kandidat till talmansplatsen men erhöll endast 55 röster mot 77. Då motpartiet på ett despotiskt sätt utöfvade sin makt, slöt sig S. med sin tätt sammanhållna fraktion närmare till konungen. 1778 hugnade honom Gustaf III med kommerseråds titel, antagligen i afsikt att vinna honom för den s. å. sammanträdande riksdagen, där han dock uppträdde som en af märkesmännen i sitt stånd för det s. k. landtpartiet. 1786 var han åter vunnen för konungens önskningar, uttalade sig i bankoutskottet för det af denne önskade kreditivet å 50 tunnor guld, arbetade för propositionen om passevolansen samt uppträdde som en af anklagarne mot Kewenter (se I: 574). Sina sista år tillbragte han i sitt gästfria hem å Uranienborg, där han afled 1788, som sin stads styresman efterlämnande ett länge fortlefvande aktadt minne. Scheele, Carl Vilhelm, kemist. Född i Stralsund d. 9 dec. 1742. Föräldrar: köpmannen i Stralsund Johan Kristian Scheele och Margareta Warneeross. S:s stilla, tillbakadragna väsen togs i barndomen af dem, som kände honom, för tröghet, och då han tillkännagaf sin håg för apotekaryrket, åt hvilket en äldre bror förut ägnat sig, sågo föräldrarna endast häri en barnslig lust att likna sin broder, eller på sin höjd en plan att vinna utkomst, utan att behöfva besvära sig med några djupare studier. Då den nämnda brodern oförmodadt afled, fick S. följa sin böjelse och blef hans efterträdare såsom lärling på ett apotek i Göteborg. Här kvarstannade han i sex år. Drifven af sin omotståndliga vetgirighet, använde han hvarje ledig stund till studier, särskildt i kemi. 1764 fick S. anställning i Malmö, där han utförde sina första kemiska undersökningar öfver oxalsyran, hvarom han 1768 inlämnade en afhandling till Vet.-akad. Vid denna tid isolerade han vinsyran. Från 1768 hade S. anställning på apoteket Korpen i Stockholm, men flyttade 1770 till Uppsala som laborant på apoteket Upplands vapen. I Uppsala sammanträffade han med Bäck, Schulzenheim, Bergius, Gahn, Bergman m. fl. den tidens utmärktaste vetenskapsmän och kemister, bland hvilka de två sistnämnda med S. slöto ett vänskapsförbund, som varade för lifvet. 1770 visade S., att fosfor kan framställas af ben, och 1771 upptäckte han fluorvätesyran. 1772 och 1774 utförde han sina allenastående undersökningar öfver brunsten och blef härigenom upptäckare af klor samt metallerna mangan och barium. I samband härmed stå hans upptäckter af arseniksyra och arsenikväte. Vet.-akad. invalde S. 1775 till led., men detta var också den enda utmärkelse, som den snillrike kemisten erhöll af sitt fosterland. S. å. flyttade S. till Köping, där han förestod apoteket, som ägdes af änkan efter apotekaren Pohl. Det såg dock en tid ut, som om S., hvilken önskade stanna i Köping, skulle få afstå apoteket åt spekulanter härpå. Genom borgerskapets, magistratens och landshöfdingeämbetets bestämda förklaring, att de icke ville ha någon annan än S. till apotekare, uppfylldes dock hans önskan om att få förbli i den lilla staden. Redan 1775 hade S. fullbordat manuskriptet till sin berömda afhandling om luft och eld, Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer, efter att före sin flyttning till Köping ha utfört de där beskrifna försöken, men tryckningen i Leipzig slutade först 1777, och genom det långa dröjsmålet gick S. miste om företrädesrätten till flere viktiga upptäckter, bl. a. af syrgasen, som af S. sannolikt var känd redan, då han utförde undersökningar öfver brunsten. S. visar i nyss nämnda afhandling, som 1780 utkom på engelska och 1781 på franska, att luften är en blandning af eldsluft (nu syrgas) och skämd luft (nu kväfgas). Icke blott elden, utan andningen hos djuren, ja hela lifvet har, förklarade han, sin källa i eldsluften (syret). S., som tillhörde den flogistiska riktningen i kemien, förklarade förbränningen på sådant sätt, att under densamma förenas syret med flogiston i de brinnande ämnena till värme och ljus. Det blef sedermera fransmannen Lavoisier, som insåg hela innebörden af syrgasens upptäckt. Från forskningarna öfver ljusets natur kom S. till undersökningen öfver fosforescerande ämnen, såsom flusspat, öfver solljusets inverkan på klorsilfver, öfver svafvelväte och knallguld, hvilkas rätta sammansättning upptäcktes af honom. 1776 visade S., att lerjord och kiseljord verkligen äro olika ämnen. Han upptäckte vidare vinsyra och cyanursyra, grundämnet molybden i mineralet molybdena 1778 och visade 1779, att grafit utgöres af kol, samt att tackjärn innehåller grafit. 1780 började han ånyo på med sina i Malmö begynta forskningar öfver de organiska ämnena, upptäckte härvid mjölkens beståndsdelar, lärde känna mjölksyra och slemsyra 1780, o. s. v. Vidare upptäckte han blåsyra 1782, glycerin 1783, citronsyra och äpplesyra, oxalsyrans allmänna förekomst i växtriket 1784, sockersyra och galläpplesyra 1785. Han lämnade icke heller den oorganiska kemien å sido; 1781 upptäckte S. nämligen metallen volfram och visade 1785, att kallbräcka hos järn förorsakas af en halt af fosfor. Vet. akad. i Turin, Medicinska societeten i Paris, Naturforskarsällskapet i Berlin, societ. i Verona, vetensk. societ. i Erfurt m. fl. lärda samfund skyndade att tillägna sig den berömde svensken såsom ledamot. Det enda land, där hans namn var nästan okändt för alla utom några vetenskapsmän, var Sverige, som han hedrade genom sina snillrika upptäckter. S. stannade hela sitt lif på den anspråkslösa platsen såsom apotekare i Köping. Hans verksamma, ärorika lif blef emellertid icke långt. Ansträngande arbete och måhända inflytelsen af de giftiga ämnen, med hvilka han ofta sysselsatte sig, undergräfde hans hälsa, så att han febr. 1786 måste intaga sjukbädden. Han afled i Köping den 21 maj 1786. Hans vetenskapliga skrifter blefvo efter hans död samlade och utgifna i Leipzig under titeln: Opuscula physica et chemica 1788--89, och på tyska i Berlin 1793 samt 1786 på engelska. S:s Efterlemnade bref och anteckningar utgåfvos 1892 af A. E.