ifver åt landthushållning och trädgårdsskötsel. Därefter vände sig hans håg till studier, företrädesvis i historia. Såsom frukt af dessa studier och de tankar, de födt hos honom, utgaf han 1805 ett häfte Skrifter i uppfostran och allmän cultur, som efterföljdes af Grundlinier för staternas historia, 2 b. 1811--13. Han följde ock med lifligt intresse striden mellan den tidens olika riktningar i vitterheten och gjorde själf insatser däri medels bidrag af skiljaktigt innehåll till fosforisternas kalendrar. Snart vidtog dock hans politiska bana. Ifrån 1812 och till några dagar före sin död, d. 9 april 1834, deltog han i egenskap af riddarhusledamot i alla riksmöten och spelade som politisk personlighet en roll som få i Sveriges riksdagshistoria. En opposition saknades väl icke förut på riddarhuset, men den antog under den andra riksdagen, S. bevistade (1815), en fastare form, då några unga män, C. H. Anckarsvärd, G. Hierta m. fl., grupperade sig kring S. såsom partichef. Få torde ock hafva varit mer ägnade till politisk ledare än han. Utrustad med en imponerande gestalt och en stark välljudande stämma, ägde han i hög grad förmågan att i sitt tal inlägga denna öfvertygande kraft, denna moraliska öfverlägsenhet, som icke undgår att vinna beundrare och anhängare. Invald i det särskilda utskott, som hade att behandla frågan om förlägenheten i den allmänna rörelsen, blef han dess ordförande och afgaf till dess protokoll ett yttrande, som utskottet gjorde till sitt betänkande i ämnet, och som utgafs särskildt från trycket under titeln Om förlägenheten i allmänna rörelsen, orsakerna dertill och botemedlen deremot. Då, han emellertid fann sig högeligen otillfredsställd med de åtgärder, som i följd af detta betänkande vidtogos, beslöt han draga sig tillbaka från det offentliga lifvet. Den mångfrestande mannen slog sig nu på musik, ehuru hans naturliga anlag ingalunda lågo åt det hållet. Redan 1816 blef han dock fru Musica otrogen, i det han ingick som medarbetare i den då af Livijn och Askelöf igångsatta tidskriften Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper, hvilken tidskrift han emellertid med dess tredje häfte undandrog stödet af sin medverkan och som för öfrigt inom kort upphörde. S. utgaf i stället 1817 den lilla, synnerligt instruktiva, skriften Bidrag till kännedom af fäderneslandet, innehållande en historisk öfversikt af varuprisens och kursens förändringar. Vid den s. å. sammanträdande riksdagen var han ordförande i bevillningsutskottet. Vid riksdagen 1823, då en i hans ögon alltför utpräglad demokratisk riktning framträdde hos oppositionen, upphörde han att till denna intaga en ledande ställning. Fortfarande var han dock nitiskt verksam i det offentligas tjänst. De frågor, som rörde landets finansiella förhållanden, kunde i honom alltid påräkna en lika kunskapsrik som vältalig målsman. Ett vidsträckt fält för sin förmåga såsom finansman erhöll han, i det han valdes till ordförande i Rikets ständers bank. Det var också han, som uppgjorde planen till och i hufvudsaklig mån genomdref 1830 års myntrealisation. Såsom författare sökte han äfven alltjämt verka för sina åsikter. Af hans skrifter från hans senare lefnadsår äro att nämna: Författningar rörande bankoverket med anmärkningar 1828, Om riksdagar i allmänhet och några nästa riksdag förekommande mål 1828, Handlingar rörande silfverköp till realisationens verkställande etc. Gift 1788 med Lovisa Charlotta af Petersens. 5. Schwerin, Hans Hugold von, geograf, upptäcktsresande. Född på Skarhults sätesgård i Malmöhus län d. 17 sept. 1853. Föräldrar: ryttmästaren, frih. Carl Gustaf Johan Adolf Jules von Schwerin -- ledamot af riksdagens Första kammare 1867--75 -- och Ingeborg Rosencrantz. Student i Lund 1871, var S. 1879--87 e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket därstädes, blef 1884 fil. doktor och kallades s. å. till docent i geografi och statskunskap. Lifligt intresserad af antropologiska och geografiska studier, besökte han som ombud för det för deras främjande bildade sällskapet flera utländska kongresser och gjorde 1885--87 en resa i Central-Afrika, hvarunder han företog expeditioner i de då okända trakterna på ömse sidor om Kongoflodens mynning äfvensom i det portugisiska riket Angola till floden Kanene. Efter återkomsten skänkte han sina högst betydande etnografiska samlingar till Vetenskapsakademien i Stockholm. 1887 blef han Kongostatens generalkonsul för Sverige, Norge och Danmark samt 1897 e. o. professor i geografi och statskunskap vid universitetet i i Lund. Af trycket har S. bl. a. utgifvit: Herodots framställning af Europas geografi 1884, Slafveri och Slafhandel i Afrika 1891, Muhamedanismen i Afrika, antropo-geografisk studie 1892, Kuba, Spanien och Förenta staterna, ett kapitel ur kolonialhistorien 1898, Från Kairo till Kap 1898, De stora upptäckternas tidehvarf 1900. Schyberg, Svante Gustaf, ämbetsman, skriftställare. Född i Stockholm d. 15 aug. 1796. Sedan S. 1818 blifvit fil. magister i Uppsala, befordrades han s. å. till kopist i handels- och finans-expeditionen men återvände inom kort till universitetet och aflade juris utriusque kandidat-examen 1821. Utnämnd till kanslist i förenämnda expedition 1821, blef han 1835 protokollssekreterare och 1848 expeditionssekreterare, hvilken befattning han innehade till 1862, då han afgick ur statens tjänst. Död i Karlskrona d. 15 juli 1874. 1827 eröfrade han Svenska akademiens stora pris för Äreminne öfver kongl. rådet, grefve Bengt Oxenstierna, förordnades 1840 till andra direktör vid k. teatern samt tjänstgjorde såsom första direktör från 1848 till 1852, då han öfverlämnade teaterns styrelse till frih. K. Bonde. Gift med Gustafva Wilhelmina Medberg. Schylander, Carl Gabriel, skådespelare. Född d. 3 jan. 1751. Såsom tullinspektor i S:t Michel eller, enligt annan uppgift, i Aborrfors i