dock slöt med obetydliga böter. Då S. blifvit änkling, och fideikommisset öfvergått till hans äldste son, ingick han 1802 nytt gifte med friherrinnan Charlotta Elisabet von Essen, dotter af frih. F. U. von Essen (se I: 313), med hvilken han redan följande år kom i besittning af ett nytt fideikommiss, Säbylund i Nerike, äfven här uppträdande som den väckande och lifgifvande kraften i ortens angelägenheter. Sålunda var han 1804--10 och 1812--13 ledamot af det nybildade hushållningssällskapets förvaltningsutskott och 1805--06 dess ordförande. Som sådan inlade han stort intresse för bildande af landtbruksskolan vid Dyringe och var den, som tog första initiativet till Hjälmarens sänkning. Vid 1809 års riksdag hade S. fröjden att föra sin motion om säterierna fram till seger och var äfven i öfrigt att räkna bland dem, som främst stödde det nya konstitutionella statsskicket. Om hans anseende vittnar bäst mängden af de förtroendeuppdrag, med hvilka han öfverhopades. Han var sålunda vid 1809--10 års riksdag ledamot af statsutskottet, som han äfven tillhörde vid riksdagen i Örebro 1810, då äfven medlem af bankoutskottet och tronföljarenämnden. Vid riksdagen i Örebro 1812 insattes han i såväl hemliga utskottet som bankoutskottet. Hans verksamma lefnad slöts i Örebro d. 20 okt. 1813. 3. Silfverschiöld, Nils August, landthushållare, politiker. Född i Alingsås d. 12 juli 1816; den föreg. sonson. Föräldrar: godsägaren, frih. Nils August Silfverschiöld och grefvinnan Ebba Adelaide Frölich. Student i Uppsala 1831, aflade S. 1833 juridisk-filosofisk examen och blef af det servila fjäsket erbjuden att få sin examen med några kompletteringar gällande som filosofisk magistergrad, hvilket dock af S. afböjdes. I stället fortsatte han sina studier och aflade 1835 hofrättsexamen, hvarefter han inskref sig i flera af hufvudstadens ämbetsverk. Redan 1837 lämnade han emellertid den med heder beträdda tjänstemannabanan och inköpte Thamstorps egendom i Skaraborgs län. Efter några år försålde han hufvudgården och bildade af underlydande hemman egendomen Frambo, där han i många år förde ett tillbakadraget lif, ägnande sina lediga stunder åt studier af hufvudsakligen politiska och ekonomiska ämnen. I slutet af 1850-talet började han biträda fadern i skötseln af hans vidsträckta fideikommissegendomar och flyttade till en af dessa, Hede. Han började nu taga liflig del i ortens angelägenheter, och hans mångsidiga kunskaper samt praktiska duglighet togos i anspråk för det ena värfvet efter det andra. Så blef han 1864 ordf. i Älfsborgs läns norra hushållningsällskap, var från 1863 ledamot och 1867--68 vice ordf. i länets landsting o. s. v. Efter det nya statsskickets införande 1866 utsågs han till ledamot af Första kammaren för Älfsborgs län och förvärfvade här genast så stort inflytande, att en samtida minnestecknare tillskrifver honom äran af den från personliga konsiderationer fria sammansättning, utskotten erhöllo vid 1867 års riksdag. Själf tillhörande statsutskottet vid 1867--69 års riksdagar, räknades han till den De Geerska ministärens fastaste stöd, mindre genom sitt uppträdande i debatten, som mest angick frågor rörande landthushållningen, än genom förtroendet till hans humana väsen samt i alla afseenden nobla och karaktärsfasta personlighet. Tyvärr bortrycktes han af döden vid ett besök i hemorten redan d. 1 maj 1869 å Hede gård. Gift 1839 med Margareta Elisabet Holmberg. Silfverstolpe. Ätten, som ursprungligen hette Mascoll, härstammar från Skotland, hvarifrån den svenska stamfadern under Erik XIV:s tid såsom legoknekt öfverflyttade till Sverige. En sonson till denne, Bryngel Anderson, blef 1641 kyrkoherde i Hesselskogs församling i Dalsland, i anledning hvaraf hans barn kallade sig Hesselgren. En hans sonson, kammarrevisionsrådet Gudmund Hesselgren, erhöll, hufvudsakligen till belöning för sin nitiska verksamhet i de kommissioner, som efter Carl XII:s död hade att utreda rikets gäld, adelskap 1751 och introducerades 1752. 1. Silfverstolpe, Axel Gabriel, ämbetsman, skald. Född i Stockkolm d. 10 aug. 1762. Föräldrar: den såsom framstående numismatiker kände bankokommissarien Fredrik Silfverstolpe -- son af ofvannämnde Gudmund -- och friherrinnan Katarina Eleonora Leijonhufvud. Student i Uppsala 1779, aflade S. följande år kansliexamen därstädes. Han hade redan då börjat tjänstgöra i Riddarhuskansliet, där han 1782 blef förste kanslist. Samma år utnämnd till kopist i Krigsexpeditionen, lämnade han denna plats 1789, sannolikt icke utan samband med tidens politiska förhållanden. Med lågande entusiasm för upplysningstidens idéer och den konstitutionella frihetens principer, förlikte sig nämligen S. synnerligen illa med Gustaf III:s uppträdande under sista skedet af sin regering. Åt dessa sina känslor fick han ett osökt tillfälle att gifva uttryck, när han 1795 skulle göra sitt inträde i Svenska akademien, där han året förut blifvit invald, och enligt stadgarnas föreskrift skulle hålla åminnelsetal öfver sin företrädare, grefve Axel von Fersen. Talet, som andades varm beundran för föremålet och skarpt klander öfver de godtyckliga åtgärder, för hvilka denne 1789 blifvit föremål (se I: 334), föranledde akademiens stängning för en tid och S. själf aflägsnades från den befattning som hofjunkare och handsekreterare, han sedan 1792 innehaft hos änkedrottning Sofia Magdalena. Han erhöll emellertid ersättning genom att 1795 kallas till riddarhussekreterare. I öfrigt ägnade han sin tid åt studier af politiska och allmänna frågor, och frukten af sina iakttagelser offentliggjorde han tid efter annan i »Stockholms-Posten» och »Läsning i blandade ämnen». Efter 1809 års statshvälfning har S:s på en gång varma och hofsamma frihetskärlek mer än de flestas förtjänsten af det