtenhet sin plats såsom ridderskapets och adelns ordförande vid den nämnda riksdagen. Däremot var den redan då uppspirande riddarhusoppositionen icke alldeles af samma tanke och påstod tämligen oförbehållsamt, att v. S. alls icke var vuxen det förtroendevärf, som var honom pålagdt. Han var eljest en flärdlös och välmenande man, ehuru han under de sista åren, i följd af sin sjuklighet, visade mycken retlighet. Gift 1751 med sin kusin friherrinnan Beata Vilhelmina Kruse. Salvius, Adler se Adler-Salvius. Salvius, Lars, boktryckare, skriftställare, brorsons sonson till Adler Salvius. Född 1706 i Stigtomta prästgård i Södermanland. Föräldrar: kyrkoherden Lars Salvius och Katarina Aurelius. Sedan sonen genomgått Nyköpings skola och Strängnäs gymnasium samt under åtskilliga år idkat universitetsstudier i Uppsala och Åbo, inskrefs han såsom e. o. i k. kansliet samt tjänstgjorde någon tid efter Vetenskapsakademiens instiftande såsom hennes amanuens och protokollsförande. I hufvudstaden lärde han känna och gifte sig 1742 med enkan efter boktryckaren Joh. Laurentius Horrn, Helena In de Betou, och erhöll med henne det redan då berömda Horrnska tryckeriet. Liksom sin företrädare antagen till k. antikvitets arkivets boktryckare, genom kanslikollegii resolution af d. 17 dec. 1742, erhöll han 1757 af k. m:t »för sina märkliga förtjänster om svenska bokhandelns upphjälpande» direktörs namn, med lika rang och heder som assessorerna i kollegierna. Död i Stockholm den 4 mars 1773. Såsom författare är det egentligen genom tvenne arbeten, S. gjort sig minnesvärd, nämligen genom sin Beskrifning öfver Sveriget, af hvilket stort anlagda verk blott 1:sta delen Om Uppland utkom 1741, samt genom Lärda Tidningar, en litterär tidskrift, som han utgaf från år 1745 till sin död. Han har dessutom författat och utgifvit: Tankar öfver den svenska oekonomien 1738, Den universala politiska historien för