hvarjämte han å marknader i landsorten bedref bokförsäljning. Med biträde af Höijer och några andra utgaf han Litteratur-Tidning 1795--97, och Journal för svensk Litteratur 1797--99, hvilka tidskrifter, isynnerhet den senare, utvecklade en mängd nya och grundligare åsikter i vetenskap och konst samt oaktadt sin korta tillvaro utöfvade ett ganska mäktigt inflytande på samtidens intellektuella lif. S:s akademiska lärarebana blef emellertid icke långvarig. Med anledning af ett uppträde, som han tillställt vid den akademiska festen på Gustaf IV Adolfs kröningsdag -- han hade därvid föreslagit utförandet af ett musikstycke, hvari ingingo några takter af »Marseillaisen» och, när förslaget tillbakavisades, vägrat biträda orkestern -- skildes han från universitetet 1800. Han hade emellertid redan dessförinnan gjort sig högst illa anskrifven hos universitetets ledande män genom sina i förenämnda tidskrifter utvecklade filosofiska idéer, som ansågos rent af »samhällsomstörtande», äfvensom genom de angrepp, han riktade mot inrotade skefva föreställningar, på samma gång han i den då brinnande vittra meningsfejden uppträdde som afgjord motståndare till den akademiska skolan och dess förnämsta målsman, Leopold. Sedan S. blifvit från Uppsala relegerad »in perpetuum», flyttade han till Stockholm, där han utgaf en ny tidskrift, Läsning i ett och annat 1800--1807 samt åtskilliga läroböcker. Han framlefde dock i ganska bekymmersamma förhållanden, tills han 1808 utnämndes till rektor i Norrköping. Än mera ljusnade det, när efter 1809 års revolution S. fick tillfälle att på riddarhuset ställa sin betydande talang till förfogande för »1809 års män», hvilkas politiska åsikter stodo i samklang med hans egna. Redan 1810 fick han sin relegation upphäfd, blef 1815 lektor i Linköping samt hugnades 1816 med titel af kansliråd och rikshistoriograf, hvarjämte han erhöll ett anslag af statsmedel för att utgifva ett arbete, Historia öfver förhållandena mellan Sverige och Norge från dessa staters uppkomst och till närvarande tid (2 del. 1822--23). Prästvigd 1821, utnämndes han följande året till Söderköpings regala pastorat. Vid riksdagarna hade han fortfarit att spela en betydande roll, reserverade sig 1812 vid brodern Axel Gabriels sida mot indragningsmaktens införande och var vid 1812 och 1815 års riksdagar sekreterare i konstitutions- och expeditionsutskotten samt vid den förstnämnda äfven i allmänna bevärings- och passevolansutskotten. Sedan 1799 var S. ledamot af Musikaliska akademien. Folkundervisningens sak hade i honom en lifligt intresserad förespråkare. Sedan han vid riksdagen 1809 inlämnat ett förslag om offentliga undervisningsanstalter för alla folkklasser, affattade han för kronprinsen en Memoire därom 1811. Insatt 1812 i en kommitté för undervisningsväsendets ordnande, väckte han 1815 motion om folkskolors inrättande i förening med arbetsskolor. Tillkomsten af 1820 års skolordning är i icke oväsentlig mån att tillskrifva hans sträfvanden. Till sitt yttre var S. liten och puckelryggig. I hans ögon spelade eld och kvickhet. Ehuru föga grundlig såsom vetenskapsman, hade han mycken lätthet att sätta sig in i hvarjehanda ämnen. Hans sätt att yttra sig var träffande kort och bestämdt, ej sällan kryddadt med lustiga infall och en bitande kvickhet. Död i Söderköping d. 2 sept. 1824. Gift 1813 med sin broders svägerska Ulrika Charlotta Alm. S. skref sig Silverstolpe. 4. Silfverstolpe, Fredrik Otto, militär och civil ämbetsman, statsråd. Född i Stockholm d. 25 aug. 1795; den föreg. brorson och son af S. 1 i hans första gifte. Student i Uppsala vid unga år, följde S. sin fader till riksdagarna i Örebro både 1810 och 1812, och erhöll redan vid den förra tillstånd att vara fadern behjälplig inom riddarhuskansliet, fastän han först 1812 antogs till e. o. riddarhuskanslist. 1816 ordinarie sådan, afslutade S. 1818 sina studier i Uppsala med fil. magistergrad. Nyss förrut hade han utnämnts till kornett vid skånska dragonregementet, där han 1823 befordrades till löjtnant. 1824 kallad till ryttmästare i generalstaben, fortsatte S. alltjämt sin verksamhet inom riddarhusets kansli vid riksdagarna, tills han 1832 utsågs till riddarhussekreterare. Det sätt, hvarpå han under den hans krafter strängt kräfvande riksdagen 1834--35 fullgjorde sitt uppdrag, förvärfvade honom välförtjänt erkännande. Af ståndet valdes han till suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret, där han sedermera 1837--44 hade plats som ordinarie. Ständernas elektorer utsågo honom till tryckfrihetskommitterad och 1835 utnämndes han till major i armén. Redan 1838 lämnade han emellertid den militära banan. Efter Oskar I:s tronbestigning var S. en af dem, som inkallades i hans första mera frisinnade konselj såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Han ansågs ock vara bland dem, hvilka företrädesvis satte sin färg å denna ministär, och råkade äfven vid 1844--45 års riksdag i en bitter sammanstötning med prästeståndet. Lifligt intresserad af undervisningsväsendet, förberedde S. en reform af detsamma, upptagande många tankar, hvilka dels efteråt, dels ej ännu i dag förverkligats, såsom upphörande af lärarnas bundenhet inom födelsestiftet, öfverflyttning af lärareutnämningar från konsistorierna till k. maj:t i ecklesiastikdepartementet, centrala och lokala skolstyrelsers, i hvilka lärjungarnas föräldrar skulle vara representerade, öfvertagande af konsistoriernas och eforernas befattningar med skolans ledning, m. m. Han fick dock ej fullfölja dessa sina planer, ty efter marsdagarna 1848 fann konung Oskar tjänligt att låta sin ministär efterträdas af en i representationsfrågan förment mera bestämdt reformvänlig sådan. S. utnämndes följande år till landshöfding i Västmanlands län, där han verkade till 1863 och förvärfvade erkännande som en driftig, välvillig och af nit om det allmänna bästa utmärkt styresman. Han drog sig sedermera tillbaka till privatlifvet och afled i Stockholm d. 24 nov. 1882. Ett af de sista tillfällen, då han deltog i det offentliga lifvet, var