kunde icke fordras någon fullkomlighet, den han icke ägde. Ingen hans företrädare har innehaft ett värde, som denne icke skulle upphinna, och hans efterträdare lära i lång tid inför det allmänna möta stora kraf vid minnet af denne ämbetsman.» Hänförd af sitt lekande lynne, uppträdde S. äfven som författare och har lämnat trenne komedier: Rångedalsriddaren, uppf. 1788, Fjäsken eller den beställsamme 1791 och Sladdret eller fjäskens mirakler 1791, alla utmärkta af liflig framställning och sprittande munterhet; han har äfven skrifvit ett par parodiska pjäser: Gustafva Gök och Campios seger öfver Lotto. I handskrift efterlämnade han en samling fragmentariska Anteckningar till konung Gustaf III:s historia äfvensom flera minnestal, hvilka äro hållna i den då rådande akademiska stilen. De nämnda »anteckningarna» utgåfvos 1851 af K. V. Lilliecrona tillsammans med den mellan S. och konungen förda brefväxlingen. Ny upplaga har sedan utgifvits af Elof Tegnér. O. Levertin har 1902 utgifvit S:s bref i urval. Gift (se följ.) 2. Schröderheim, Anna Charlotta, fru, född von Stapelmohr. Född d. 24 sept. 1754 i Stockholm och dotter af öfverdirektören vid stora Sjötullen Herman von Stapelmohr och Maria Lucretia Dittmer. Vid tjugutvå års ålder ingick Anna Charlotta von Stapelmohr äktenskap med d. v. förste expeditionssekreteraren Elis Schröderheim och infördes i Gustaf III:s hof, där hennes fägring och sällsynta kvickhet gjorde henne mycket bemärkt. I traditionen från denna tid fortlefver minnet af henne såsom representant af den då rådande lätta och glada sällskapstonen, hvari såväl hon som hennes man ådagalade ett verkligt mästerskap. Hon afled några år före honom i Stockholm d. 1 jan. 1791. Schultén, Nathanael Gerhard af, matematiker, astronom. Född i Nagu socken af Finland d. 29 okt. 1750. Föräldrar: juris professorn vid akademien i Åbo Samuel Schultén och Beata Maria Palander. Vid två års ålder förlorade S. sin far men underhölls af släktingar vid universitetet, där han blef magister primus 1772 och året därefter kallades till docent i astronomi. Sedan han en tid tjänstgjort vid observatorierna i Stockholm och Uppsala, förordnades han 1777 att förestå fysiska professuren i Åbo samt befordrades 1779 till »professor vid arméns flotta». I denna egenskap verkställde han 1779--86 astronomiska observationer och triangelmätningar öfver en stor del af Sveriges, Finlands och Ålands skärgårdar samt afgick sist nämnda år till Medelhafvet för att i teoretisk och praktisk astronomi undervisa några medföljande yngre officerare. Vid öppnandet af krigsakademien på Karlberg 1792 blef S. professor därstädes, erhöll 1805 kansliråds titel, utnämndes 1808 till öfverste vid arméns flotta, chef för sjömätningskåren och öfverdirektör för lotsverket samt hugnades 1809 med adlig värdighet, hvarefter han skref sig af Schultén. Efter sitt afsked i Sverige 1813 återflyttade han till Finland och ingick i rysk-finsk tjänst, utnämndes till verkligt ryskt statsråd 1817 samt afled i Åbo den 4 juni 1825. Led. af Vet. akad. och Krigsvet. akad. Flera matematiska och astronomiska läroböcker vittna ännu om S:s nit och skicklighet såsom lärare; bland dem må nämnas: Sammandrag af sferiska trigonometrien; Läran om globerna; Grunderna till mekaniken; Logaritmiska och till sjöväsendet hörande tabeller, o. s. v.; dessutom har han utgifvit flera kartor, författat åtskilliga afhandlingar i Vet. akad. handlingar m. m. Gift 1789 med Jakobina Teodora Finckenberg. Schultz, Johan Gustaf, publicist, vitterhetsidkare. Född i Urshult församling i Kronobergs län d. 23 febr. 1839. Föräldrar: garfvaren Erik Adolf Schultz och Maria Ulrika Branting. Student i Uppsala 1857, gjorde sig S. snart där lika känd för sina insatser i det glada studentlifvet som för sina goda insikter i moderna språk och sattes tidigt af prof. Böttiger i utsikt att förvärfva docentur i hans ämne. 1860 tvangs han af ekonomiska skäl att antaga ett vikariat vid Jönköpings läroverk och lämnade under sin tre terminers vistelse därstädes åtskilliga kåserier, poem och polemiska artiklar till Jönköpings-bladet, som hvars redaktör han äfven interimistiskt fungerade. 1861 var han åter i Uppsala, som han med vårterminen 1863 definitivt lämnade för att egna sig åt publicistisk verksamhet i Stockholm, som medarbetare i den af Th. Bolin uppsatta radikala tidningen Frihetsvännen och den 1862 grundade skämttidningen Söndagsnisse. Från och med 1864 års ingång blef S. redaktör af den senare, som under hans ledning sköt framåt med snabb fart. Dess skämt var gladt och lekande, ehuru prägladt af polemisk skärpa, och dess eldiga frihetssinne stod i bästa samklang med den allmänna färgen öfver denna tidsperiod, som blifvit kallad »illusionernas guldålder» i vårt land. I all synnerhet gaf sig detta tillkänna i sångerna För Polen och Danmark och Konstapel Battongs sägner, hvilka senare voro parodier på Runebergs Fänrik Ståls sägner och straffsånger öfver polismyndigheternas beteende under marsdagarna 1864. Förutom arbetet i sin tidning, var S. äfven verksam med enstaka litteraturanmälningar i Aftonbladet och som schackteoretiker, om hvilket spel han utgaf ett grundligt arbete, samt strödde omkring sig en mängd tillfällighetsverser, af hvilka åtskilliga, jämte de ofvannämnda sångerna, efter författarens död 1884 utgifvits under titeln. Värjhugg och nålsting (med lefnadsteckning öfver S. af B. Schöldström). 1867 ingick S. äktenskap med Amalia Maria Lovisa Ulfsax, men fick ej länge åtnjuta familjelifvets lycka, enär han redan följande år angreps af lungsot, som d. 28 nov. 1869 lade honom i grafven.