statsskick, under hvilket vi sedan fortlefvat. Såväl genom broschyrer som ledamotskap af konstitutionsutskottet vid 1809, 1812 och 1815 års riksdagar, kämpade han energiskt för sina upplysta och frisinnade grundsatser, särskildt ådagaläggande en varm nitälskan för tryckfriheten, om han ock 1812 fick se denna utsättas för ett svårt hugg genom införandet af den s. k. indragningsmakten, mot hvilken åtgärd han ock reserverade sig. 1810 var han ledamot af hemliga utskottet och 1810--16 kommitterad för tryckfrihetens vård. Med ärfd kärlek för vittra idrotter, framträdde S. redan 1787 med Äreminne öfver Birger Jarl, som erhöll Svenska akademiens hedersomnämnande, och denna utmärkelse följdes snart af tvenne akademiens stora pris, det ena för ett Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture d. ä. 1791 och det andra för Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn 1792. 1801 utgaf han i två delar en samling Skaldestycken. Såsom skald var han bildad i den ännu härskande franska skolan, utan att likväl vara en slafvisk anhängare af dess konstregler. Hans diktion är flytande och vacker, tankarna sunda, men den högre flykten, liflig fantasi, känsla och originalitet saknas. Bland hans politiska broschyrer må nämnas: Hvad synes allmänna oponionen önska till en, om möjlig, förbättring af svenska statsförfattningen? 1809, Försök till utveckling af svenska regeringssättet 1812 m. fl. Äfven på estetikens fält var S. verksam med sin penna. Hans Försök till en afhandling om vitterhetens inflytelse på allmänna förståndsodlingen finnes infördt i Svenska akademiens handl. 1802. Under sina senare lefnadsår vände han sin håg åt pedagogiken samt författade och utgaf åtskilliga läro- och läseböcker, särdeles i svenska språkets stafning. S., som afled i Stockholm d. 5 sept. 1816, blef 1813 kammarherre hos änkedrottningen och var ledamot af Vetenskaps-, Vitterhets- och Musikaliska akademierna. Utan motsägelse har han blifvit prisad som en fint bildad man och en af nit om det allmännas bästa genomträngd medborgare samt såsom i sällsynt grad i besittning af privatmannens dygder. Gift 1: 1794 med Hedvig Charlotta Brakel och 2: 1808 med Anna Kristina Alm. 2. Silfverstolpe, Fredrik Samuel, diplomat, konstnär, musiker. Född i Stockholm d. 23 dec. 1769; den föregåendes bror. Efter att först hafva ägnat sig åt konststudier dels vid Konstakademien, dels under ledning af Desprez, blef S. student i Uppsala och aflade där kansliexamen 1792, hvarefter han 1793 ingick i Kabinettet för utrikes brefväxlingen. Hans arbetsamhet och skicklighet inom Kabinettet öppnade snart för honom vidsträcktare verksamhetsfält, i det han efter att 1793 ha blifvit befordrad till andre sekreterare, 1796 anställdes såsom chargé d'affaires i Wien, hvarifrån han återkallades 1802 för att i samma befattning afgå till Madrid. Sedan var han åter någon tid anställd som chargé d'affaires i Wien samt afgick 1806 i samma egenskap till Petersburg, där han kvarstannade till 1807, då han enligt egen önskan därifrån rappellerades. 1810 sände honom Carl XIII till hertig Kristian Fredrik af Augustenburg, äldre broder till den kort förut aflidne svenska tronföljaren Carl August, för att underhandla med honom i anledning af planen att göra honom till den sistnämndes efterträdare. Antydda underhandlingar ledde emellertid ej till något resultat. Förordnad 1813 till öfverintendent, innehade han detta ämbete i tjugutre år eller till 1836. Han var tillika preses i Konstakademien och föreståndare för Kungliga museum. Det var företrädesvis vid de båda sistnämnda institutionerna, hans intresse var fästadt. I akademien, där förhållandena lämnade mycket öfrigt att önska, så väl i fråga om ärendenas behandling som lärareverksamheten, införde han ordning och reda, och genom kronprinsens tillmötesgående blef han i stånd att vidtaga åtskilliga anstalter till undervisningens främjande. Han kom emellertid i en ganska kinkig ställning på grund af de slitningar inom det konstakademiska lägret, som framkallades genom uppträdandet af den tidens »opponenter». Han förstod emellertid att på ett både fyndigt och värdigt sätt reda sig ur svårigheterna och hade efter ett par år tillfredsställelsen att se söndringen och oppositionen upphöra. Äfven såsom museets styresman visade han sig väl vuxen sin uppgift och verkade kraftigt för dess utveckling och ändamålsenliga anordnande. Död i Stockholm d. 2 december 1851. Till hans i flera hänseenden ovanliga begåfning hörde äfven ett varmt sinne för och stor insikt i musiken, däri Haydn, Neukomm och Kraus voro hans älskningsförfattare. Under sin vistelse i utlandet knöt han med dessa musikaliska storheter en närmare personlig bekantskap och stod med de två sistnämnda i en liflig brefväxling. Själf komponerade han en mängd musikstycken, af hvilka dock intet finnes tryckt. Bland de af S. utgifna arbeten må här nämnas: Skaldestycken i fri öfversättning 2 del. 1829--32 samt Biographie af Kraus 1833. Liksom bröderna deltog äfven S. i sin tids riksdagar och var bl. a. 1809 ledamot af hemliga utskottet samt 1810 af konstitutionsutskottet. Gift 1812 med Fredrika Carolina Mannerheim, dotter af justitieombudsmannen L. A. Mannerheim (se II: 124). Han skref sig liksom brodern Silverstolpe. 3. Silfverstolpe, Gustaf Abraham, skriftställare. Född i Stockholm d. 31 okt. 1772; den föreg. broder. Student i Uppsala 1790, blef S. filosofie magister 1794 och förordnades 1797 till politices docens. Kring B. Höijer, som vid denna tid stod på höjden af popularitet i Uppsala, bildade sig af yngre akademici ett politiskt-litterärt sällskap, bekant under namn af »Juntan», i hvilket S. var en af de verksammaste ledamöterna. Till förbättrande af sin ekonomiska ställning upprättade han 1794 i Stockholm en boklåda, efter dess föreståndare kallad den Viborgska, och öppnade äfven 1796 en dylik i Uppsala,