slug än skarpsinnig, lugn, försiktig samt rikare på erfarenhet än på kunskaper, vunna genom djupare studier. Gift 1773 med grefvinnan Kristina Charlotta Piper, dotter af presidenten C. F. Piper (se II: 287) och änka efter den vid 1756 års riksdag aflifvade grefve Erik Brahe (se I: 129) S:s minne är tecknadt af C. T. Odhner i Sv. Akad. Handl. 1892. Schenmark, Nils, universitetslärare, matematiker. Född i östra Stenby socken af Östergötland d. 14 maj 1720. Föräldrar: komministern Lars Schenmark och Brita Wåhlin. S. blef student i Lund 1738 och promoverades till magister 1745. Följande året förordnad till mathes. docens i nämnda universitet, fortsatte han i Uppsala under Klingenstierna sina matematiska studier och befordrades till astronomie observator i Lund 1749. Under de fjorton år, han innehade denna befattning, nyskapade han, så att säga, universitetets astronomiska institution, anställde 1751, för bestämmande af månens, Venus' och Mars' parallaxer, observationer, samtidigt med det att dylika utfördes på Goda Hoppsudden af franske astronomen de La Caille, samt gjorde 1758--61 gradmätningar på Sveriges västra kust. 1763 utnämndes han vid Lunds universitet till professor i matematik och innehade sedan denna lärostol till sin död d. 28 sept. 1788. För sin matematiska föreläsningskurs utarbetade han en encyklopedisk framställning af de matematiska vetenskaperna, hvilken af kännare blifvit betecknad såsom ett mästerverk af rikhaltighet, redighet och ordning och jämte hans öfriga handskrifter förvaras på Lunds universitets bibliotek. Af hans tryckta arbeten må för öfrigt särskildt nämnas: Computus ecclesiasticus, inrättad efter den nya stylen, samt det förbättrade och i Sverige brukliga calendarium 1759, samt Geometria analytica, hvaruti jämte de första grunderna till algebra visas tillämpning däraf till elementargeometrien och koniska sektionerna 1785. Gift 1770 med Elisabet Märta Silfversparre. Schepperus, Ericus Olai, präst. Född i Ångermanland 1555. Föräldrar: Olof Ersson, skeppare, och Anna Gelofsdotter von Emun. Förmodligen hade S. studerat vid något tyskt lärosäte, när han omkring 1577 blef komminister vid S:t Nikolai kyrka i Stockholm, hvarjämte han 1583 förordnades till rektor scholæ, eller, såsom det den tiden kallades, »skolemästare». I början framstod han såsom en ifrig anhängare af liturgien och fick till och med i uppdrag att skrifva ett försvar för densamma. Men under detta arbete kom han till allt klarare insikt om det falska i den lära, han skulle försvara, och ådrog sig af liturgisterna spenamnet »Vändekåpa». Konung Johan, som högligen förtörnades öfver hans »affall», lät uppkalla honom på slottet, kastade omkull honom på golfvet, och sparkade honom under utrop: »på lejon och huggormar skall du gå». Oförskräckt drog dock S. i härnad mot liturgien och katolikerna och fördömde båda i sina predikningar, men då han äfven angrep konungen, kastades han i fängelse och blef där sittande, så länge Johan lefde. Frigifven efter konungens död, prisade eller fördömde han, från 1593, som kyrkoherde i S:t Nikolai församling, ömsom hertig Carl och ömsom Sigismund, allt efter som krigslyckan tycktes stå den ena eller andra bi. Slutligen tröttnade Carl på hans anfall och lät ånyo fängsla honom, hvarefter S. af en kommission vid Linköpings riksdag dömdes till ett års fängelse. Icke destomindre förordnades han 1602 till kyrkoherde i Uppsala. Men icke en gång här kunde han förhålla sig stilla, hvarför han 1609 förflyttades till Enköping, där han som pastor kvarstannade till sin död d. 14 mars 1620. Hela S:i personlighet och uppträdande är i hög grad betecknande för tidsandan. Icke nöjda med att ifra mot ett syndigt och okristligt lefverne, företogo sig en del präster, bland dem S., att från predikstolen angripa för dem misshagliga personer, ja till och med öfverheten, då denna icke var dem till behag. Och så omhuldade voro dessa predikanter af den allmänna folkmeningen, att de maktägande sällan företogo sig att uppträda mot dem eller på något kraftigare sätt söka stäfja deras ofog. S. var gift med Katarina Persdotter Rask, borgmästaredotter från Nyköping. Scherini, Per Hampus, präst, skald. Född i Horns socken af Östergötland d. 7 okt. 1817. Föräldrar: d. v. vice pastorn, sedermera kyrkoherden i Kullerstad, Per Leonard Scherini och Anna Lovisa Heller. Med af fadern ärfd förkärlek för de klassiska språken, ägnade sig S., som blef student i Uppsala 1838, allvarligt åt dessas studium, så att han, efter att ha blifvit prästvigd 1841, erhöll i uppdrag att vid prästmötet i Linköping 1843 parentera på latin öfver professorn romarskalden J. V. Tranér. Efter några års tjänstgöring i födelsestiftet, afbröt S. därstädes den prästerliga banan för att fortsätta studierna i Uppsala, där han 1851 vann den filisofiska lagern. Följande året kallad till pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, utnämndes han 1853 till teologie adjunkt vid krigsakademien å Karlberg samt till komminister i Solna, var 1859--64 tjänstgörande e. o. hofpredikant och blef 1864 kyrkoherde i östra Husby af Linköpings stift. 1872--88 var han kontraktsprost öfver Vikbolands kontrakt. Hans af trycket utgifna skrifter utgöras af: den ofvannämnda parentationen öfver Tranér, Tal i Svenska bibelsällskapet vid årshögtiden 1853, Dikter 1855, däribland hans år 1849 med Svenska akademiens stora pris belönta skaldestycke »Augusti tidehvarf», åtskilliga i tidningar införda poem, Dikter, äldre och nyare 1883, m. m. Död i Norrköping d. 6 dec. 1894. Gift 1858 med Magdalena Hedda Maria Charlotta Wihlborg. 1. Scheutz, Per Georg, publicist, författare, mekaniker. Född d. 23 sept. 1785 i Jönköping. Föräldrar: källarmästaren Fredrik Kristian Ludvig Schieutz och Johanna Kristina Berg.