fänrik vid Andra lifgardet, där han 1851 befordrades till major. Redan s. å. tog han afsked från regementet med tillstånd att kvarstå i armén. Död i Stockholm d. 9 okt. 1854. S. inlade stor förtjänst vid samlandet och ordnandet af lifrustkammarens och klädkammarens förenade museum. I yngre år ägnade han sig icke utan framgång åt målning i olja men är mera känd genom sina litografier af egen komposition. Bland af honom utgifna arbeten märkas: Scener ur soldatlifvet 1831--32, Teckningar af de svenska kongl. ordens costymerna 1832, Reseminnen från Orienten 1839 samt Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar 1849--53. Ogift. Schwan. Släkten uppgifves från Pommern hafva invandrat till Sverige under Kalmar union. Äldste med visshet kände stamfadern, Johan S., f. 1727, d. 1799, var handlande och rådman i Kalmar. 1. Schwan, Hans Niklas, köpman, politiker, Född d. 12 juni 1764. Föräldrar: handlanden Johan Schwan och Helena Katarina Botin. Student i Uppsala 1780, antogs S. följande år till lärare i grosshandlaren Schöns hus i Stockholm och blef snart erbjuden en plats på kontoret, hvarest han snart upptogs såsom kompanjon. 1796 ingick han giftermål med en syster till sin principal, Gustafva Adelaide Schön, och öfvertog ledningen af husets affärer. Hans offentliga verksamhet började med hans ledamotskap i Konvojkommissariatet, hvarpå han, tid efter annan, blef led. af drätselkammaren och direktionen för det nya ostindiska kompaniet, till hvars direktör han utsågs 1809, en af Stockholms stads femtio äldste, ledamot af general-tull-kommissariatet, af styrelsen öfver Stockholms stads undervisningsverk, af Vetenskapsakademien m. m. Med den riksdag, som sammankallades efter statshvälfningen 1809, begynte hans politiska bana, då han, för första gången riksdagsman i borgarståndet, insattes i hemliga utskottet och af konungen utnämndes till talman för sitt stånd. Samma ordförandeplats innehade han sedermera vid 1812,1815 och 1823 årens riksmöten, vid hvilket senare borgarståndet till hans ära lät prägla en minnespenning. 1828 utnämndes han, den förste ofrälse, till medlem af konungens råd, där hans verksamhet likväl blef af kort varaktighet, enär han bortrycktes af döden d. 1 maj 1829. Vid hans graf den 9:de i samma månad yttrade J. O. Wallin: »Det var honom omöjligt att ej vara samvetsgrann, rättvis och ordhållig. Därför var ett ord af honom mera än eder och afhandlingar, och han behöfde ej ens sätta i fråga, att någon kunde tvifla därpå. Den själfständiga kraften, som banat sin egen väg till anseende och lycka, bibehöll honom alltid på denna lugna sinneshöjd, där man ej beror af flärdens lekverk eller vindarna för dagen, utan, obekymrad om annat bifall än Guds och samvetets, annan utmärkelse än den man ger sig själf, endast rådfrågar sitt obestuckna förstånd och sin rena vilja.» 2. Schwan, Johan Gustaf, finansman, politiker. Född 1802; den föreg. son. Student i Uppsala 1816, öfvertog S., efter ytterligare teoretisk och praktisk utbildning, efter faderns död 1829 handelshuset Schön & komp., som förnämligast bedref stora järnaffärer. På en gång djärf och insiktsfull, förstod S. på ett förträffligt sätt se sin firmas intresse till godo, särskildt genom öfvertagande af Trollhätte kanals ombyggnad. Med vaken blick för utvecklingen af våra kommunikationer, ombesörjde han den första reguljära ångbåtsförbindelsen mellan Stockholm och Lübeck, som af honom också, äfven i tider af ogynnsamma konjunkturer, städse uppehölls. Hans lysande och representativa uppträdande, i förening med mångsidiga insikter och en framstående talegåfva, föranledde tidigt hans användande i allmänna värf. För egen del i rikaste mått njutande af lifvets materiella goda, älskade han icke heller att för det allmännas bästa »spara på styfrarna», utan hvarhelst ett företags åstadkommande syntes honom önskligt, tvekade han icke att arbeta för dess realiserande, äfven med anlitande af krediten. Han kom härigenom snart i en långvarig strid om herraväldet å Stockholms börs med den af helt andra principer besjälade Fr. Schartau (se II: 422). 1850 invaldes han i borgarståndet, där han hade plats vid de fem följande ståndsriksdagarna. Han invaldes genast i bevillningsutskottet, som han alltjämt tillhörde till och med 1859--60 års riksdag, såväl där som i ståndets plena ifrigt verksam för förbättrade kommunikationer, särskildt de stora järnvägsanläggningarna, och för en frihandelsvänlig tullagstiftning. I arbetet för sin sak skydde han ej att rikligt begagna sig af »det inflytande, som vinnes genom gästvänskap och goda middagar». Efter att vid 1856--58 och 1859--60 års riksdagar ha fungerat som vice talman, var han ordinarie innehafvare af denna post vid 1862--63 och 1865--66 års riksdagar samt beseglade med stor tillfredsställelse antagandet af den nya riksdagsordningen. Från 1860 till sin död var han fullmäktig i riksbanken och fungerade under flera svåra penningkriser som växeldeputerad, i hvilken egenskap han som andra i dylika situationer ej gick fri från tadel utan anses mer än en gång farit ganska hårdhändt fram. De bittra erfarenheter, han på denna post förvärfvat, framfödde hos honom större försiktighet i handhafvandet af ekonomiska angelägenheter och togo sig under hans sista år mer än en gång uttryck i offentliga uttalanden, burna af pessimistiskt missmod. Död genom olyckshändelse i Stockholm d. 23 mars 1869. Gift 1827 med sin kusin Augusta Eleonora Schön. 1. Schwartz, Gustaf Magnus, teknolog. Född d. 21 aug. 1783 i Helsingfors, där fadern, Peter Schwartz, var handlande. S. ingick, efter i Åbo slutad universitetskurs först i Bergskollegium samt 1805 i Kontrollverket, där han 1812 blef förste kontrollör och 1816 öfverdirektör. Till professor i fysik