i allmänhet till landtmannapartiet. I tal och skrift, såsom lärare och skolföreståndare, arbetade han för att göra gällande den nya tidens idéer i alla undervisningens grenar, men kanske mest i hvad som rörde folkundervisningen och det kvinliga släktets uppfostran. I enlighet med denna uppfattning ifrade han för en väl ordnad folkskoleinspektion, ändamålsenliga skolbyggnader, inrättande af sockenbibliotek m. m. S. afled d. 19 febr. 1892 i Stockholm. Flitigt verksam med sin penna, efterlämnade han ett stort antal skrifter. Af dessa må här följande nämnas: Resa i Förenta Staterna I 1852 -- ett arbete, som, handlande »Om bildningen och bildningsmedlen i F. st.», 1853 öfversattes på engelska och, såsom varande det första i sitt slag, ådrog sig synnerlig uppmärksamhet, II 1854, afhandlande »Patentväsende och järnvägslagstiftning i Förenta Staterna», Afhandlingar i fysiska och filosofiska ämnen I--III 1854, 1857, 1869, Smärre skrifter rörande uppfostran och undervisning 1884, Handlingar och skrifter rörande undervisningsväsendet s. å. Af honom äro ock utgifna åtskilliga på svenska, engelska och franska författade afhandlingar i medicinsk statistik med särskildt afseende på vaccinationen, äfvensom minnesteckningar öfver några af Sveriges mest framstående män, vidare läroböcker i fysik, geometri, aritmetik, kristendom och svensk statsförfattning, samt läroböcker för barn. Slutligen äro att nämna en mängd afhandlingar och uppsatser af honom, som finnas intagna i Vetenskapsakademiens publikationer äfvensom »Framtiden», »Läsning för folket» och åtskilliga tidningar. Gift 1849 med Carolina Lovisa Lagerquist. Sillén, Gustaf af, arkitekt. Född d. 7 mars 1762. Föräldrar: kanslirådet Georg Vilhelm af Sillén och Brita Johanna Lagerstam. Inom fortifikationskåren, vid hvilken S. ingick såsom volontär 1775, hade han uppnått löjtnantsgraden, när han 1802 tog afsked och erhöll kaptens namn, heder och värdighet. Sex år förut hade han blifvit utnämnd till hofintendent och ledamot af Konstakademien och förordnades 1816 till skattmästare vid samma akademi. Död på Långdunker i Södermanland d. 9 febr. 1825. S., som 1786 med pension af slottsbyggnadsfonden begifvit sig på en utländsk studiresa, uppehöll sig i Italien 1788--93 och anslogs där lifligt af antikens mästerverk samt uppgjorde under sin vistelse i Rom ritning till en rund kyrka på Skeppsholmen i Stockholm, efter mönster af Pantheon, jämte det han skref en mängd konsthistoriska uppsatser såsom Om byggnadskonsten i Sverige sådan den borde vara, Om det gamla och nya Roms tillväxt m. m. Hemma fick han emellertid föga tillfälle att utveckla sina konstnärliga idéer, då han mest användes för dekorationsarbeten, bland annat för omgestaltningen och inredningen af Rosersbergs lustslott åt hertig Carl. Gift 1: 1803 med Kristina Maria von Hermanson 2: 1812 med Gustafva Ulrika Bruncrona. Simmingsköld, Johan, vitter författare. Född d. 22 april 1748. Föräldrar: assessorn Marcus Simming -- adopterad och adlad Simmingsköld -- samt Magdalena Holst. Genast efter det han blifvit anställd såsom e. o. tjänsteman i Stockholm, begynte S. sin författarebana med en politisk-satirisk tidning, Karbasen, 1768, hvarpå följde Riksdagskrönika (för åren 1769, 1770). När han kort därpå började utgifva Samlingar af vitterhetsarbeten 1771 och i företalet till dessa tillkännagifvit, att han framför allt ville intaga sådana poem och verser, som afsågo att förhärliga Gustaf III, kom han genast i konungens synnerliga nåd, blef 1774 titulerad konglig bibliotekarie, erhöll lagmans fullmakt 1779 samt blef ordenshistoriograf 1782. Denna härlighet varade dock icke länge. Antastad för en mängd bedrägerier, afvek han 1784 hemligen ur riket och dömdes enligt Svea hofrätts dom af den 7 april 1786 förlustig sitt adelskap. På svenska regeringens begäran blef han gripen i Sachsen och insatt på Königsteins fästning, där han dog som fånge 1796. Ehuru, eller kanske just för det hans lyra strängades till rikedomens och bördens lof, hade S. ett icke ringa anseende såsom poet. Hans tal och poem, nu mera förgätna af andra än forskare i litteraturhistoria, äro införda i »Stockholms-Posten», »Samlaren», med flera tidskrifter. Ogift. Sinclair(Sinclaire). Ätten, bördig från Frankrike, anses hafva sitt namn af något stamgods Sainte Claire. Från Skotland, hvarest släkten sedan bosatte sig och där den under medeltiden spelade en icke obetydlig roll, inkom den till Sverige och upptogs på riddarhuset 1649. Den nu lefvande grenen härstammar från Anders S. till Sinclairsholm, hvilken introducerades på svenska riddarhuset 1680. Ätten blef friherrlig 1766 och greflig 1771. 1. Sinclair, Malcolm, krigare. Född 1691. Föräldrar: generalmajoren William Sinclair och Katarina Hamilton. Såsom helt ung deltog S. i Carl XII:s krig, och blef vid Pultava tillfångatagen samt förd till Sibirien. Vid sin återkomst hem utnämndes han 1722 till löjtnant och kvarstod på denna grad ända till 1734. Vid denna tid synes han hafva öfvergått till Hattpartiet och blef sedan fort nog befordrad till major. Vid riksdagen 1738 insatt i sekreta utskottet, försvarade han både där och på riddarhuset krigspartiets åsikter och planer. I öfverenstämmelse med dessa beslöts att affärda ett pålitligt sändebud till Turkiet, under förevändning att betala Carl XII:s skulder, men i själfva verket för att påskynda förbundet mellan sultanen och Sverige mot Ryssland. Regeringen i Petersburg, som genom sin minister i Stockholm, Bestuschev, var noga underrättad om S:s sändning och väl insåg ändamålet med densamma, bemödade sig om att få honom i händerna under utresan till Konstantinopel. Icke dess mindre aflopp färden dit lyckligt, men på återresan blef han vid Grünberg, strax norr om Glogau i Schlesien,