febr. 1861. Af hans skrifter må anföras: Sång till ungdomen 1840--41, Några blad till historien om läsarne 1841 samt D:r M. Luthers Lilla katekes och d:r J. A. Lindbloms förklaring, med tillägg och utredning vid hvarje förklaringsstycke 1845, många uppl. -- ett kateketiskt arbete, hvilket ansågs vara det yppersta bland alla försök att göra den Lindblomska katekesen så användbar som möjligt. 2. Sefström, Nils Gabriel, läkare, kemist, geolog. Född i Ilsbo socken af norra Hälsingland d. 2 juni 1787; den föregåendes broder. Kort efter det S. 1807 i Uppsala aflagt studentexamen, erhöll han anställning såsom lärare i ett enskildt hus i Stockholm och begynte för sitt nöje afhöra Berzelius' föreläsningar i kemi. Snart blef han en af den store mästarens icke blott flitigaste utan skickligaste lärjungar, så att Berzelius, då han företog en utrikes resa 1812, föreslog S. att i hans ställe hålla föreläsningar i kemi och naturalhistoria vid Karlberg. Sedan S. s. å. aflagt med. kand. examen i Uppsala, utnämndes han 1813 till ord. kemie adjunkt vid Karolinska institutet och blef sistnämnda år med. doktor. Ord. lärare i kemi och naturalhistoria vid Karlberg 1816, förordnades han 1818 till professor och lärare vid artilleriläroverket å Marieberg. Under Berzelius' utländska resa 1819 förestod han dennes professur och anställdes året därefter såsom ord. lärare vid Bergsskolan i Falun. Efter femton års gagnande verksamhet på denna plats, återflyttade han till Stockholm, blef adjungerad ledamot af Bergskollegium samt föreståndare för mineralkabinettet och proberkammaren därstädes. Ledamot af Vet.-akad., Krigsvetenskapsakad., Vetensk.-societeten i Uppsala m. fl. lärda samfund. Död i Stockholm d. 30 nov. 1845. S:s rykte som vetenskapsman sträckte sig vida utom Sveriges gränser, och på flera ställen i sin kemi har Berzelius med stort loford yttrat sig om hans vetenskapliga verksamhet. I och under sina forskningar för bergsbruket upptäckte S. 1820 en ny metall, som han för dess lysande färger kallade Vanedium. Han var äfven upphofsman till teorien om den s. k. »rullstensfloden», hvilken enligt hans förklaring skulle åstadkommit de geologiska fenomen, som af vetenskapen nu anses tillkomna genom forntida oerhörda glacierer. Från 1820 och intill sin död redigerade han Jernkontorets annaler; hans öfriga skrifter återfinnas i Vet. akad., Krigsvet. akad. och Svenska läkaresällskapets handlingar. Gift med Emilia Nordenström, åt hvilken svenska regeringen efter hans död anslog 1,500 riksdaler, såsom ett erkännande af mannens gagneliga vetenskapliga verksamhet. Segebaden, Carl Otto von, krigare, ämbetsman. Född d. 28 febr. 1718. Föräldrar: majoren Henrik Gutzloff von Segebaden och Ebba Kristina Palmstierna, syster till riksrådet Nils Palmstierna. Sedan S. genomgått underofficersgraderna såsom lärkonstapel och sergeant vid artilleriet, befordrades han till löjtnant vid Hamiltonska regementet, ingick kort därefter i fransk tjänst, bevistade fälttåget i Flandern, belägringen af Maestricht m. fl. krigsoperationer samt återkom 1749 till Sverige såsom fransk öfverste. Under tiden hade han hemma fortgått till major vid Hamiltonska regementet, utnämndes 1760 till öfverste i armén och blef året därefter öfverste och chef för Jämtlands dragonregemente. 1765 förordnades han till landshöfding på Gotland, erhöll 1770 generalmajors fullmakt, blef friherre 1771 och 1775 generallöjtnant. 1787 afgick han från landshöfdingplatsen i Visby och afled på Frötuna i Närike d. 3 mars 1795. Af gotländingarna själfva anses v. S. såsom en af öns yppersta och verksammaste höfdingar. Han anlade, efter mycket motstånd och många sammankomster med allmogen, Gotlands nu varande förträffliga landsvägar, befordrade ett förbättradt landtbruk, började och genomdref, i trots af folkets oförståndiga hot, storskiftet i södra delen af länet, uppmuntrade skogsvården, hästafveln och fisket samt lät uppföra de första båtsmanstorpen. Han försökte äfven införa potatisodling på ön, hvilket dock för folkets obenägenhets skull misslyckades. Några år efter hans död intogos likväl gotlänningarna af ett riktigt raseri att odla denna jordfrukt; det var nämligen sedan man kommit under fund med att af densamma kunde tillverkas -- brännvin. v. S. var sedan 1756 gift med Maria Elisabet Danckwardt-Lillieström. Segerstedt, Albrekt Julius, läkare, präst, författare. Född d. 22 juni 1763 i Lista socken af Södermanland. Föräldrar: dåvarande komministern, sedermera prosten i Trosa Johannes Segerstedt och Maria Kristina Kumblin. Sedan S., som 1779 tagit studentexamen i Uppsala, 1785 blifvit fil. magister därstädes, riktade han sina studier åt läkarekonsten och promoverades till med. d:r 1788. Året därpå tjänstgjorde han såsom fältlasarettsmedikus i Karlskrona, förestod provinsialläkaretjänsten i Örebro 1790 och utnämndes 1795 till lektor i naturalhistoria och medicin vid Strängnäs gymnasium. 1809 antog han prästerlig ordination och erhöll kort därefter allmän kallelse till Kumla pastorat i Strängnäs stift, men då detta af konungen tilldelades Franzén, blef S. 1810 nämnd till kyrkoherde i Lerbo samt prost 1812. Tre år senare erhöll han fullmakt att vara kyrkoherde i Vingåker i Södermanland men afled före tillträdet d. 12 sept. 1815. Under sin lektorstid arrenderade S. Strängnäs gymnasii tryckeri och utgaf därifrån såsom författare, öfversättare, och förläggare en mängd skrifter. Af hans egna arbeten må här nämnas: Lärobok i medicinen 1797, Inledning till kunskapen om de jordiska kropparne 1798, Christliga betraktelser öfver de vanliga sön- och högtidsdagars evangelier 1802, Möjligheten af en allmän läkarevård genom undervisning vid gymnasierna i medicinens grunder 1810, Svensk boktrycknings historia 1810 s. å., Försök till granskning af K.