verksamma och kraftfulla lif slutades i Stockholm d. 22 januari 1831. Till sitt yttre var S. reslig och lång samt af ett imponerande utseende. Han var som krigare af outröttlig ihärdighet, af ett kallt och lugnt mannamod, i förening med klokhet och djärfhet. Genom dessa egenskaper vann han öfver sina underlydande ett oinskränkt välde; också var han kanske den bland befälhafvarne i finska kriget, till hvilken finnarne satte det största förtroende. Gift 1809 med friherrinnan Ulla Elisabet Hermelin. Sander, Nils Fredrik, skald, konstkännare, ämbetsman. Född d. 26 sept. 1828 i Vintrosa församling i Närike, tillhörande en gammal bondesläkt. Aflade studentexamen i Uppsala 1848, fil. kand.-ex. 1855 och promoverades, efter att ha utgifvit en gradualdisputation: Om Carl XII:s krigare under fångenskapen i Ryssland efter slaget vid Pultava till freden i Nystad, 1857 till fil. doktor. Under studenttiden anställd såsom lärare för öfverste B. v. Schinkels son, fick S. med sin lärjunge göra en resa till Italien vintern 1852--53, hvilken färd blef af betydelse för hans blifvande verksamhet. Efter hemkomsten belönades han sistnämnda år med Svenska Akademiens stora pris för diktcykeln: Den fallande stjärnan, Sånger till Selma (särskildt utgifna 1858). Utgaf gemensamt med R. v. Kræmer, C. R. Nyblom och C. G. Strandberg Qvartetten poetisk kalender 1855, samt 1856 ensam Karlavagnen, en diktsamling. S., som ämnat bereda sig för en docentur i estetik, ingick emellertid på tjänstemannabanan 1856 såsom e. o. i eklesiastikdepartementets expedition och tjänstgjorde såsom notarie i prästeståndet under de fyra sista ståndsriksdagarne. Af Vitt. hist. och ant. akad. utnämnd till Letterstedtsk stipendiat, anträdde han våren 1864 en utländsk resa, som räckte nära ett och ett halft år. S. tog vägen öfver Tyskland, Ungern och Konstantinopel till Grekland, där han vistades några månader i Aten, samt gjorde utflykter i det inre af landet. Därefter genomreste han Sicilien och Italien samt i sällskap med grefve C. Snoilsky Spanien och besökte under hemvägen Paris och London. Efter sålunda vid många främmande museer idkade konsthistoriska studier, ingick han såsom e. o. amanuens vid det nybildade Nationalmuseum 1866, där han, som 1869 förordnades till förste amanuens, i åtta år deltog i konstsamlingarnas ordnade och bearbetande samt såsom t. f. intendent 1873 emottog för statens räkning de af Carl XV till staten testamenterade samlingarne. S. utgaf Sveriges nationalmuseum, dess byggnadshistoria, dess arkitektur och samlingar 1866, äfvensom det grundläggande arbetet Nationalmuseum. Bidrag till taflegalleriets historia 1872--76. För litterära och konsthistoriska studier företog S. ytterligare utländska resor till Tyskland, Belgien och Holland 1869, till Petersburg och Moskva 1870, ånyo till Grekland och Italien 1875, o. s. v. Befordrad till kopist i ecklesiastikdepartementets expedition 1866, till protokollssekreterare i k. maj:ts kansli 1870 och t. f. kanslisekreterare 1874, lämnade han s. å. sin tjänst vid museet men förordnades i stället 1875 till led. af museinämnden. 1880 fick han anbud att bli nationalmuseums intendent, men undanbad sig. 1882 blef S. kansliråd och byråchef i ecklesiastikdepartementet, hvilken post han beklädde till 1893, 1884 hedersled. af konstakademien och 1889 en af de aderton i Svenska akademien. S. har vidare utgifvit följande skrifter: Dikter, bilder från Grekland, det forna och det närvarande 1870, Fogel på grön kvist. Berättelser med lyriska dikter 1871, Ros och törne, Nygrekiska dikter i öfversättning 1876, Ariadnes krans. Ett urval nygrekiska folkdikter från Kreta 1877, Ur Childe Harolds pilgrimsfärd af lord Byron. Sången om Grekland i öfversättning 1885, o. s. v. Bland S:s konsthistoriska skrifter märkas ytterligare: Venus som stiger ur badet. Bildstod i marmor af Johan Tobias Sergel jämte mästarens själfbiografi 1877, Francesco Piranesi, svensk konstagent och minister i Rom 1880, C. F. von Breda, Minnesteckning, i »Sv. akad. handl. ifrån år 1886», 1896. Under senare delen af sitt lif slog sig S. på studiet af den fornnordiska litteraturen och den nordiska mytforskningen samt utgaf på detta område en mängd skrifter, några på tyska och franska. Död d. 30 maj 1900. Ogift. Sandström, Anna Maria Carolina, pedagog. Född i Stockholm d. 3 sept. 1854. Föräldrar: landtmäterisekreteraren Carl Erik Sandström och Anna Erika Hallström. Efter att 1871--74 genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm, verkade fröken S. under efterföljande år som lärarinna vid olika privatläroverk. Djupt plågad af den formalism, som vidlådde tidens undervisning, tog hon först i en uppsats i »Tidskrift för hemmet» och sedermera i den 1882 i en under sign. Uffe utgifven skrift Realism i undervisning eller språkkunskap och bildning lifligt till orda för en mera konkret och tidsenlig undervisningsmetod. Arbetet har ock verkat i hög grad befruktande å den svenska flickskoleundervisningen. Själf fick fröken S. tillfälle att verka för sina åsikter genom en af henne 1883 upprättad skola, vid hvilken de senare åren förknippats ett lärarinneseminarium, och genom den tidskrift Verdandi, som hon s. å. förmådde förläggaren Lars Hökerberg att starta och sedermera af henne alltjämt på ett talangfullt sätt redigerats. På de senare åren har hon ock kastat sig in i diskussionen om tidens frågor med de mot Ellen Keys åsikter riktade broschyrerna Kvinnoarbete och kvinnolycka 1896 samt Modern romantik och etik 1898. Hon har äfven 1894 utgifvit Nordens första storhetstid (800--1066) skildrad för ung och gammal. 1. Sandström, Carl Israel, musiker, tonsättare. Född i