supplement, m. m. Gift 1877 med Hilma Björkman. Siegroth, Gustaf Adolf von, krigare. Född d. 11 febr. 1725 på Gäddeholm i Västmanland. Föräldrar: öfversten Conrad Gustaf von Siegroth och friherrinnan Kristina Gustafviana Fägerskiöld. Utnämnd redan 1738 till hofjunkare, ingick S. 1744 efter slutade studier i Uppsala som kanslist i Kanslikollegium men utbytte samma år pennan mot svärdet och utnämndes till kornett vid Västgöta kavalleri. Sedan han 1745--53 varit i fransk tjänst och därunder vid flera tillfällen utmärkt sig, blef han, efter att under sin frånvaro hafva befordrats dels till kammarherre, dels till major vid Kalmar regemente, 1758 beordrad till armén i Pommern där åt honom anförtroddes åtskilliga viktiga kommenderingar och där han 1761 anställdes såsom generaladjutant. Under åren 1770--71 befordrades han efter hvartannat till chef för Jämtlands, Västmanlands och Södermanlands regementen. Medan han fortfarande innehade denna sistnämnda chefspost, förestod han (sommaren 1773) landshöfdingeämbetet i Södermanlands län samt utnämndes till generalmajor, generallöjtnant och general och förde med utmärkelse en division af armén under kriget i Finland. Efter riksdagen i Gäfle 1792 sökte och erhöll han afsked från sin öfverstebeställning, dock kvarstående i armén, och afled i Stockholm d. 9 sept. 1802. Under en tid, då officersfullmakter utdelades i vaggan och sedan sällan infriades annorlunda än med en högst ytlig bildning, framstår S. som en icke blott praktiskt duglig utan ovanligt bildad och kunnig militär. Under det han var chef för Södermanlänningarna, bragte han detta regemente till det bäst öfvade i svenska armén. Till danande af skickliga officerare inrättade han vid regementets exercisplats, Malmköping, ett slags militärakademi, med ett vackert bibliotek i taktik och krigsvetenskap, kartor, matematiska och fysiska instrument m. m. För att ytterligare sporra sina officerare till studier, utfäste han årliga belöningar för den bäst affattade afhandling i något krigsvetenskapligt ämne, och inrättade för soldaternas öfning ett eget fältartilleri m. m. Gift 1761 med friherrinnan Elisabet Maria Makeléer. Sigismund, konung i Sverige och Polen. Född under föräldrarnas fångenskap på Gripsholms slott d. 20 juni i 1566; son till dåvarande hertigen af Finland, sedermera konung Johan III och Katarina, dotter till k. Sigismund I af Polen, tillhörande jagelloniska ätten, och Bona Sforza, hertiginna af Mailand. Hoppet att en dag se Polens krona på sonens hufvud, förljufvade mången stund af föräldrarnes fångenskap och blef i väsentlig mån bestämmande vid prinsens uppfostran. Oaktadt den gynnsamma stämning Johan, sedan han 1569 uppstigit på svenska tronen, hyste för Rom, var det ej hans mening, att Sigismund, hvilken nu blifvit hertig af Västergötland, skulle rent af uppfostras till katolik. Med sina fria åsikter i kyrkliga ting ville han, att sonens uppfostran i religion ställdes så, att denne själf i en framtid kunde välja hvilken bekännelse honom godt syntes. Men de jesuiter, som svärmade i Johans hof, voro icke overksamma. De behärskade fullständigt drottningen och utöfvade tillika med och genom henne ett ohämmadt inflytande på den unga fursten under hans uppväxtår, och så kom det sig, att, innan konungen själf visste därom, var prinsen ett af den katolska kyrkans lydigaste barn. Hvad beträffar planerna på Polens krona, förverkligades dessa, då Sigismund på valriksdagen i Warschau den 9 aug. 1587 utkorades till polackernas konung. Till denna utgång af valet bidrog till viss grad ett från Sveriges sida i sväfvande och tvetydig form gifvet löfte om Estlands afträdande. Löftet förblef väl ouppfylldt, men det oaktadt ägde valet bestånd, och Sigismunds högtidliga kröning försiggick i december 1587. Men hvad sålunda i Polen vunnits, förlorades i Sverige, hvarest man af den blifvande monarkens katolska sinnelag trodde sig hafva föga godt att vänta för religionen och friheten. Af historien känna vi, huru hertig Carl, sedan konung Johan aflidit d. 17 november 1592, skyndade att, innan Sigismund ännu hunnit anlända till Sverige, genom Uppsala möte i mars 1593 få den evangeliska läran fastställd såsom landets statsreligion. Då Sigismund, som mot slutet af september 1593 anländt till Sverige, åtföljd af den påfliga nuntien Germanico di Malaspina, icke efterkom det af honom själf vid hans kröning i Uppsala i februari 1594 bekräftade mötesbeslutet samt i augusti 1594 återvände till Polen, utan att hafva upprättat en på fasta grunder ordnad regering i Sverige, bestämdes på riksdagen i Söderköping hösten 1595, att evangeliskt-lutherska bekännelsen skulle vara den allena gällande i Sverige, hertig Carl vara riksföreståndare under konungens frånvaro, alla vad till Polen förbjudas, och de kungliga befallningarna därifrån förklaras ogiltiga, tills de vunnit hertigens bifall. Med stigande missnöje bevittnade Sigismund sakernas utveckling i hans fäderneärfda rike, och för att gifva dem en för hans makt gynnsammare vändning begaf han sig ånyo dit 1598. Då han han här såg sig nödsakad att med vapenmakt söka tvinga Sverige till lydnad, led han den 25 september sistnämnda år vid Stångebro ett grundligt nederlag och drog sig ur riket, hvarefter han genom Jönköpings riksdagsbeslut förelades att antingen afsäga sig katolska läran och i egen person regera sina arfländer eller skicka sin son Uladislav till Sverige att där under hertig Carls förmynderskap uppfostras i landets religion. Då hvarken det ena eller andra skedde, förklarades han på en riksdag i Stockholm 1599 förlustig Sveriges tron och hans farbroder, hertig Carl, för rikets regerande arffurste. Sigismund regerade sedan i Polen i trettiotvå år eller till sin död i Warschau den 30 april 1632. Hans fall i Sverige var en naturlig följd af hans sträfvan att i det redan protestantiska landet återställa den katolska tron. Polackerna åter berömde honom