Sofia Albertinas efterlämnade boksamling, det stora Flemingska biblioteket m. fl. samt lyckades ur dessa vinna större och mindre tillskott för det under hans vård ställda universitetsbiblioteket i Uppsala. Det förtjänar äfven ihågkommas, att det var under hans ledning och på ovanligt kort tid, som detta 1841 flyttades från sin gamla lokal på Gustavianum till sin nuvarande plats på Carolina rediviva. S. var ledamot af Vitt., hist. och Ant. akad., af Vet. Societ. i Uppsala, Vet. och Vitt. sällskapet i Göteborg, af k. Samfundet för utg. af handl. rör. Skand. historia, samt af mer än tjugu utländska lärda samfund. Teol. dr i Erlangen 1843. Död i Uppsala d. 8 sept. 1857. S:s författareverksamhet var både vidsträckt och mångsidig, omfattande dels ett stort antal skrifter i historia, fornkunskap, numismatik och bibliografi, dels flera minnesteckningar, som vittna om både kritisk skarpsynthet och en mindre vanlig förmåga i den formella behandlingen. Af det förra slaget förtjäna i synnerhet ihågkommas Monumenta diplomatica suecana 1822, Uppsala domkyrka med dess märkvärdigheter 1826, Scriptores rerum suecicarum medii aevi, I--II 1818, 1828, tillsammans med E. M. Fant och E. G. Geijer, Vetenskapssocieteten i Uppsala 1845, äfvensom uppsatser i historiska samlingsverk. Minnesteckningarna gälla bland andra E. M. Fant, M. Norberg, J. Wallenberg och J. O. Wallin. De äro sammanfattade i Tal och minnesteckningar 1839 samt i första delen af Samlade skrifter 1856. Ogift. 1. Schröderheim, Elis, ämbetsman, skriftställare. Född i Stockholm d. 26 mars 1747. Föräldrar: d. v. pastor primarius, sedermera biskopen öfver Karlstads stift, Georg Claes Schröder (se ofvan) och Margareta Elisabet Elis, hvilkas barn 1759 adlades med namnet Schröderheim. Efter åtnjuten enskild undervisning i föräldrarnes hem skickades S. till Uppsala att fortsätta sina studier i den riktning, som fordrades för inträde i k. kansliet. Vid sjutton års ålder hade han slutat sin akademiska kurs och ingick 1764 som e. o. kanslist i Inrikes civilexpeditionen, där han fyra år senare befordrades till kopist. Redan tidigt hade Gustaf III fäst sin blick vid den kvicke, behaglige unge mannen, hvars befordringar, så snart Gustaf bestigit tronen, ej länge läto vänta på sig. I april 1773 utnämndes han till ordinarie kanslist och s. å. i augusti gjordes han till protokollssekreterare i k. m:jts konselj. 1774 förordnades han till härold vid alla de kungliga ordnarne och blef 1775 förste expeditionssekreterare vid Inrikes civilexpeditionen. Under konungens resor och vistelse på lustslotten tjänstgjorde S. vanligen såsom statssekreterare, och i hufvudstaden delade han göromålen vid detta ämbete med dess ordinarie innehafvare. Sedan han vid 1778 års riksdag varit sekreterare i bondeståndet och med skicklighet redt sig på denna den tiden ganska kinkiga post, utnämndes han 1782 till ord. statssekreterare för inrikesärendena, blef vid Svenska Akademiens stiftelse den 20 mars 1786 en af dess aderton ledamöter och s. å. tillförordnad landshöfding i Uppsala län. Vid denna tid led dock hans inflytande på de offentliga ärendenas ledning starkt afbräck. Han ansågs nämligen hafva gjort sig omöjlig på statssekreterareposten genom det köpenskap med pastorat, som på denna tid bedrefs af regeringens män, och för hvilken S. fick uppbära hela skulden. Han var emellertid icke ensam ansvarig för detta oskick, hvilket för öfrigt existerat långt före hans tid. Vid riksdagen 1789 tjänstgjorde han såsom sekreterare i hemliga utskottet och innehade samma befattning vid riksdagen i Gäfle 1792, hvilket sistnämnda år han jämväl förvaltade hofkanslersämbetet. Året förut hade han blifvit kallad till hedersledamot af Vitterhetsakademien. Den sista personliga ynnest, han åtnjöt af Gustaf III, var, då han vid Gäfleriksdagens slut utnämndes till friherre, hvilken värdighet han dock icke emottog. När efter Gustafs död de personer, han brukat i regeringsärendena, undanskötos och aflägsnades, fick S. en vink om att söka landshöfdingämbetet i Uppsala och erhöll denna syssla i aug. 1792. Med anledning af en angifvelse, att han dels haft samtal, dels brefväxlat med fröken Rudenschöld, kallades han till förhör inför Svea hofrätt, men, ehuru han i allt frikändes, ansåg han sig likväl böra begära sitt afsked, hvilket meddelades honom i april 1794. Sitt sista lefnadsår tillbragte han i fattigdom på Järfva utanför Stockholm, hvilken lägenhet han af Gustaf III erhållit på lifstid, och som var den enda återstoden af lyckans honom tillförene beskärda håfvor, och afled där den 30 aug. 1795. Led. af Vet. Akad. Det förtroende, S. tidigt tillvann sig af Gustaf III, stannade ej ensamt inom gränserna af hans ämbetsverksamhet utan sträckte sig i många och olikartade riktningar. Så tillhörde han konungens förtrogna umgängeskrets och var alljämt deltagare i hans nöjen, förlustelser och tidsfördrif. Genom sina angenäma umgängesgåfvor, sin sprittande kvickhet, personliga tillgifvenhet, äfvensom genom den uppmuntran, han skänkte konungens en tid bortåt hysta böjelse för mystik, frimureri och hemliga vetenskaper, bibehöll han sig fortfarande i konungens ynnest, äfven sedan hans inflytande på affärerna blifvit öfverflyttad på andra gunstlingar såsom Nordin, Wallqvist m. fl. S. har varit föremål för många klandrande omdömen i sin egenskap af statssekreterare. Men man må ihågkomma, att, såsom biskop Wallqvist anmärker i sitt minnestal öfver honom, stora fordringar voro ställda på innehafvaren af det ämbete, han hade att förvalta. Mer än någon annan ämbetsman behöfde han »känna folket, landet, plägsederna, lagarna, äldre och nyare samt vara en fullkomlig mästare af språket, som under dess hand skall användas för författningar, utslag, uppmuntringar, förmaningar, råd, varningar, bestraffningar, beröm och hugneligheter, samt vid flera tillfällen klädas i kyrkans värdiga dräkt, att befrämja gudaktighet och ett christligt lefverne.» Och utan tvifvel låg det sanning i minnestalarens härtill fogade anmärkning. »Af statssekreteraren Schröderheim