d. 12 juni 1829 och gift 1857 med preussiske löjtnanten C. Fr. Joh. Pfeiffer, har under sign. Sylvia gjort sig känd som en af våra mest produktiva författarinnor och förutom noveller i tidningar och tidskrifter utgifvit: Aurora Trampe 1867, Taflor ur Göteborgslifvet 1867, Agatha Denkvardt 1870, Ett nattstycke, ram till fyra taflor 1871, Magdalena Rudenschöld, romantisk skildring 1875, Dora Rein, en värnlös flickas öden 1877, Axel Fersen och Marie Antoinette 1877, Guldets makt 1882, m. m. 2. Schönbeck, Henrik Olof, präst, skriftställare, politiker. Född i Malmö d. 28 april 1810; den föreg. kusin. Föräldrar: sedermera prosten och kyrkoherden i Riseberga, fil. mag. Christian Schönbeck och Elsa Botilda Sorbon. Student i Lund 1825, blef S. 1829 fil. magister därstädes och kallades 1831 till docent i estetik. Efter att 1838 undergått präst- och pastoralexamen, utnämndes han 1840 till kyrkoherde i Hesslunda och 1858 i Qvistofta pastorat, båda i Lunds stift. Hans praktiska duglighet samt lifliga politiska och kulturella intressen ådrogo honom snart ståndsbrödernas uppmärksamhet, och var han vid 1856--58 års riksdag ledamot af prästeståndet. 1862--67 verkade han som folkskoleinspektör och valdes 1865 till statsrevisor. Vid riksdagarna 1876--88 företrädde S. Malmöhus län i Första kammaren, tillhörande dess afgjordt landtmannapartistiska och i rent politiska och kulturella frågor frisinnade fraktion. Han spelade vid riksdagarna en ganska betydande roll, mindre genom sitt uppträdande i debatterna, i hvilka han föga deltog, än genom sina förbindelser med pressen och sitt lifliga deltagande i spelet bakom kulisserna. Spirituell och angenäm sällskapsman, torde han mer än de flesta varit ägnad att utgöra den sammanbindande länken mellan liktänkande inom de olika kamrarna, hvarförutan hans snarfyndighet och rikedom på utvägar ej förfelade att bereda honom respekt och inflytande. Ett yttre bevis bland de många härpå var hans upprepade val till statsrevisor af Andra kammaren 1881--84. Död i Stockholm d. 2 juli 1896. Af trycket har S. bl. a. utgifvit: Biskop Wilhelm Faxes historia jämte bidrag till Lunds domkapitels karakteristik, 1848, Personal- och kulturbilder 1878, Regleringen af biskopslönerna 1883, m. m. jämte ett stort antal politiska tidningsartiklar, särskildt i Dagens Nyheter. Gift 1833 med Agnes Thuresson. Sonen Christian, född d. 8 maj 1841, student i Lund 1859 och advokat i Helsingborg, representerade samma stad i Andra kammaren 1894--96 och uppträdde som utpräglad vänsterman. 1. Schönberg, Anders d. ä., jägare. Född i Stockholm d. 27 nov. 1689. Föräldrar: vicepresidenten i Svea hofrätt Jonas Erdtman, adlad Schönberg, och Katarina Stiernhöök. Efter idkade akademiska studier i Uppsala och Greifswald, anställdes S. såsom landtjägmästare i Västmanland och förordnades 1713 till kapten vid det s. k. bergsregementet, en landtvärnskår af jägeribetjäning, salpetersjudare och bruksfolk, som uppsattes i ändamål att om möjligt hindra en befarad landstigning af ryssarna. Då den ryska flottan 1719 anländt till Roslagsskären, utvecklade S. mycken kraft och åstadkom genom sina anordningar, att de inre delarna af Uppland och Västmanland blefvo skonade från fiendens hemsökelser. Till belöning befordrades han två år senare till öfverjägmästare i Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen. Han tog afsked ur statens tjänst 1737, då han erhöll titel af hofjägmästare, samt afled på sin gård Aspenäs i Uppland d. 1 febr. 1759. Såsom riksdagsman deltog han i alla riksdagar 1719--38, arbetade därunder flitigt i bergs- och kammarekonomie-deputationerna samt ifrade mycket för svenska slöjdernas förkofran och utveckling. Mest bekant är S. för de stora björn- och älgskall, han anställde till konung Fredriks nöje. De noggranna anteckningar, han fört öfver sina jakter, skänka en intressant inblick i jaktyrket på denna tid och framställa honom själf såsom ovanligt skicklig i jaktens idrott. Gift 1718 med friherrinnan Gustafva Johanna von Friesendorff. 2. Schönberg, Anders d. y., ämbetsman, häfdatecknare. Född på Aspenäs gård i Uppland, d. 6 okt. 1737 ; den föreg. son. Sedan han studerat i Uppsala, inskrefs S. 1754 såsom auskultant i Svea hofrätt, men öfvergick sedan till Kanslikollegium och utmärkte sig såsom riksdagsman vid alla riksmöten 1760--92, under frihetstiden tillhörande Hattarna. På grund af den ovanliga författaretalang, S. ådagalagt, befordrades han 1761 till rikshistoriograf, ett ämbete, som eljest endast lämnades åt den mognare förtjänsten, och blef från denna tid en af Sveriges flitigaste och mest framstående skriftställare på det historiska området. Utnämnd 1773 till riksheraldikus, erhöll han 1776 fullmakt såsom kansliråd. Tillhörde sedan 1767 såsom ledamot Vetenskapsakademien och sedan 1786 Vitt.-, hist.- och ant.-akad. Sina sista lefnadsår tillbragte han på sin egendom Åsberg i Gästrikland och afled där d. 6 april 1811. Af naturen begåfvad med snabb uppfattning, en ovanligt klar öfverblick af de ämnen, som förelågo till behandling, samt otrolig lätthet för arbete, har S. lämnat ett stort antal skrifter. Som författare väckte han egentligen först uppseende genom de på sin tid mycket lästa, ehuru nu alldeles bortglömda, Bref af Menalcas 1759 öfver åtskilliga estetiska, filosofiska och politiska ämnen. Likaså torde hans öfriga skrifter, dels särskildt utgifna, dels i samtida journaler, nu vara till det mesta förgätna, med undantag af hans förnämsta arbete Historiska bref om det svenska regeringssättet i äldre och nyare tider, hvars utgifvande, sedan det tagit sin början 1777--78, afbröts i följd af Gustaf III:s missnöje med författarens frisinnade åsikter, och som därför först i en senare tid (1849--51) blifvit fullständigt utgifvet af A. I. Arwidsson. Af hans öfriga talrika skrifter må nämnas Utkast om grunderna i allmänhet till näringars uppkomst och förfall uti borgerliga samhällen 1767 samt Kort utdrag af Carl XI:s historia, i »Historisk almanach» 1785--90. Bland svenska häfdatecknare intager S. en synnerligt framstående rang,