statens tjänst. På det de adliga adepterna alltid skulle befinna sig under professorns vård och uppsikt, var öfre våningen i skytteanska huset inrättad till ett slags adlig kasern, där de i anstalten inskrifna hade sin bostad. Enligt stiftarens föreskrift skulle hufvudämnena för undervisningen utgöras af statslära och vältalighet, men enär båda dessa vetenskaper ännu då stodo i närmaste samband med de klassiska auktorerna, gjorde S. studiet af dessa samt af svenska historien till hufvudsak för sina arbeten både såsom författare och föreläsare. Han ägnade sig äfven åt kritiska undersökningar af svenska antikviteterna, men kom härigenom i häftig tvist med åtskilliga andra vetenskapens stormän, Verelius, Olof Rudbeck d. ä. och sin egen svärfader Loccenius samt förde mot dem ett pennkrig ända till sin död. Hos hofvet och aristokratien stod han däremot i stor ynnest och åtnjöt från bägge hållen många bevis på bevågenhet. Då han en gång i de kungligas närvaro i Uppsala hållit ett tal öfver regementsförändringen 1654, hängde drottningen på honom en guldkedja och tillade honom en pension af 1,000 r:dr specier. 1665 utnämndes han till »professor honorarius juris naturæ et gentium» samt blef följande året, när antikvitetskollegium inrättades, en af dess första ledamöter. För ett sitt tal till Carl XI erhöll han 1673 en belöning af hundra dukater, utnämndes 1677 till universitetsbibliotekarie, med bibehållande af sina förra befattningar, hvarjämte tvenne af hans söner adlades, dock först efter faderns död. Han afled i Uppsala den 26 mars 1679. Ehuru till födseln främling, gjorde sig S. högt förtjänt om sitt nya fädernesland genom hvad han verkade till främjande af dess odling och utredande af dess forntids häfder. Antalet af hans skrifter är högst ansenligt. I afseende på innehållet kunna de hänföras till följande hufvudgrupper: kritiska upplagor af klassiska författare; afhandlingar i grekiska och romerska antikviteterna; arbeten i svensk häfdaforskning; disputationer; retoriska skrifter, orationer och parentationer samt smärre skrifter af blandadt innehåll. Gift 1648 med Regina Loccenia, dotter till den namnkunnige Johan Loccenius. 2. Scheffer, Henrik Teofilus, kemist. Född i Stockholm d. 29 dec. 1710, den föregåendes sonson. Föräldrar: sekreteraren i bergskollegium Ivo Scheffer och Gustafviana Sofia Ehrenstierna. Tidigt föräldralös, upptogs S. af sin farbroder, presidenten Peter Scheffer, och skickades af honom till Uppsala, där han studerade 1725--31. Det sistnämnda året ingick han såsom auskultant i bergskollegium men fortsatte på egen hand sina kemiska studier, hvarvid hans bemödanden i synnerhet gingo ut på att göra kemien till en tillämpningsvetenskap för bergsbruket, fabrikerna och den allmänna hushållningen. När Swab 1738 upptäckt Ädelfors' guldgrufva, förordnades S. 1739 till direktör för det nyanlagda guldverket. Men då grufvan visade sig ej gälda de på henne nedlagda kostnaderna, nedlades verket, och S. antog 1748 anställning på manufakturkontorets stat, att undervisa ynglingar i färgerikonsten och för dem hålla föreläsningar i detta ämne. Redan förut 1740 hade han af bergskollegium blifvit antagen till proberare; 1752 utnämndes han till myntproberare och blef 1756 naturaliserad svensk adelsman. Död i Stockholm den 10 aug. 1759. 1747 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien, i hvars handlingar hans mesta skrifter äro intagna. Hans bortgång beklagades såsom en stor förlust för landets näringar. Att hans upptäckter varit af betydelse, bevisas bland annat däraf, att Torb. Bergman utgaf hans Kemiska föreläsningar 1775, som inom kort upplefde trenne upplagor. Gift 1737 med Ulrika Maria Clerck. 3. Scheffer, Carl Fredrik, riksråd, skriftställare. Född i Nyköping d. 28 mars 1715; den föreg. kusin. Föräldrar: landshöfdingen, sedermera presidenten i Svea hofrätt, Peter Scheffer och Helena Maria Ehrenstierna. Vid sexton års ålder inträdde S. såsom extra ordinarie tjänsteman i k. kansliet och erhöll, blott sjutton år gammal, det viktiga och vid så unga år nästan exempellösa förtroendet att föra protokollet vid rådsherrarnas sammanträden. Under fyra års resor i främmande land öppnades för honom tillfälle att ännu mer öka sina kunskaper och utbilda sin personlighet. Hemkommen till Sverige, deltog han i 1738 års riksdag, med lif och själ anslutande sig till det parti, Hattarnas, som gaf så rundliga löften att i hast upprätta Sveriges storhet och ära. Han hedrades ock med förtroendet att som legationssekreterare åtfölja C. G. Tessin å beskickningen till Paris 1739 samt blef 1741 vid hemkomsten kanslijunkare, å hvilken post han af kanslipresidenten Gyllenborg användes vid beredningen af de hemligaste ärenden. S. å. blef han äfven kammarherre. Vid 1742--43 års riksdag verkade han med ifver för att skydda sitt parti från efterräkningarna för det lättsinnigt började kriget genom att åvägabringa Carl Peter Ulriks val till svensk tronföljare och betroddes med den grannlaga beskickningen till Ryssland i och för att erhålla dennes samtycke till valet, och tillika utrustad med fullmakt att uppgöra fredspreliminärer. När denna mission misslyckats, motarbetade han med stor energi planen att i stället kora danska kronprinsen till tronföljare, såsom innebärande ett upphäfvande af Gustaf Vasas verk. 1743 utnämnd till minister i Paris, verkade han där med heder till 1751, då han utnämndes till riksråd. I de följande årens strider mellan rådet och konungamakten hvässade S. mer än en gång sin fina penna till sin korporations försvar och förordnades, till konungafamiljens stora missnöje, i febr. 1756 till guvernör för kronprinsen. Hans franska synpunkter förledde honom att ansluta sig till de rådsherrar, hvilka 1757 genomdrefvo det krig mot Preussen, hvars snöpliga utgång sedermera föranledde, att S. i febr. 1761 af ständerna »licentierades» som riksråd. När vinden sedermera under fortgången af 1760--62 års riksdag började blifva Hattarna mera gunstig, återkallades S. till sin plats i rådet. Hans