Johan August -- se S. 2 -- 1809 friherre och 1815 grefve. 1. Sandels, Samuel, tekniker. Född i Hedemora d. 14 dec. 1724. Föräldrar: kyrkoherde Anders Sandel och Maria Dahlbo. Efter idkade matematiska och tekniska studier i Uppsala och Stockholm, lät S. 1746 inskrifva sig i Bergskollegium, där han snart väckte vederbörandes uppmärksamhet genom sin ovanliga arbetsförmåga samt den ordning och reda, hvarmed han skötte de honom anförtrodda göromålen. Året efter sitt inträde i kollegium utnämndes han till vice notarie, befordrades 1750 till ord. notarie, 1756 till sekreterare, 1759 till assessor och 1762 till bergsråd. S. upphöjdes strax efter revolutionen 1772 i adligt stånd, då han förändrade sitt fädernenamn till Sandels. Död i Stockholm d. 28 mars 1784. Med sin stora arbetsförmåga öfverhopades han med uppdrag och befattningar, icke allenast för statens, utan äfven för bergslagernas och enskildas räkning. Knappast något större företag vidtogs eller utfördes under hans tjänstemannatid, i hvilket han ej var en verksam ledamot, så att han vid sin död hade deltagit i sex kommittéer och fjorton direktioner. Särskildt må nämnas, att det var han, som angaf planen till Strömsholms kanal, verkställde afvägningar, författade kartor och kostnadsförslag för densamma samt att han 1780 hade i uppdrag att låta upprensa det uppgrundade strömdraget mellan Mälaren och Saltsjön genom Södertälje stad. Äfven hade han en stor förtjänst om Falu bergslag, så väl genom införandet af en förbättrad grufdrift och smältningsprocess, som genom den omvårdnad, han tog om kopparens fördelaktigare försäljning, emot hvad förut var händelsen. 1769 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien, i hvars handlingar de mesta af hans skrifter äro intagna. Han har dessutom utgifvit: Anmärkningar öfver finansverket och statsbristen 1765, Memorial angående varuprisernas reglerande 1766, Om varupris och arbetslöners reglerande 1767, Gift 1753 med Katarina Elisabet Brandt. 2. Sandels, Johan August, krigare, Född i Stockholm d. 31 aug. 1764; den föregåendes son. S. blef 1775 kadett och 1777 underlöjtnant vid artilleriet, anställdes 1782 såsom adjutant vid samma kår samt förflyttades 1785 till till följd af ett speluppträde såsom stabsryttmästare till finska kompaniet af adelsfanan. Två år därefter befordrad till major vid Karelska regementet, uppsatte han under kriget 1789 en värfvad bataljon på sexhundra man, med hvilken han gick öfver till Finland och deltog i där förefallande krigshändelser. S. utnämndes efter freden i Värelä till öfverstlöjtnant och sekundchef för karelska dragonregementet samt blef tillika 1795 generaladjutant af flygeln, öfverste i armén 1799 och transporterad till öfverste och chef för Savolaks fältjägareregemente 1803. Med kriget 1808 öppnade sig för S. en ny och lysande bana. Sedan han d. 7 april sistnämnda år mottagit befälet öfver 5:e brigaden, som bestod af 3,200 man, af hvilka han icke fick behålla mer än 1,600, anföll han och slog en stark rysk fördelning vid Pulkkila kyrkby d. 2 maj samt ryckte med sin lilla krigsstyrka modigt framåt. I det svåraste väglag, i ett glest befolkadt land och under oafbrutna strider, t. ex. vid Kärsämäki, Idensalmi och Kuopio, jagade han innan månadens slut fienden femtio mil tillbaka, framträngde till Lappävirta, Jorois, Jokkas, Rautalambi och Laukas socknar och sände en fördelning ända till riksgränsen vid Sordavala. Öfverallt gjorde han fångar, borttog fiendens förråd samt dref ankommande förstärkningar tillbaka inom fiendens egna gränser. Omsider efter Sveaborgs kapitulation måste han likväl vika för öfvermakten, men fattade stånd vid Toivola pass, en mil norr om Kuopio. Här bibehöll han, oaktadt nästan dagliga anfall af fienderna, sin ställning i öfver tre månader, till den 30 sept., då han till följd af en mellan finska hufvudarmén och ryssarne afslutad vapenhvila nödgades draga sig undan till Virta bro norr om Idensalmi kyrka, hvarest han d. 27 okt. vann, efter en af de blodigaste strider under hela kriget, en den mest lysande seger. Denna ljusglimt af framgång var dock den sista, som omstrålade de svenska vapnen på Finlands jord. Kort därefter slöts konventionen i Olkijoki, genom hvilken svenskarna måste utrymma Finland och draga sig bortom Kemi älf. Under tiden hade S., som endast efter det mest behjärtade motstånd gifvit vika, oftast icke förr än återtåg stod på orderna, blifvit i juli generaladjutant och blef i nov. generalmajor, hvarefter han 1809 upphöjdes till friherre. Några veckor förut hade han erhållit befälet öfver arméfördelningen i Västernorrland, med hvilken han levererade träffningen vid Hörnefors den 5 juli, hvarpå han den 21 aug. intog Umeå stad. Efter freden förordnades han 1810 till interimspresident i krigskollegium samt befordrades 1812 till sekundchef för Svea lifgarde. Af konungen befordrad till generallöjtnant, afgick han såsom befälhafvare för en del af svenska armén till Tyskland, där han deltog i fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, var därefter nordarmén följaktig till Holstein samt tågade efter fredsslutet i Kiel 1814 till Belgien, där han hade sig anförtrodd belägringen af Maastricht. I juli sistnämnda år mottog han öfverbefälet öfver andra fördelningen af de mot Norge sända trupperna, upphöjdes 1815 till grefve samt utnämndes s. å., sedan han någon tid förestått öfverståthållareämbetet, till president i krigskollegium, hvarvid han tog afsked från befattningen som chef för Svea lifgarde. S. erhöll 1817 serafimerorden och utsågs i november s. å. till landtmarskalk vid den då i Stockholm öppnade riksdagen. 1818 upphöjd till en af rikets herrar, befordrades han s. å. till general af infanteriet och utnämndes till riksståthållare i Norge. Detta viktiga ämbete förestod han till i nov. 1827, då han på grund af försvagade kropps- och själskrafter begärde sitt entledigande. Under tiden hade han 1824 blifvit befordrad till fältmarskalk. Hans