Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Scheffer, Carl Fredrik - 4. Scheffer, Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsikter i såväl politiska och ekonomiska frågor började
vid denna tid att högst betydligt förändras. Ifrån
att med stor hänförelse slutit sig till principerna
i frihetstidens statsskick och till Hattarnas
näringspolitik, började han, i anslutning till
de franska fysiokraterna, yrka på en friare
näringspolitik, samtidigt som han under sin mångåriga
nära beröring med hofvet kom på allt vänligare fot med
detsamma. Särskildt blef förhållandet med kronprins
Gustaf allt mera förtroligt, och S. genomdref,
att kronprinsens uppfostran 1762 förklarades
fulländad. Med den ombytlighet i åsikter, hvarför han
ofta med fog beskyllts, började han ock från denna
tid verka för utvidgande af konungamakten, särskildt
sedan han af de segrande Mössorna 1765 aflägsnats
från sin plats i rådet. Han inlät sig ock i sådant
syfte i underhandlingar med franska ministern och
var en af Adolf Fredriks verksammaste rådgifvare
vid hans steg att medelst hot om tronafsägelse
i dec. 1768 framtvinga riksdag. Af sina segrande
partivänner 1769 återkallad till sin rådspost, vägrade
S. nu att mottaga densamma men åtföljde i stället
kronprins Gustaf å hans utländska resa 1770–71, under
hvilken hans franska förbindelser blefvo denne till
väsentlig nytta i hans planläggningar att förskaffa
sig utländskt bistånd för grundläggandet af ett
nytt samhällsskick, i hvars utarbetande S. efter
konungens tronbestigning verksamt deltog. Ehuru han
sedermera aldrig återinträdde i riksstyrelsen, anses
han dock, såsom i hög grad egande konungens öra,
både själf och genom sin broder Ulrik, utöfvat ej
ringa inflytande å densamma under Gustaf III:s första
decennium, särskildt såsom talsman för de ekonomiska
och finansiella reformer, som då vidtogos. 1766
hugnad med greflig värdighet, inkallades han vid
Svenska akademiens stiftelse 1786 såsom ledamot
af densamma men afled redan d. 27 aug. s. å. å
Trolleholm i Skåne. 1753 blef han ledamot af
Vetensk. akademien.
Entusiastisk beundrare af
upplysningstidens idéer, var S. en nitisk befrämjare
af sin tids bildningssträfvanden. Såsom enskild
person utmärkte han sig för ett gladt och vänligt
lynne samt ett ledigt umgängessätt. Af nästan alla
samtida omtalas han såsom arbetsam, skarpsinnig,
godmodig, oegennyttig och välgörande. Å andra sidan
har man hos honom trott sig finna mycken ombytlighet i
åsikter och stor benägenhet att omfatta nya förslag,
oftast af intet annat skäl än att de voro nya. Också
såg man honom vid sidan af sina offentliga värf
sysselsätta sig med silkesodling, koppympning,
lotterier, fiskerier, saltsjuderier, luftballonger,
ordnandet af det adliga jungfrustiftet m. m. och
därtill med ett så vidtomfattande skrifställeri,
att man af honom räknar mer än trettio olika tryckta
arbeten.
Gift 1757 med grefvinnan Gustafva Sabina von Düring,
dotter af fältmarskalken J. K. von Düring (se I: 260).
4. Scheffer, Ulrik, statsman.
Född d. 5 aug. 1716; den föreg. broder.
Efter slutade universitetsstudier i Uppsala
ingick S. 1733 såsom auskultant i
kommerskollegium, där han snart
erhöll förtroende att vara protokollsförande.
Vid finska krigets utbrott utbytte han pennan
mot svärdet och tjänstgjorde såsom adjutant
hos svenska öfverbefälhafvaren, grefve
Ch. Em. Lewenhaupt. Befordrad till löjtnant
vid Karelska dragonregementet 1742, ingick han
s. å. i fransk krigstjänst och erhöll genast plats
såsom löjtnant vid Royal Suédois. Den mesta tiden
1744–51 deltog han i fransmännens fälttåg, vid flera
tillfällen ådagaläggande utmärkta prof på tapperhet,
och återvände till Sverige såsom fransk öfverste.
Under sin bortovaro hade han hemma avancerat till
generaladjutant i armén och öfverstelöjtnant
vid Jämtlands infanteriregemente. Han framträdde
nu vid 1751–52 års riksdag i Hattarnas främsta
led, i såväl sekreta utskottet som mindre sekreta
deputationen med kraft motarbetande hofvets
planer å ökad konungamakt. Rådet visade sin
erkänsla genom att med ett nästan enhälligt val
1752 utse honom till minister i Paris, hvarifrån
han 1755 hemreste för att vid de väntade spännande
tilldragelserna vid riksdagen ställa sin erfarenhet
till sitt partis förfogande. Han fick nu ånyo
plats i sekreta utskottet och mindre sekreta
deputationen, mer än de flesta sättande sin
prägel å de skarpa åtgärderna mot hofvet.
Ständerna belönade honom med en gratifikation
af 3,000 riksdaler specie. 1761 erhöll han
ambassadörs värdighet. När Hattväldet började
braka i sina fogningar, hemreste åter S. 1764 för
att bereda de stundande valen till 1765–66
års riksdag, vid hvilken han till en tid var påtänkt
till landtmarskalk, fastän denna plan snart uppgafs.
Alla hans ansträngningar voro dock förgäfves.
Mössorna kommo till makten och S. själf
fann tjänligt att lämna sin ministerpost och
återgick till sin tjänstgöring vid armén, där han 1764
utnämnts till öfverste vid kronprinsens regemente.
1766 transporterades han i samma egenskap
till Västgöta-Dals regemente. Vid 1769
års riksdag satt han ånyo i sekreta utskottet
och befordrades under dess fortgång till
riksråd och rikskansliråd. 1770 serafimerriddare,
erhöll S. året därefter grefvebrefvet, ehuru han
ej tog inträde å riddarhuset för denna värdighet. I
maj 1772 aflägsnades han af Mössorna ur rådet, men
återinkallades af Gustaf III dagen efter revolutionen,
då han tillika förordnades till kanslipresident.
Vid uppnådda sextiosju år (1783) nedlade han sina
ämbeten, tillbragte de sista åren mestadels på sin
egendom Stora Ek i Västergötland och afled där
den 4 maj 1799. Såsom kanslipresident är S.
en icke oviktig person i vår historia, bl. a.
genom åstadkommandet af förbundet mellan de
tre nordiska makterna 1780 till handelns skyddande mot
Englands öfvergrepp. Erfaren, klok och försigtig,
förekom han, så länge han satt vid styret, mer
betydande regeringsmisstag och skulle säkert räddat
regeringen från än flera sådana, om Gustaf III alltid
gjort sin premiärminister underkunning om sina planer.
Till sin personliga karaktär var han i många fall raka
motsatsen till sin äldre broder Carl Fredrik: stark
hushållare både för sig själf och det allmänna, mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
