Linköping den 14 nov. 1824. Föräldrar: organisten och klockaren Nils Peter Sandström och Kristina Maria Rosengren. Efter i Linköping och Uppsala idkade elementarstudier, ägnade S. sig någon tid åt teatern, men ingick 1851 som elev vid Musikaliska akademien, där han 1853 aflade musikdirektörsexamen. Utnämnd till musikdirektör och sånglärare vid högre elementarläroverket i Göteborg s. å., förordnades han 1854 till vice organist vid Göteborgs Tyska eller Kristina församling, samt befordrades till ord. innehafvare af denna befattning 1860. Sånglärare vid Göteborgs realgymnasium sedan 1858 samt vid nya elementarläroverket för flickor i Göteborg från denna läroanstalts öppnande 1867, var S. för öfrigt lärare i sång vid åtskilliga mindre, dels offentliga, dels enskilda skolor, dirigent för musiksällskapen »Sångens vänner» och »Amatörernas sångförening». Led. af Musik. akad. Död d. 21 nov. 1880. S. utgaf, utom tidningsreferat och uppsatser rörande musik, Elise Polkos musikaliska sagor, fantasier och skizzer 1865, komponerade Sånger vid Piano 1853, Körer för mansröster 1863, Kring sångarfanan, fyrstämmiga sånger arrangerade för skolungdom 1874, en del tillfällighetsmusik, arrangerade musik till en mängd teaterpjäser m. m. Gift 1854 med Augusta Josefina Fogelgren. 2, Sandström, Gustaf, lyrisk skådespelare. Född i Linköping d. 7 juni 1826; den föregåendes bror. Efter faderns frånfälle sattes sonen af sin förmyndare först i handel och sedan på bruk. Men en omotståndlig lust för teatern dref honom att taga anställning som skådespelare vid Wallinska teatertruppen 1845, som 1849 öfvergick till O. Andersson. Vid detta sällskap kvarstannade han till 1851, då han begaf sig till Köpenhamn och en tid tog sångundervisning af k. teaterns sångmästare Henrik Rung. Sedan han 1852 en tid haft anställning vid ett danskt operasällskap i Kristiania och 1853 tillhört O. Anderssons trupp vid Humlegårdsteatern, erhöll han sistnämnda år, anställning vid k. teatern, där han den 25 november debuterade såsom Miller i »Nürnbergerdockan». Under den tid af mer än tjugu år, som han sedan tillhörde den kungliga scenen, voro hans hufvudroller: Max i »Alphyddan», Asthon i »Lucie», Plumkett i »Martha», Jakob i »Josef i Egypten», Nelusko i »Afrikanskan», Papageno, Wilhelm Tell, Rigoletto, Grefve Luna i »Trubaduren», Carl V i »Ernani», Basil i »Barberaren», Valentin i »Faust», Telramund i »Lohengrin», m. fl. Af naturen dyster och tung till sinnes, hade han genom ansträngdt arbete, dels vid teatern,, dels i en kommitté för ändring af stadgarna för k. teaterns pensionskassa, kommit i ett tillstånd af öfverretning, hvarunder han ändade sina dagar medelst ett gevärsskott den 20 aug. 1875. Såsom människa och konstnär var S. ytterligt samvetsgrann och plikttrogen. »Hans röstmedel voro utomordentliga och han skulle säkerligen förvärfvat sig en vida större sfär för sin artistiska verksamhet och ett ännu mer vidt gående rykte, om en i tid tillämpad skola fått böja denna väldiga stämma till en större undergifvenhet för fordringarna på ett mer innerligt musikaliskt föredrag.» Ogift. Sandström och Sandströmer. Äldste kände stamfadern Theodor Sandström, f. 1774, afled 1844 som direktör vid Eskilstuna fristad. Af hans söner blef Anders Peter -- se S. 1. -- 1847 adlad under namnet Sandströmer. 1. Sandströmer, Anders Peter, ämbetsman. Född i Stockholm d. 4 okt. 1804. Föräldrar: dåv. besiktningsrustmästaren vid tygstaten Theodor Sandström och Kristina Sjöberg. Student i Uppsala 1815, aflade S. kameralexamen därstädes 1822, hvarefter han s. å. inskrefs som e. o. kammarskrifvare i kommerskollegium och året därefter i krigskollegium. Utrustad med ett ypperligt hufvud, sällsynt arbetsförmåga, med en arbetsdrift, om möjligt ännu sällsyntare, lätt och klart framställningssätt, snabb uppfattning samt ett angenämt väsen, gjorde han sig genast bemärkt. 1825 utnämndes S. till kammarförvant i förvaltningen af sjöärenden och 1832 till kamrerare därstädes. Sedan 1824 var han äfven sekreterare i direktionen för Karl Gustafs stads gevärsfaktori och sedan 1831 sekreterare och kamrerare i karantänskommissionen. 1834 erhöll han den inbringande kamrerarebefattningen i ståthållareämbetet för Drottningholms och Svartsjö slott och utnämndes 1835 till kammarrättsråd. Vid den märkliga riksdagen 1840--41, då de liberala behärskade utskottsmaskineriet, kallades S., som var känd för frisinnade åsikter, till sekreterare i statsutskottet och motsvarade detta förtroende på ett sätt, som ännu mer stadgade ryktet om hans skicklighet och outtrötttiga arbetsamhet. Sedan han 1844 blifvit befordrad till landshöfding i Jämtland, insattes han två år därefter som ordförande i den kommitté, som skulle uppgöra förslag till beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelseverkets förenklande. S. hade också största andelen i det betänkande, hvari de invecklade förhållandena rörande jordbeskattningen utreddes och grundskatternas utgående i penningar föreslogs. Belöningen för hans nit vid detta svåra och maktpåliggande arbete blef adelsbrefvet 1847, då han förändrade sitt hittills burna fädernenamn till Sandströmer. När Oskar I:s regering 1848 ombildades i mera frisinnad riktning, kallades S. till statsråd och chef för finansdepartementet och ansågs som en af de konseljens medlemmar, som företrädesvis satte färg å densamma. Äfven på denna plats lade han i dagen den rastlösa personliga arbetsamhet, som utmärkt honom å mera underordnade platser, på samma gång han uppmuntrade och med synbar välvilja omfattade dem i sitt departement, hos hvilka han spårade förmåga och nit. Han åstadkom sålunda bl. a. en omorganisation af statskontoret, förenklingar i sättet för uppbördsmännens redogörelser o. s. v. Med sin öfverlägsna personlighet ingrep han äfven på andra