Nordenskiöld. Med fullt skäl har S. blifvit kallad en vägbrytare för den nyare kemien. Men fastän han gjorde så oerhördt många viktiga upptäckter, hade han blott de enklaste redskap till sitt förfogande, såsom oxblåsor för gasens uppsamlande, o. s. v. Genom sina undersökningar af den organiska naturen lade S. grunden till djurkemien, såsom en särskild gren af vetenskapen, hvari svenska namnet sedan genom Berzelius förvärfvat sig rätt till ett af de allra förnämsta rummen. Vet.-akad. slog 1789 och Svenska akad. 1827 minnespenningar öfver S. Hans staty, af J. Börjeson, restes 1892 på Floras kulle i Humlegården i Stockholm. Gift tvenne dagar före sin död med änkan efter sin företrädare vid apoteket i Köping. Schéele, von. En gammal adlig ätt från Rügen och Pommern, där den hette Schéel och von Schéele samt var känd redan på 1300-talet. Med brukspatronen Kristian Schéele kom den 1710 till Sverige. Dennes båda söner, assessorerna Adam och Kristian Benjamin Schéele, naturaliserades 1768 som svenska adelsmän. 1. Schéele, Franz Adolf von, bergstjänsteman, kommunalman. Född på Eckersholm i Jönköpings län d. 21 okt. 1795. Föräldrar: godsägaren, kammarjunkaren Adolf Fredrik von Schéele och Henrika Kristina von Knorring. Efter idkade studier i Lund ingick v. S. vid bergsstaten och förordnades 1823 till geschworner i Värmland. Här kvarstannade han för lifstiden och utvecklade i flerahanda riktningar en verksamhet, som gjort hans minne i provinsen älskadt och hedradt. Redan 1824 erhöll han bergmästare titel, utnämndes 1829 till kammarjunkare samt blef ord. bergmästare i Värmland 1835. Både före och efter denna sista utnämning företog han utländska resor, studerade bergshandteringens utveckling i andra länder samt meddelade i tidskrifter och årsberättelser sina iakttagelser och rön, under det han bemödade sig om att i sin hemorts bergshandtering införa de förbättringar, hvilka han ansåg mest gagneliga. Men hans nit stannade icke härvid utan sökte sig nya verksamhetsfält, hvarhelst han trodde något vara att vinna för Värmlands utveckling och förkofran. Sålunda var han dels upphofsman, dels nitisk medverkande till stiftandet af värmländska bergselementarskolan, värmländska bergsmannaföreningen, Värmlands naturhistoriska förening, värmländska brandstodsföreningen och värmländska hypoteksföreningen. Dessutom bestridde han i tolf år sekreterarebefattningen hos Värmlands hushållningssällskap, var ombudsman för brandstodsföreningen, medlem af styrelsen öfver landtbruks-, trädgårds- och skogsskolorna inom länet; ordförande i bestyrelsen för Värmlands kommunikationsanstalter inom bärgslagen, i länets lasarettsdirektion, för Filipstads stadsfullmäktige o. s. v. Under loppet af flera år gjorde han stora samlingar till Värmlands historia och beskrifning, af hvilka han begagnade en del för det af honom anlagda stora planschverket Värmland i teckningar. Hans nit och verksamhet blefvo både bemärkta och belönade. Utom öfverintendentstiteln 1860, fick han af Jernkontoret och Värmlands hushållningssällskap mottaga deras stora förtjänstmedaljer i guld, hvarjämte han hedrades med kallelse att vara ledamot i flera in- och utländska vetenskapliga samfund. Han afled i Filipstad den 20 juli 1863. Gift 1822 med Maria Elisabet Lundqvist. 2. Schéele, Knut Henning Gezelius von, teolog. Född i Stockholm d. 31 maj 1838; den föreg. brorsson. Föräldrar: prosten och kyrkoherden i Bringetofta församling af Växiö stift Knut Georg von Schéele och Matilda Charlotta Gezelius. Student i Uppsala 1857, promoverades S. därstädes 1863 till fil. doktor, hvarefter han ägnade sig åt teologiska studier. 1867 teologie kandidat, förordnades han s. å. till docent i teologiska prenotioner vid Uppsala universitet, där han 1873 befordrades till förste teologie adjunkt, 1877 till e. o. professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi samt 1879 till ordinarie professor i samma ämnen. 1885 kallades han till biskop i Visby stift. Som teologisk skriftställare har S. varit mycket verksam. Bland hans skrifter märkas Rationalismens förberedelser 1868 (i Upps. Univ. årsskrift), Den kyrkliga katekisationen, 1869 (därsammastädes), Teologisk symbolik 1877--79, Till strids för friden, apologetiska föredrag 1881, Herren, mitt banér, strödda föredrag 1892, Hemlandstoner, en hälsning från modern Svea till dotterkyrkan i Amerika, 2 delar, 1894--95 m. fl. 1883--94 utgaf han Tidskrift för kristlig tro och bildning (till och med 1886 i förening med U. L. Ullman). Men S:s muntliga uppträdande har kanske mer än något annat fäst uppmärksamheten vid hans person. Redan under studenttiden gjorde han sig känd som en elegant talare med ett i allo representativt uppträdande och hedrades med förtroendena att upprepade gånger kallas till sin nations förste kurator och studentkårens ordförande. Den unge mannen var ock icke okänd, när han varmt och vältaligt höjde sin stämma å riddarhuset under decemberdagarna 1865 till förmån för representationsreformen. Äfven som predikant och andlig talare visade han sig i sällsynt grad kunna fängsla sin åhörarkrets, i enlighet med sitt skaplynne vanligen intagande en fridsam och förmedlande ståndpunkt, som han ock häfdat vid alla från och med 1888 hållna kyrkomöten och hvilken anses utestängt honom från ärkebiskopsstolen. Han har presiderat vid åtskilliga svensk-lutherska prästkonferenser, vid jubelfesterna inom Augustanasynoden i Nord-Amerika och vid allmänna religionskongressen i Stockholm 1897 samt bevistade som svenska kyrkans representant den af tyske kejsaren Vilhelm II verkställda invigningen af en evangelisk kyrka i Jerusalem 1898. Som ombud för Visby stad har S. haft plats i Andra kammaren från och med 1900