och teknologi vid Vetensk.-akad. hade han redan 1809 blifvit utnämnd. 1825 förordnades han till direktör vid det då i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hans plan inrättade Teknologiska institutet i Stockholm, hvilken chefsplats han innehade tjugu år eller till 1845, då han på egen begäran erhöll afsked. För vetenskapliga ändamål företog han tid efter annan utländska resor och besökte därunder Tyskland, Frankrike, England, Ryssland, Danmark och Österrike. S., som på hufvudets vägnar var rikt utrustad, gjorde sig känd genom flera tekniska uppfinningar. Bland dessa må nämnas: en rektifikator vid brännvinsbränning (för hvilken han 1814 fick mottaga en hedersgåfva från Ryssland), en vedkolningsmetod i ugn (belönad af svenska staten), en af Landtbruksakademien belönad linberedningsmaskin, en inrättning för torkning af spannmål, en utlakningsapparat till utdragande af socker ur hvitbetor, förutom en del andra uppfinningar, till hvilka modeller förvaras å Tekniska högskolan. Led. af Vet.-akad., Landtbruksakad., Krigsvet.-akad. samt åtskilliga andra in- och utländska vetenskapliga och industriella samfund. Död i Stockholm d. 25 mars 1858. Lika skicklig, vare sig det gällde den teoretiska eller praktiska delen af teknologien, lämpade han sig synnerligt väl till lärare genom sitt lättfattliga framställningssätt äfven om de mest abstrakta ämnen. Sedan han lämnat institutet, sysselsatte han sig mycket med studier i frenologien och efterlämnade vid sin död en stor samling människokranier samt gipsafgjutningar af sådana med beskrifningar. Gift: se nedan. 2. Schwartz, Maria Sofia, romanförfattarinna. Född i Borås d. 4 juli 1819; dotter af där bosatte tyske handlanden Carl Birath o. Albertina Björk. Ett par månader före fröken B:s födelse hade fadern aflidit och efterlämnat änka och barn i fattigdom. I följd häraf blef den sistfödda vid halftannat års ålder upptagen som fosterbarn af en nära anförvant, öfverinspektören Trotzig på Blockhusudden, samt åtnjöt i hans hus sin första uppfostran. Emellertid afbröts hennes undervisning i hennes elfte år i följd af fosterfaderns iråkade obestånd och kort därefter timade frånfälle. Vid fjorton års ålder kom hon med förmögna släktingars hjälp i en flickskola, där hon åtnjöt undervisning i två år. 1840 förenades hon med öfverdirektören vid Teknologiska institutet Gustaf Magnus Schwartz och fick från den tiden mera uteslutande ägna sig åt läsning och studier. En naturlig fallenhet förde henne tidigt in på författarebanan, men först 1851 medgaf mannen, som var motståndare till kvinnligt författareskap, att hon fick trycka sitt första arbete, en novell, Förtalet, som utkom i det på Östlund och Berlings förlag utgifna »Orginalbibliotek» och 1863 upplefde en ny upplaga. Sedan hon sålunda trädt inför offentligheten såsom vitter författarinna, visade sig hennes penna särdeles alsterrik. Utom följetonger i »Aftonbladet» och »Svenska Tidningen» samt en stor myckenhet noveller och skisser i kalendrar och tidskrifter, utgaf hon dels under eget namn, dels anonymt, ett stort antal romaner, hvaribland följande: Emancipationsvurmen 1854, Mannen af börd och qvinnan af folket 1858, hvilket tendensarbete egentligen var det, som först gjorde hennes rykte, Arbetet adlar mannen 1859, Ädlingens dotter 1860, Skuld och oskuld 1861, Är mannens karakter hans öde? 1861, Börd och bildning 1861, Positivspelarens son 1863, Guld och namn 1863, Författarinnan och hennes man 1864, Den rätta 1864, Ungdomsminnen 1864, Mina lefnadsöden 1865, David Waldner 1866, Vexlande öden 1871, Sonsonen 1872 m. m. Äfven offentliggjordes efter hand i bokform de flesta af hennes förut i tidningar och kalendrar införda större och mindre berättelser. Fru S:s arbeten utmärka sig i allmänhet för ett spännande innehåll, liflighet i skildringen af personer och situationer, raskhet och ledighet i behandlingen af dialoger samt en efter författarinnans åsikter i dagens sociala frågor genomförd, skarpt framträdande färgläggning. De mottogos på sin tid med ganska stort bifall af den läsande allmänheten, under det den litterära kritiken med många af dem nagelfor med väl stor stränghet. De flesta af hennes arbeten äro öfversatta på danska, tyska, franska och engelska, ett par af dem äfven på holländska och polska. Hennes senaste arbeten blefvo t.o.m. vanligen först offentliggjorda i tysk öfversättning. Död i Stockholm d. 7 maj 1894. Sonen Eugène, född i Stockholm d. 2 aug. 1847, student i Uppsala 1867, fil. doktor 1867 och docent i nordiska språk vid Uppsala universitet s. å., är sedan 1882 rektor vid Östermalms högre läroanstalt för flickor. S. har utgifvit bl. a. Om användningen af kasus och prepositionen i fornsvenskan före l400 1875--78, Äldre Vestgötalagen, normaliserad text (tills. med A. Noreen) 1876, Svensk språklära för högre undervisningen 1881, Några anmärkningar i rättstafningsfrågan 1886. S., som sedan 1901 är medredaktör och utgifvare af Pedagogisk tidskrift, är sedan 1879 gift med Desirée Sofia Sundblad. Schwerin, von. Ätten, som i äldre tider skref sig Zwerin, härstammer från distriktet Wolgast i Pommern och naturaliserades på svenska riddarhuset såsom friherrlig 1717, under det en yngre gren däraf blef greflig 1766. 1. Schwerin, Philip Bogislav von, krigare. Född i Hinter-Pommern 1687. Föräldrar: landtrådet Johan Bogislav von Schwerin och Dorotea Elisabet von Borcken. Såsom underofficer vid preussiska lifgardet, ingick S. 1702 vid markgrefven Philips regemente i Brabant och bevistade s. å. belägringen af Wenloo och Rüremonde, deltog i fälttåget vid Rehn, slaget vid Ramelies samt belägringen af Ostende och Memmingen. 1708 återvände han till Preussen, hvarifrån han följande året af konung Stanislaus affärdades med bref till Carl XII i Turkiet, som 1710 antog honom i svensk krigstjänst samt utnämnde honom till öfverste vid Bremiska dragonerna. Vid Stades öfvergång råkade han 1712 i dansk fångenskap, men blef året därefter lösgifven och afsade sig, då konungen af Preussen 1713 ånyo angrep Sveriges