år utkommo äfven hans sista skaldestycken under titel Nyare dikter af Vitalis. S. var en rikt poetisk natur, en af de kraftigaste sångarandar, Sverige fostrat. Lika lycklig i den allvarliga som i den skämtsamma dikten, har han lämnat stycken, utmärkta af en djup elegisk tonfärg, och andra gnistrande af epigrammatisk kvickhet och skarp satir. Till de förra höra. t. ex. Enslingens klagan, Den kämpandes sång, Skaldens tröst, Till englarne, Blomsterklagan, Till Laura m. fl. och till det senare slaget: Ligmunds idéer; Rustningar till Ragnarok, Amen o. s. v. Hans Samlade skrifter hafva flera gånger utgifvits och hans »Minne» är tecknadt af G. Ljunggren i Sv. Akad. handl. 1874, bifogadt den minnespenning, akademien 1874 lät slå öfver honom. Sjöberg, Gustaf Magnus, filosofisk författare, pedagog. Född i Visby d. 26 sept. 1844. Föräldrar : svarfvaren Gustaf Henrik Sjöberg och Katarina Kristina Dahlman. Efter det S. 1862 blifvit student i Uppsala samt sedermera där vunnit den filosofiska graden, erhöll han 1869 docentur i teoretisk filosofi samt 1871 anställning som lektor vid Nya elementarskolan i Stockholm. Han upprättade sedermera därstädes Lyceum för flickor och har sedan 1875 varit detta läroverks föreståndare. Bland af S. utgifna skrifter må nämnas följande tills. med G. Klingberg utarbetade läroböcker, nämligen Svensk stilistik 1870, Lärobok i logik 1871, Lärobok i antropologi, samtliga utkomna i flera upplagor, vidare Pedagogiska blad 1875--77, Bidrag till Nya elementarskolans historia 1878 och 1880 m. fl. S. var ledamot af 1903 års kyrkomöte. Gift 1: med Bernhardine Westerdahl och 2: 1874 med Hanna Tillander. Sjöberg, Johan, ämbetsman, politiker. Född i Visby d. 17 nov. 1816. Föräldrar: sockerbagaren C. A. Sjöberg och Johanna Charlotta Gustrén. Student i Uppsala 1833, aflade S. kansliexamen 1836 och hofrättsexamen 1838, utnämndes 1851 till landssekreterare i Uppsala län samt 1863 till kommerseråd, från hvilken post han 1886 tog afsked. Vid 1862--63 års riksdag förordnades han af k. maj:t till sekreterare i bondeståndet, och vid den sista ståndsriksdagen kallades han genom ståndets fria val -- den första och sista gången detta utöfvades -- till samma plats. Det var en god förskola till den långvariga riksdagsmannaverksamhet, S. sedermera under den långa tiden 1867--87 kom att utöfva som ledamot af Andra kammaren för Stockholms stad. Fin och habil talare samt skicklig dialektiker, förstod han att i debatten göra sina mångsidiga insikter så gällande, att, trots han tillhörde den s. k. centerns mest framträdande män, han icke desto mindre af det maktägande landtmannapartiet hugnades med åtskilliga förtroendeuppdrag. Så var han 1867--76 och 1880--87 kanslideputerad samt 1869, 1876--78, 1881--83 och majriksdagen 1887 ledamot af konstitutionsutskottet (vid alla riksdagar utom den sistnämnda också dess vice ordf.) 1885--87 var han jämväl ledamot af talmanskonferensen. I allmänhet inom politiken intagande en moderat-konservativ hållning, slöt han sig vid tullstridens utbrott till frihandlarna. 1888 utsedd till kommitterad för tryckfrihetens vård, fungerade han som sådan till sin död i Stockholm d. 27 dec. 1897. S. var äfven 1866--80 en intresserad ledamot af Stockholms stadsfullmäktige. Gift 1851 med Edla Amalia Gustava Carlson. Sjöberg, Nils Lorentz, ämbetsman, vitterhetsidkare, Född d. 4 december 1754 i Jönköping, där fadern var arbetskarl. Vid fjorton års ålder började sonen sina studier i Jönköpings skola och gjorde där, i synnerhet genom den lärde Håkan Sjögrens handledning, så snabba framsteg, att han efter sex år var mogen att besöka universitetet i Lund. Här beredde han sig för inträde i det prästerliga ståndet, men ett misslyckadt predikoförsök ändrade hans beslut, så att han i stället ingick som e. o. kanslist i Utrikes expeditionen 1782. I hufvudstaden väckte han snart uppseende som skald och vann i sällskapet Utile dulci, Vitterhetsakademien samt Göteborgs vitterhetssällskap det ena skaldepriset efter det andra. Äfven i Svenska akademien eröfrade han vid hennes första prisutdelning andra priset för skaldestycket Gustaf Adolfs anträde till regeringen, då konungen själf vann det första för sitt äreminne öfver Lennart Torstensson. På grund af sina vittra förtjänster kallades S. till akademiens ledamot och intog 1787 en af de fem platser, öfver hvilka akademien vid den första tillsättningen ägde att bestämma. På ämbetsmannabanan voro hans framgångar icke så lysande. Först vid femtiåtta års ålder (1812) uppnådde han expeditionssekreterarebefattningen och afled under utöfvandet af densamma tillhörande åligganden i Stockholm d. 13 mars 1822. Enligt de fordringar, nutiden ställer på en skald, ägde väl S. föga poetiskt element, men hans verser, hvilka i allmänhet äro lätt flytande och utmärka sig för en vacker diktion, vunno så mycket hellre allmänhetens bifall, som de i en klar form återgåfvo de tankar och känslor, hvilka rörde sig i samtidens bröst. Många af hans poetiska utgjutelser äro ock af en så allmänmänsklig stämning, att de ännu kunna läsas med nöje, såsom: Skaldekonsten, Atheisten, Jordbrukaren, Odödligheten, Kyrkogården m. fl. Hans Skaldestycken utkommo 1796 och i en något tillökt uppl. 1820. Ogift. Sjöblad, Erik Carlsson, sjömilitär. Född i Halmstad d. 28 aug. 1647. Föräldrar: generalen, frih. Carl Sjöblad och Maria Stjerna. S. ingick tidigt i engelsk sjötjänst, och utmärkte sig så, att han vid sin hemkomst till Sverige utnämndes till amiralitetsmajor 1674, till amirallöjtnant