upphunnen af tvenne ryska officerare, en kapten Küttler och en löjtnant Levtzki, hvilka beröfvade honom hans papper, ryckte honom ur postvagnen och mördade honom i en skogsbacke invid vägen den 17 juni 1739. Det blodiga dådet uppväckte en allmän ovilja öfver hela Europa och åstadkom i Sverige en oerhörd förbittring. I allmänhetens ögon blef den mördade i hast en martyr, och skalder skildrade (»Sinclairsvisan», af A. Odel) händelsen i toner och färger, som ännu mer upphetsade sinnena och bidrogo i sin mån att framkalla det olyckliga kriget mot Ryssland. Ogift. 2. Sinclair, Carl Gideon, krigare. Född i Stralsund d. 12 november 1730; den föreg. brorson. Föräldrar: kaptenen Henrik Gideon Sinclair och Beata Katarina von Grapen. S. hade studerat i Greifswald och började sin militära bana vid Hamiltonska regementet 1746. Knappt tjuguårig, ingick han i fransk krigstjänst och deltog i kriget mot Nederländerna till 1752, Efter ett kort besök i Sverige återvände han till Frankrike och bevistade såsom generaladjutant hos fältmarskalken grefve Du Muy de flesta krigshändelserna under de sista åren af sjuåriga kriget. Blef öfverste för regementet Royal Bavière 1762 och kallades 1770 att undervisa sedermera konungen af Bayern, prins Maximilian i krigsvetenskapen. Innan han ännu återkommit till Sverige, utnämndes han af Gustaf III till öfverste i svenska armén, hvarefter han 1777 befordrades till konungens generaladjutant och 1778 till öfverste vid Björneborgs regemente. 1780 anställdes han såsom konungens förste generaladjutant och befordrades till generalmajor. 1790 blef han generallöjtnant och 1799 general af infanteriet. Död på Gammelbo bruk i Västmanland d. 1 sept. 1803. Hans befordringar, framför allt de i utrikes tjänst, utgöra ett tillförlitligt intyg om hans krigareskicklighet. Att denna sträckte sig vida utöfver det reglementsmässiga på exercisfältet, bevisa för öfrigt hans krigsvetenskapliga arbeten, dels i handskrift och dels tryckta, de mesta på franska. Gift 1773 i Strassburg med riksgrefvinnan Lovisa Henrietta Eckbrecht von Dürckheim. 3. Sinclair, Fredrik Carl, militär, partiman. Född d. 17 oktober 1723. Föräldrar: öfversten Carl Anders Sinclair och Barbara Kristina von Schwartzenhoff. Nyss utnämnd till fänrik vid Åbo regemente, ingick S. 1745 i fransk tjänst, blef kort därpå tillfångatagen af österrikarna, men räddade sig genom flykten och bevistade såsom kapten vid Royal Suédois belägringen af Namur m. flera krigsföretag. Efter sin hemkomst utnämnd till kapten vid Östgöta infanteri och 1750 befordrad till öfverstlöjtnant i hessisk tjänst, öfvergick han 1757 med svenska armén till Pommern, hvarest han under kriget anförde den truppstyrka, som från landsidan belägrade Penemünde skans, och blef strax därefter illa sårad i träffningen vid Kökeritz. För sitt tappra förhållande hugnades han med en lifstidspension och öfverstefullmakt samt anställdes 1762 såsom kavaljer hos kronprinsen och blef 1766 friherre. Under frihetstidens sista skede uppträdande som hofpartiets ledare vid riksdagarne, blef han 1769 riksråd och 1771 grefve. Vid revolutionen 1772 entledigades han ur rådskammaren, men inkallades dit samma dag och afsändes omedelbart därefter såsom generalguvernör till Pommern. Död under en resa från Stralsund till Stockholm i Karlskrona den 11 maj 1776. Gift 1749 med Sofia Reuter af Skälboö. Sjöberg, Erik, (Vitalis), skald. Född d. 14 januari 1794 i Ludgo församling af Södermanland. Föräldrar: drängen Erik Ersson och Beata Sara Broling, en dotter af kyrkoherden i Husby Oppunda pastorat. S. var född några veckor före äktenskapets ingående, och när fadern kort därefter med de sina flyttade till Trosa och där, efter att ha tagit namnet Sjöberg, förvärfvade ett tarfligt lefvebröd såsom arbetskarl, stannade gossen i hemmet till sitt trettonde år, då han genom några välvilliga personers bistånd sattes i tillfälle att afgå till Strängnäs trivialskola. Han hade redan gjort sig känd för poetiska anlag, när han 1814 anlände till Uppsala, hvarest han, under oupphörlig kamp mot fattigdom och sjuklighet, vann den filosofiska graden 1824. Efter promotionen kvarstannade han ett år vid universitetet för att söka någon passande docentur. Då någon sådan ej blef ledig, uppehöll han sig i universitetsstaden en tid bortåt såsom enskild lärare, men begaf sig omsider (i början af 1827) till Stockholm, där han drog sig fram såsom privatlärare och afled på Serafimerlasarettet d. 4 mars 1828. Under det diktade namnet Vitalis, hvilken pseudonym han upptog efter dåvarande namnet på den dag (den 27 november), då han lämnade sina första dikter till tryckning, uppträdde S. första gången offentligen 1819. Antydda samling Dikter af Vitalis väckte genast stor uppmärksamhet såsom präglade af en omisskännlig själfständighet i fråga såväl om tankar som uttryckssätt samt af ett i vackra former pulserande känslolif, företrädesvis framträdande i de sånger af erotiskt innehåll, som äro de i samlingen talrikaste. Följande året utgaf han i tvenne häften Senare dikter af Vitalis, i hvilka återfinnas de hos hans lyras toner förut anmärkta egenskaperna, på samma gång där röjer sig en viss påverkan af fosforismen. Med denna riktning bröt han emellertid fullständigt i den af honom kring midten af 1821 utgifna andra »förändrade och betydligen tillökta» upplagan af hans första dikter, på samma gång han äfven i öfrigt här framstod såsom en diktare på fullt själfständig grund. Med början af 1825 började han utgifva en poetisk tidskrift, benämnd Brage, hvilken dock af brist på uppmuntran efter några nummer måste upphöra. S.