anklagades af dem att ha varit bland de landshöfdingar, som obehörigt inblandat sig i de skedda riksdagsmannavalen. Gift 1765 med friherrinnan Beata Sofia Rålamb. 3. Silfverhielm, Carl Göran, militär, magnetisör. Född d. 28 aug. 1759; den föreg. brorson. Föräldrar: öfversten Carl Adam Silfverhielm och Helena Unge. Efter fädernas exempel ingick S. 1775 på den militära banan som fänrik vid lifgardet, där han 1786 befordrades till kapten och 1792 till major. 1794 blef han öfverstlöjtnant vid Österbottens regemente och 1795 öfverste i armén. Det var dock å ett helt annat fält än det militära, S. skulle förvärfva sin egentliga namnkunnighet. Under en resa 1785 till Frankrike med riksrådet C. F. Scheffer hade han gjort bekantskap med den animala magnetismen och efter återkomsten till Sverige stiftade han i Stockholm ett sällskap kalladt »harmonisk societet» och öppnade en stor s. k. banquet, som dagligen besöktes af en mängd patienter. Han utgaf ock 1787 Inledning till kunskapen om Animala Magnetismen. I en tid, då tron på det mystiska var synnerligen stark, icke minst bland de allra högsta samhällsklasserna, var S:s uppträdande till en tid föremål för den största uppmärksamhet. Så småningom bragtes han dock i glömska och synes sina sista år föga eller intet hafva befattat sig med sin magnetism. Död i Uleåborg d. 28 nov. 1808. Gift 1794 med friherrinnan Ulrika Gustava Lovisin. Silfverschiöld och Silfwerskiöld. Ätternas förste kände stamfader var torparen Jöns i Hylta, som lefde i Målilla socken i Småland i slutet af 1500-talet. Hans sonson, professorn Niklas Andersson Hyltén -- se S. 1. -- adlades 1686 med namnet Silfwerskiöld. Dennes sonson, presidenten Arvid S., erhöll 1771 friherrlig värdighet med namnet Silfverschiöld. 1. Silfwerskiöld, Nils, universitetslärare, rättslärd. Född i Ölmestads prästgård i Småland d. 18 jan. 1635. Föräldrar: kyrkoherden Andreas Hyltenius och Anna Gahm. Student i Uppsala 1653, blef S. fil. magister därstädes i slutet af 1650-talet. Under någon tid (1664--65) var han handsekreterare hos hertig Adolf Johan på Stegeborg och gjorde därefter vidlyftiga studieresor i Tyskland, Holland och England, från hvilka han vid Lunds universitets stiftelse (1667) hemkallades för att emottaga den ena af de båda lärostolarna i juridiska fakulteten. Utom sitt lärarekall måste han för en tid (1668) åtaga sig akademisekreterarebefattningen jämte flerahanda uppdrag för universitetets ekonomiska förvaltning och förordnades vid professor N. Beckmans afsättning 1673 att, tillika med sin egen professur, förestå lärostolen i romersk rätt. Han innehade sedan denna dubbla lärarebefattning, som vid den tiden innefattade hela den juridiska fakulteten, till 1687, då han från den begärde och erhöll entledigande. När hans måg och efterträdare, Gjedde-Ehrenborg, 1700 afgått med döden, sökte S. och erhöll för andra gången den professur, hvartill han trettiotre år förut blifvit utnämnd. Han fick likväl ej länge stanna på denna återförvärfvade plats, enär han afled d. 11 januari 1702. Enligt alla samtidas intyg ägde S. en sällsynt duglighet både såsom lärare och ämbetsman. Tidigt bemärkt såväl af förmyndarestyrelsen som af Carl XI, användes han i flera administrativa värf och spelade en ej obetydlig roll vid förhandlingarna efter freden i Lund. 1679. Hans medborgerliga förtjänster belönades 1686 med adelsbref, då han kallade sig Silfwerskiöld. Gift 1671 med Abela von Kempften; 2: 1680 med Juliana Sigrid Gripenflycht. 2. Silfverschiöld, Nils, militär, landthushållare, politiker. Född d. 23 juli 1753; den föreg. sonsons son. Föräldrar: presidenten, frih. Arvid Silfverschiöld och grefvinnan Ulrika Magdalena von Seth. Redan 1768 ingick S. å den militära banan som korporal vid Västgöta kavalleri och blef 1771 fänrik vid Bohusläns dragoner, där han 1774 befordrades till löjtnant och 1777 till kapten. 1779 förflyttades han i samma egenskap till Västgöta-Dals regemente, där han 1781 nådde majorsgrad. Redan 1784 tog han emellertid afsked ur krigstjänsten för att ägna sig åt enskilda värf. Han hade nämligen 1782 ingått giftermål med Anna Margareta Alströmer, som af sin morfader Niklas Sahlgren (se II: 408) gjorts till innehafvarinna af Kobergs betydliga fideikommiss i Västergötland. S. gjorde sig nu snart känd som en driftig och energisk jordbrukare, den där tillika med mindre vanlig framsynthet städse var villig att ställa sig i spetsen, när det gällde att befrämja allmännyttiga företag. Sålunda var han bl. a. en af direktörerna för det bolag, som 1793--1800 bragte Trollhätte kanal till fullbordan. Han hade då äfven hunnit framträda som politiker. Vid sin första riksdag 1789 var han visserligen tyst i riddarhusets debatter, men åtnjöt inom oppositionen ett sådant anseende, att han invaldes i hemliga utskottet, där han, enligt en sin kamrats -- A. L. Hamiltons -- ord, »i det han förde ärans språk, uppenbarade sitt hjärtas innersta tankar». Tvifvelsutan var ej heller detta beröm öfverdrifvet, ty varm fosterlandskärlek, högsinthet och karaktärsfasthet voro städse för S. utmärkande kännetecken. Vid 1800 års riksdag betecknas han af J. von Engeström som den frisinnade oppositionens verkliga chef å riddarhuset, om ock hans mognare ålder och lifserfarenhet skyddade honom från deltagande i de hetsigaste åtgärderna. Ett vackert intyg om arten af sina tänkesätt lämnade han genom sin af riddarhusets unga vänster med varmt bifall hälsade motion, att adeln skulle afsäga sig sin rätt att uteslutande besitta säterier, å hvilken landtmarskalken vägrade proposition, såsom görande intrång i konungens privilegier. (!) I det stormiga uppträde å riddarhuset, då Hans Järta, P. A. Tamm, m. fl. afsade sig adelskapet (se I: 130), deltog äfven S., men nöjde sig med att afsäga sig sin riksdagsmannarätt för pågående riksmöte. Han blef ock jämte flera af de uppträdande för förgripliga åtgärder mot landtmarskalken ställd under åtal inför Göta hofrätt, hvilket