såsom en af sina bättre konungar, och »i själfva verket var han också mer passande att styras af de polska herrarne, än att själf styra det svenska folket». Hans hufvudfel voro bristande öppenhet och tillgänglighet, en ytterlig långsamhet och en njugghet i småsaker, som ofta kom hans största företag att misslyckas. Däremot hade han flera goda egenskaper, redlighet, gudsfruktan, godhjärtenhet och en ovanlig ordhållighet, så framt det icke gällde kättare. Till sitt yttre var han storväxt och manlig, med ett ädelt, ehuru något dystert, ansiktsuttryck; ögonen voro stora och blå, näsan hög, munnen välbildad samt omgifven af mustacher och ett några tum långt spetsigt pipskägg. Han var förmäld tvenne gånger, 1: 1592 med prinsessan Anna, dotter till hertig Carl af Österrike, 2: 1605 med sin första drottnings syster prinsessan Constantia. Signeul, Elof, diplomat. Född i Göteborg d. 5 jan. 1771. Föräldrar: färgerifabrikören Fredrik Signeul och Rebecca Hellberg. Efter att någon tid vistats som student i Uppsala, lämnade S. redan 1790 universitetet och anställdes vid legationskansliet i London, hvarifrån han följande år begaf sig till Paris som sekreterare hos svenska ambassadören Stael von Holstein, genom hvilken han knöt förbindelser med de franska frihetsvännerna. 1793 hemsändes han som kurir till Stockholm, då han med möda undgick att som misstänkt »jakobin» indragas i »Armfeltska sammansvärjningen». I Paris, där han snart blef vice konsul, kvarstannade han, äfven sedan Gustaf IV Adolf afbrutit de diplomatiska förhandlingarne med Frankrike, ända till 1806, då han, misstänkt för »kunskaperi» af den franska regeringen, utnämndes till svensk konsul i den schweiziska republiken. Efter revolutionen 1809 förflyttades han åter som generalkonsul till Paris och tog en väsentlig del i fredsunderhandlingarna. Likaså bemedlade S. Otto Mörners (se II: 169) företräde hos Bernadotte och skref till svenska utrikesministern ett bref, som icke oväsentligt utöfvade inflytande på tronföljarevalet i Örebro 1810, hvarför Carl Johan också kontant visade honom sin erkänsla. Sedan S., efter en konflikt med den svenska envoyén Lagerbjelke, måst afgå från sin befattning som generalkonsul, kvarstannade han likväl i Paris som vårdare af drottning Desiderias angelägenheter. Han kom nu i närmare förhållande till kejsar Napoleon, å hvars vägnar han till Sverige framförde anbud att mot deltagande med 30,000 man i angreppet mot Ryssland återfå Finland och Pommern, hvilket dock upprepade gånger afböjdes. Efter att någon tid i Hamburg förmedlat penningtransaktioner för svenska arméns räkning, skickades han 1814 som diplomatisk agent till Schweiz. 1815--16 var han som chargé d'affaires Sveriges egentliga minister i Paris men lämnade 1817 samma stad för alltid, för att som ministerresident i Hamburg och envoyé för Hansestäderna bevaka våra finansiella intressen därstädes och från denna genom sina postförbindelser centrala ort införskaffa underrättelser om den politiska ställningen å kontinenten. S. verkade här med allmänt erkänd skicklighet till sin död d. 30 okt. 1835. Gift 1: 1802 med Maria Henrietta Décle 2: 1815 med Marie Louise de Carara. Silfverhielm. Ätten, hvilken härstammar från Tyskland och inkom till Sverige i slutet af 1400-talet, adlades 1575. 1. Silfverhielm, Göran, krigare. Född d. 8 dec. 1681. Föräldrar: ryttmästaren vid Smålands kavalleriregemente Erik Silfverhielm och Anna Maria Patkull. Volontär vid Lifgardet 1696 anställdes S. vid början af Carl XII:s krig bland konungens drabanter och gjorde alla de följande årens fälttåg, hvarunder han utmärkte sig vid flera tillfällen. 1704 förflyttades han såsom major till Södra skånska kavalleriregementet och utnämndes till öfverstlöjtnant vid samma regemente 1706. Under slaget vid Pultava var han med tre hundra ryttare posterad vid Stokolkow, hvarigenom han undgick de öfrigas fångenskap och eskorterade därpå med sin afdelning konungen till Bender. Här utnämndes han 1712 till öfverste, deltog i kalabaliken och anlände strax efter Carl till Stralsund, hvarest han blef sårad och fången af danskarna. Åter försatt på fri fot, bevistade han fälttågen mot Norge 1716 och 1718, befordrades därunder till generalmajor, blef 1719 generallöjtnant och upphöjd i friherrligt stånd, hvarefter han skref sig friherre till Flishult, samt slutligen general af kavalleriet och fältmarskalk 1734. Död d. 7 januari 1737. När efter Carl XII:s död arfprinsen Fredrik ifrigt yrkade på, att de samlade regementena skulle utropa Ulrika Elenora till drottning, var S. den förste, som dristade säga honom, att detta icke kunde ske, med mindre än att prinsessan afsade sig envåldsmakten. Han var sedermera en af de ifrigaste underhandlarna för att få kronan flyttad från Ulrika Eleonoras på hennes gemåls hufvud samt deltog vid 1734 års riksdag i det första politiska anloppet mot Arvid Horn. Gift 1717 med grefvinnan Hedvig Ulrika Ekeblad. 2. Silfverhielm, Claës Erik, militär, ämbetsman. Född d. 25 januari 1725; den föreg. son. S. inskrefs såsom gosse vid faderns regemente -- Smålands kavalleri -- och utnämndes till ryttmästare 1745. Blott 24 år gammal, när han befordrades till öfverstlöjtnant, utnämndes han 1760 till öfverste i armén och blef 1762 chef för Smålands ryttare, men förordnades, innan han tillträdde sin chefspost, till landshöfding i Jönköpings län, hvarifrån han 1778 förflyttades till Skaraborgs höfdingedöme och slutligen 1784 blef landshöfding i Uppsala län. Under utöfningen af sistnämnda civila ämbeten avancerade han inom armén till generalmajor 1770 och till generallöjtnant 1775, tog afsked från landshöfdingebefattningen i Uppsala 1784 och afled i Stockholm den 21 nov. 1792. I politiskt hänseende bekände sig S. liksom fadern till Hattarna och uppfördes af partiet vid 1769 års riksdag på riksrådsförslag. Icke fullt två år senare, vid 1771 års riksdag, råkade han illa ut för Mössorna och