tragedierna: Cleopatra 1749, Habor och Signild 1767, Aslög 1783, ny uppl. 1795, Gustaviaden, en hjeltedikt i tolf sånger 1768, Afhandling om det sublima i litteraturen 1792, m. m. Han var äfven samlare och författare i numismatik samt har skrifvit psalmerna 358 och 365 i vår svenska psalmbok, ehuru dessa senare blifvit öfversedda af Adlerbeth och Franzén. Gift 1756 med Johanna Logie. 2. Skjöldebrand, Anders Fredrik, militär, konstvän, författare. Född i Algier d. 14 juli 1757; den föreg. son. Vid fjorton års ålder intogs S. vid universitetet i Uppsala och blef tre år därefter (1774) kvartermästare vid Södra skånska kavalleriregementet. Såsom löjtnant flyttad till Östgöta kavalleri 1779, befordrades han 1783 till ryttmästare samt bevistade 1788--90 årens fälttåg på örlogsflottan, såsom adjutant hos hertig Carl. Major i armén och öfverstlöjtnant 1793, anställdes han s. å. såsom adjutant på stat hos hertigen-regenten, blef löjtnant vid Konungens drabanter och öfverste i armén 1794 samt undfick på egen begäran afsked från löjtnantsbefattningen vid drabantkåren 1797. Den ledighet, han härigenom vann, ägnade han åt konsten och vetenskaperna, besökte Trollhättan och gjorde en resa till Nordkap, öfver hvilka färder han utgifvit beskrifningar med plancher: Description des cataractes et du canal de Trollhätta avec gravures samt Voyage pittoresque au Cap du Nord, avec gravures. S. hvilken var en själfständig karaktär, som aldrig lät rubba sig från sina grundsatser och åsikter, stötte sig därigenom icke sällan med de makthafvande. Vid Norrköpings riksdag 1800 stod han i oppositionens främsta led och åtalades efter dess slut för förnärmelser mot landtmarskalken, men slapp undan med obetydliga böter. 1808 ingick han åter i tjänst såsom chef för Östergötlands landtvärn samt blef i februari följande året chef för Norra arméns andra fördelning. Några veckor därefter deltog han i revolutionen. Då hans forne vän och gynnare hertig Carl därigenom kom på tronen, begynte nådevedermälen tillflöda i rikare mått. Vid kröningen befordrad till generaladjutant och generalmajor, utsågs han till en af fullmäktige vid fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn och fick på hösten 1809 förtroendet att följa den afsatte konung Gustaf Adolf till Baden. Härunder förvärfvade han sig genom sitt humana och värdiga uppförande i hög grad den biltoge monarkens förtroende, så att denne till ett bevis på sin aktning vid afskedet skänkte S. ett diamanthattband. 1810 förordnades han till öfverståthållare samt innehade denna plats i två år eller till 1812, under hvilken tid han jämväl var förste direktör för Kongl. teatern. 1813 blef han generallöjtnant samt chef för svenska arméns kavalleridivision i Tyskland. Härunder utförde han den 6 dec. den lysande träffningen vid Bornhöft, där han med nio hundra man kavalleri anföll den från Lübeck retirerande danska styrkan samt fråntog den sju artilleripjäser och gjorde sjuhundra fångar. Denna träffning var under hela kampanjen den enda, som svenskarna på egen hand vunno. Till belöning härför upphöjdes han 1814 till friherre samt erhöll i uppdrag att jämte general Björnstjerna afsluta konventionen i Moss samma år, inkallades 1815 i statsrådet, blef chef för kronprinsen Oscars hof, grefve 1819, general af infanteriet 1820, samt slutligen En af rikets Herrar 1822. Tog afsked från statsrådsämbetet 1828 och afled i Stockholm d. 23 aug. 1834. Med af fadern ärfd smak för vitterhet och skön konst, ägnade han äfven under sina viktigaste politiska uppdrag alla lediga stunder åt musik, måleri och skaldekonst. Af hans många utgifna verk äro utan tvifvel de två förut nämnda resorna hans både vackraste och viktigaste arbeten. Af hans vittra skrifter intager ovedersägligen skådespelet Herman von Unna, utgifvet 1795, 2:dra uppl. 1846, främsta rummet. Hans öfriga vitterhetsstycken äro: de otryckta dramerna Varbeck och Riddartornet samt melodramen Tancred och Clarinda, uppförda och spridda i afskrifter; Psyche, saga 1795, Gustaf Eriksson eller det frälsade Sverige 1822, Odin, hjeltedikt i tio sånger 1816, Hjalmar, sorgespel 1827, Carl XII:s död, tragedi 1829, de historiska arbetena Batailles de Charles X Gustave 1806 och Historie militaire des rois de Suède de la maison palatine I 1807, hvilket sistnämnda arbete författades på offentligt uppdrag. Till S:s litterära alster höra slutligen öfversättningar från Tasso och Byron samt hans i handskrift efterlämnade Vitterhetsakademien tillhörande memoarer, m. m. Till åtskilliga af förenämnda skådespel har han äfven författat musiken. Hans poetiska och konstnärliga talanger beredde honom inträde i alla svenska akademier, och han försvarade i dem alla sin plats genom sin mångsidiga bildning. Hans memoarer i fem delar äro 1904--05 utgifna af H. Schück. Gift 1: 1779 med friherrinnan Petronella Constantia von Höpken, dotter af presidenten C. F. von Höpken (se I: 539), och 2: 1791 med Charlotta Letitia Ennes. 1. Skogman, Carl David, ämbetsman, författare. Född i Lovisa stad i Finland d. 26 okt. 1786. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Jakob Skogman och Maria Magdalena Stark. S. blef efter studier vid Borgå gymnasium och universitetet i Åbo 1804 auskultant i Åbo hofrätt och samtidigt kanslist vid d. v. Civilexpeditionen af K. maj:ts kansli, befordrades 1806 till kopist i Inrikes civilexpeditionen, blef 1809 kanslist och s. å. protokollssekreterare vid den då inrättade handels- och finansexpeditionen samt 1811 förste expeditionssekreterare därstädes. Hösten följande året anträdde han på konungens befallning en resa till den åt Sverige afträdda ön Guadeloupe i Västindien, där han i början af år 1814 förordnades till generalguvernörens närmaste man vid koloniens handels- och finansförvaltning. Men redan i juli s. å. ingick officiel underrättelse,