uppträdde biskop Engeström såsom hans beskyddare och förordnade honom till lärare vid Ystads skola, därvid biskopen med egen hand tecknade på förordnandet: »Si non carmina, pectus amo» (fast ej hans sång, dock honom själf jag älskar). För ett latinskt poem, hvilket en af S:ii ämbetsbröder, skalden A. Lanærus, honom ovetande insändt till Vitterhetsakademien, vann S. högsta priset, hvarjämte åt honom anförtroddes att granska 1793 års psalmboksförslag. De anmärkningar, S. gjorde, hade till följd att förslaget underkändes, hvarefter man senare upptog hans framställning att utarbetandet af nya kyrkopsalmer borde öfverlämnas åt en enda person med framstående skaldegåfva. Gift 1769 med Charlotta Böös. Schinkel, Berndt von, militär, historisk samlare. Född i Färgelanda prästgård på Dal d. 7 nov. 1795. Föräldrar: kyrkoherden Bengt Bergman och Helena Elisabet Florelius. Kort efter sin utnämning 1813 till underlöjtnant vid fältmätningsbrigaden, beordrades B. att såsom adjutant hos generalmajor Lagerbring tjänstgöra vid norra armén i Tyskland samt bevistade fälttåget i Norge 1814. Återkommen hem, anställdes han till en början såsom adjutant vid Karlberg, utnämndes 1820 till löjtnant vid Norra skånska infanteriregementet samt blef kapten vid generalstaben 1822. Efter att 1823 ha vunnit anställning såsom ordonnansofficer hos Carl XIV Johan och 1825 ha erhållit transport till Lifbeväringsregementet, befordrades han 1828 till major i armén, blef 1833 adjutant hos konungen, tre år senare öfverstlöjtnant i armén samt erhöll 1840 adelskap med rätt att upptaga sin svärfaders, kammarherren J. F. von Schinckels, namn, med uteslutande af bokstafven c. 1843 vann han sin sista militära befordran, då han vid Carl Johans regeringsjubileum utnämndes till öfverste i armén. Led. af Krigsvetenskapsakademien m. m. Såsom ordonnansofficer erhöll han med anledning af det obarmhärtiga sätt, hvarpå Carl Johan behandlats i Napoleons vid denna tid utgifna memoirer, i uppdrag att ur k. kabinettets och Carl XIV:s enskilda samlingar göra utdrag och afskrifter af sådana handlingar, som rörde konungens historia. Dessa anteckningar, hvilka han sedan öfverlämnade till sin brorson Carl Vilhelm Bergman för att redigeras, hafva dels af denne, dels af andra personer blifvit offentliggjorda och äro bekanta under titeln: Minnen ur Sveriges nyare historia samlade af B. v. Schinkel, öfverste och f. d. adjutant hos k. Carl XIV Johan. Verket omfattar 12 delar, 1--8 utg. af Bergman 1852--56, del 9 af K. E. J. Rogberg 1864, del. 10--11 af J. A. K. Hellstenius 1868--72 och del 12, i två afdelningar, af O. Alin 1881--92 samt 3 del. bilagor, utg. af S. J. Boethius 1881--83. Död för egen hand d. 14 febr. 1882. Gift 1:1838 med Beata Sofia von Schinckel och genom detta gifte innehafvare af de stora von Schinckelska fideikommissegendomarne i Uppland, Gästrikland och Stockholm, 2: med Mathilda Ulrika Eriksson. 1. Schlippenbach, Christoffer Carl von, krigare, diplomat. Född i Kurland, nyårsdagen 1624, och son af Kristoffer von Schlippenbach, arfherre till Salingen och Wiltzing, samt Anna Maria von Manteuffel. S. gick tidigt i svensk krigstjänst samt uppsteg efter M. G. de la Gardies onåd hos drottning Kristina hastigt till ryktbarhet och inflytande. Från denna tid befinnes han ha innehaft den svåra och tvetydiga ställningen att på samma gång vara förtrogen och gunstling hos den afträdande Kristina och efterträdaren Carl X Gustaf. Utan några i öfrigt utmärkta förtjänster, blef han, från att vara öfverstemunskänk och kammarherre hos drottningen, på ett och samma år 1654 befordrad till kammarherre, öfverste för Lifgardet och på samma dag d. 1 juni upphöjd till friherre och grefve. Efter Carl X:s tronbestigning skickades han såsom legat till flera tyska hof, dels för att tillkännagifva den timade tronförändringen, dels för att undanrödja de misstankar och den oro, som uppstått med anledning af Bremenska tvisten. Hos Carl förblef han sedan i nästan oafbruten ynnest, afsändes 1656 såsom fullmäktig till Brandenburg, blef s. å. krigspresident, 1657 riksråd och 1660 president i Wismarska tribunalet. Förordnad till svensk fullmäktig vid fredstraktaten i Oliva och sedermera sänd som ambassadör vid polska hofvet, drunknade han vid utresan till Polen mellan Elfsnabben och Landsort d. 27 nov. 1660. Såsom nästan alla gunstlingar har S. blifvit strängt tadlad och omtalas såsom häftig och våldsam, falsk och opålitlig. Hans ovanliga gunst hos Carl X härflöt hufvudsakligen däraf, att han delade och understödde konungens djärfva krigsplaner. Gift 1650 med Helena Elisabet Prauenfalck. 2. Schlippenbach, Wolmar Anton von, fältherre. Född omkring 1650; den föregåendes kusins sonson och son till majoren, landtdomaren öfver Pernauska kretsen, slutligen landtrådet Johan Wolmarsson von Schlippenbach. S. deltog som kapten i Carl XI:s danska krig och tjänade därefter som major i Pommern och Preussen. Efter återkomsten till Livland blef han landtråd och utnämndes 1688 till öfverstlöjtnant vid guvernören Soops regemente i Riga. Efter att 1692 efter Patkuls upphetsande relation invalts bland utskottet af »residerande», transporterades S., som tog föga del i rörelsen, 1693 som öfverstlöjtnant till prins Carls lifregemente i Stockholm. När efter Carl XII:s tronbestigning kriget ånyo utbrutit i Livland, uppsatte S. ett dragonregemente och blef öfverste härför samt utförde flere bedrifter. När konungen bröt upp från Dorpat till Riga, fick S. stanna kvar och försvara livländska gränsen. Han vann d. 5 sept. 1701 en stor seger vid Rauge och utnämndes till generalmajor. S. blef emellertid sedan slagen vid Erastfehr d. 30 dec. 1701 och vid Sagnitz d. 19 juli 1702, ehuru han gjorde sitt bästa. 1703 måste han skicka eliten af sina trupper att förstärka Lewenhaupts