en ytterst konservativ och strängt kyrklig riktning inom »läseriet» och har många anhängare bland prästerskapet, särskildt i Göteborgs stift. Men hans orginella kateketiska lärometod har hos efterföljarne stelnat till själsdödande formalism. S:s talrika skrifter utgåfvos först efter hans död. De viktigaste af hans arbeten äro: Försök att i öfverensstämmelse med den heliga skrift, i frågor och svar, föreställa den evangeliska Lutherska församlingens lära om nådavalet 1825, Utkast till betraktelser öfver vissa stycken af katekesen 1826, Frågor hörande till första undervisningen i salighetsläran, jämte vägledning för dem, som skola undervisa 1827, Anteckningar, föranledda af åtskilliga ställen i den heliga skrift etc. 1829, Predikningar 4 band. 1830--43, Utkast till skriftermål och veckopredikningar I. 1832, Undervisning i christendomskunskapen för barn 1833 m. m. Gift 1786 med Katarina Elisabet Sommelius. 2. Schartau, Frans, köpman, riksdags- och kommunalman. Född i Malmö den 7 okt. 1797; den föregåendes brorson. Föräldrar: grosshandlaren Johan Schartau och Kristina Katarina Suell. Efter en vårdad uppfostran dels i föräldrarnas och dels i morfaderns hem, blef S. student i Lund 1813, men öfvergaf snart de akademiska studierna och sökte inträde i en handelsskola i Lübeck. Efter något mer än ett års vistelse på detta ställe återvände han 1816 till fäderneslandet och blef i maj månad följande året anställd på Bibau och Wongs kontor i Stockholm. Här kvarstannade han till 1827, då han gifte sig med en brorsdotter till den ena af principalerna och nedsatte sig på Lidhult i Kronobergs län. Kort därefter blifven änkling, sålde han egendomen och antog i början af 1829 förnyad anställning hos ofvannämnda firma, i hvilken han snart blef delägare och slutligen chef. Vid riksdagarne 1840--41, 1844--45 och 1847--48 var S. Stockholms stads representant i borgarståndet, inom hvars liberala fraktion han spelade en betydande roll, och var städse placerad i statsutskottet. Vid 1840--41 års riksdag var han jämväl ledamot af hemliga utskottet och ifrigt verksam mot infriandet af kabinettskassans skuld. »Det var hans uppträdande vid denna märkliga riksdag, som grundade det inflytande, hvilket under tvenne följande riksmöten placerade honom bland ståndets ledare. Stark dialektiker, vältalig, fastän icke fri från något uppskrufvad patos, varm, stundom till och med lidelsefull i sitt föredrag, var han därtill ganska väl ägnad, helst hans manliga väsen fjärmade hvarje tvifvel om afsikternas renhet.» 1846 insattes han i den af k. m:jt tillsatta representationskommittén. I femton år, 1845--60, var han jämväl af borgarståndet vald till fullmäktig i rikets ständers bank. Om hans deltagande i det politiska lifvet kan sägas ha varit tämligen snart öfvergående, var hans verksamhet inom kommunen och börsen af både genomgripade och varaktig art. Redan 1841 valdes han till en af borgerskapets äldste och 1856 till dess ordförande. Han var jämväl ordförande för grosshandelssocietetens deputerade och för borgerskapets bemedlingskommission, ledamot af drätselkammaren och sedan 1862 en bland Stockholms stads fullmäktige. När 1857 års penningkris skakade handelsvärlden i dess innersta grundvalar, var det S., som åvägabragte de s. k. kredit- och garantiföreningerna, hvilka i hög grad bidrogo att sätta en gräns för de kommersiella omstörtningarna inom hufvudstaden. Till uttryck af sin tacksamhet sammansköto börsens medlemmar en större penningsumma till en handelsskola i Stockholm, som bär S:s namn. 1867 valdes S. till representant i Första kammaren för Stockholms stad men afled kort efter öppnandet af det nya representntionsskickets fjärde riksmöte den 17 jan. 1870. Han var under denna period 1867 ledamot af bankoutskottet och 1869 af statsutskottet. Gift 1: 1827 med Katarina Maria Wong; 2: 1834 med Anna Petronella Heerman. Schauv, Arvid, borgmästare, politiker. Om S:s tidigare lefnadsöden, innan han 1750 blef borgmästare i Landskrona, känner man föga mera, än att han föddes i Uddevalla i nov. 1711, son af rådmannen och handlanden Peter Andersson Schauv och Boel Arfvedsdotter. Redan vid 1751--52 års riksdag kallades han till stadens representant i borgarståndet, hvilket förtroende alltjämt förnyades till och med 1786 års riksdag. Han inkom genast i sekreta deputationen och invaldes redan 1755 i sekreta utskottet. Som ifrig Hatt blef han ock medlem af den ständernas kommission, som tillsattes att rannsaka och döma öfver stämplingarna efter ökad konungamakt. Till sin heder sökte han dock i möjligaste måtto inskränka antalet dödsdomar. Vid följande riksdag 1760 aflägsande sig S. så till vida från sitt partis flertal och närmade sig det af Pechlin ledda landtpartiet, som han skarpt klandrade Höpken m. fl. för framkallandet af det pommerska kriget och yrkade inskridande mot de adliga officerarne, som lämnat sina poster för att deltaga i riksdagen. Ledamot äfven nu af sekreta utskottet, tillhörde han dettas deputation för växelärendena och hade äfven säte i den beredning, som tillsattes för att pröfva Nordencrantz' förslag att råda bot för de finansiella olägenheterna. Att han var en mäktig man, kan man bl. a. förstå däraf, att han lyckades tillskansa sig rättigheten att mot en ringa arrendesumma disponera kungsgården Uranienborg å Hven, där han residerade som en provinsmagnat. Vid 1765--66 års riksdag sökte S. med sådan ifver skydda sina partivänner från de då härskande Mössornas vrede, att dessa i sin harm åvägabragte hans uteslutning ur ståndet. Vid riksdagen i Norrköping 1769, då han var medlem af sekreta utskottet och bankodeputationen, samverkade han visserligen med Hattarna i fråga om Mössrådets störtande, men, återknytande sina gamla förbindelser med Pechlin, använde han ock sitt inflytande att hindra antagandet af den s. k. säkerhetsakten, genom hvilken bekymrade fosterlandsvänner sökt råda bot för regeringssättets värsta missbruk. 1771 var han Hattarnas