åsikter i såväl politiska och ekonomiska frågor började vid denna tid att högst betydligt förändras. Ifrån att med stor hänförelse slutit sig till principerna i frihetstidens statsskick och till Hattarnas näringspolitik, började han, i anslutning till de franska fysiokraterna, yrka på en friare näringspolitik, samtidigt som han under sin mångåriga nära beröring med hofvet kom på allt vänligare fot med detsamma. Särskildt blef förhållandet med kronprins Gustaf allt mera förtroligt, och S. genomdref, att kronprinsens uppfostran 1762 förklarades fulländad. Med den ombytlighet i åsikter, hvarför han ofta med fog beskyllts, började han ock från denna tid verka för utvidgande af konungamakten, särskildt sedan han af de segrande Mössorna 1765 aflägsnats från sin plats i rådet. Han inlät sig ock i sådant syfte i underhandlingar med franska ministern och var en af Adolf Fredriks verksammaste rådgifvare vid hans steg att medelst hot om tronafsägelse i dec. 1768 framtvinga riksdag. Af sina segrande partivänner 1769 återkallad till sin rådspost, vägrade S. nu att mottaga densamma men åtföljde i stället kronprins Gustaf å hans utländska resa 1770--71, under hvilken hans franska förbindelser blefvo denne till väsentlig nytta i hans planläggningar att förskaffa sig utländskt bistånd för grundläggandet af ett nytt samhällsskick, i hvars utarbetande S. efter konungens tronbestigning verksamt deltog. Ehuru han sedermera aldrig återinträdde i riksstyrelsen, anses han dock, såsom i hög grad egande konungens öra, både själf och genom sin broder Ulrik, utöfvat ej ringa inflytande å densamma under Gustaf III:s första decennium, särskildt såsom talsman för de ekonomiska och finansiella reformer, som då vidtogos. 1766 hugnad med greflig värdighet, inkallades han vid Svenska akademiens stiftelse 1786 såsom ledamot af densamma men afled redan d. 27 aug. s. å. å Trolleholm i Skåne. 1753 blef han ledamot af Vetensk. akademien. Entusiastisk beundrare af upplysningstidens idéer, var S. en nitisk befrämjare af sin tids bildningssträfvanden. Såsom enskild person utmärkte han sig för ett gladt och vänligt lynne samt ett ledigt umgängessätt. Af nästan alla samtida omtalas han såsom arbetsam, skarpsinnig, godmodig, oegennyttig och välgörande. Å andra sidan har man hos honom trott sig finna mycken ombytlighet i åsikter och stor benägenhet att omfatta nya förslag, oftast af intet annat skäl än att de voro nya. Också såg man honom vid sidan af sina offentliga värf sysselsätta sig med silkesodling, koppympning, lotterier, fiskerier, saltsjuderier, luftballonger, ordnandet af det adliga jungfrustiftet m. m. och därtill med ett så vidtomfattande skrifställeri, att man af honom räknar mer än trettio olika tryckta arbeten. Gift 1757 med grefvinnan Gustafva Sabina von Düring, dotter af fältmarskalken J. K. von Düring (se I: 260). 4. Scheffer, Ulrik, statsman. Född d. 5 aug. 1716; den föreg. broder. Efter slutade universitetsstudier i Uppsala ingick S. 1733 såsom auskultant i kommerskollegium, där han snart erhöll förtroende att vara protokollsförande. Vid finska krigets utbrott utbytte han pennan mot svärdet och tjänstgjorde såsom adjutant hos svenska öfverbefälhafvaren, grefve Ch. Em. Lewenhaupt. Befordrad till löjtnant vid Karelska dragonregementet 1742, ingick han s. å. i fransk krigstjänst och erhöll genast plats såsom löjtnant vid Royal Suédois. Den mesta tiden 1744--51 deltog han i fransmännens fälttåg, vid flera tillfällen ådagaläggande utmärkta prof på tapperhet, och återvände till Sverige såsom fransk öfverste. Under sin bortovaro hade han hemma avancerat till generaladjutant i armén och öfverstelöjtnant vid Jämtlands infanteriregemente. Han framträdde nu vid 1751--52 års riksdag i Hattarnas främsta led, i såväl sekreta utskottet som mindre sekreta deputationen med kraft motarbetande hofvets planer å ökad konungamakt. Rådet visade sin erkänsla genom att med ett nästan enhälligt val 1752 utse honom till minister i Paris, hvarifrån han 1755 hemreste för att vid de väntade spännande tilldragelserna vid riksdagen ställa sin erfarenhet till sitt partis förfogande. Han fick nu ånyo plats i sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen, mer än de flesta sättande sin prägel å de skarpa åtgärderna mot hofvet. Ständerna belönade honom med en gratifikation af 3,000 riksdaler specie. 1761 erhöll han ambassadörs värdighet. När Hattväldet började braka i sina fogningar, hemreste åter S. 1764 för att bereda de stundande valen till 1765--66 års riksdag, vid hvilken han till en tid var påtänkt till landtmarskalk, fastän denna plan snart uppgafs. Alla hans ansträngningar voro dock förgäfves. Mössorna kommo till makten och S. själf fann tjänligt att lämna sin ministerpost och återgick till sin tjänstgöring vid armén, där han 1764 utnämnts till öfverste vid kronprinsens regemente. 1766 transporterades han i samma egenskap till Västgöta-Dals regemente. Vid 1769 års riksdag satt han ånyo i sekreta utskottet och befordrades under dess fortgång till riksråd och rikskansliråd. 1770 serafimerriddare, erhöll S. året därefter grefvebrefvet, ehuru han ej tog inträde å riddarhuset för denna värdighet. I maj 1772 aflägsnades han af Mössorna ur rådet, men återinkallades af Gustaf III dagen efter revolutionen, då han tillika förordnades till kanslipresident. Vid uppnådda sextiosju år (1783) nedlade han sina ämbeten, tillbragte de sista åren mestadels på sin egendom Stora Ek i Västergötland och afled där den 4 maj 1799. Såsom kanslipresident är S. en icke oviktig person i vår historia, bl. a. genom åstadkommandet af förbundet mellan de tre nordiska makterna 1780 till handelns skyddande mot Englands öfvergrepp. Erfaren, klok och försigtig, förekom han, så länge han satt vid styret, mer betydande regeringsmisstag och skulle säkert räddat regeringen från än flera sådana, om Gustaf III alltid gjort sin premiärminister underkunning om sina planer. Till sin personliga karaktär var han i många fall raka motsatsen till sin äldre broder Carl Fredrik: stark hushållare både för sig själf och det allmänna, mera