Johan, hvarjämte han äfven skulle öfva tillsyn öfver Carl Filips och de öfriga kungliga barnens undervisning. Utnämnd samtidigt till sekreterare i Rikskansliet, hade han bl. a. att å konungens vägnar tala till de i Kalmar församlade Göta rikes ständer. För öfrigt begagnades han af Carl IX i flera viktiga uppdrag och motsvarade på ett utmärkt sätt konungens ofta obegränsade förtroende. Mot slutet af Carls regering åtföljde han den ambassad, som 1610 under Gustaf Stenbock afgick till England för att underhandla om förbund med detta land. Här inträffade, att Jakob I, själf lärd, genast intogs af den lärde och vältalige svensken och till ett bevis på sin bevågenhet slog honom till riddare. Redan såsom hertig af Västmanland hade Gustaf Adolf utnämnt S. till ståthållare öfver denna provins, och efter sitt anträde till regeringen lämnade han 1612 hela rikets penningverk i hans händer. Antydda befattning fortfor han att sköta i aderton år, till en början med titel af kammarråd, som 1620 utbyttes mot den af president i Kungliga räknekammaren. Skicklig och nitisk i sina åligganden, fick S. af konungen tid efter annan emottaga nya ynnestbevis, dels i form af förläningar, dels såsom titlar och äreställen. Sänd 1615 till danska hofvet för att söka utverka någon nedsättning i den betungande Älfsborgs lösen, misslyckades han emellertid i denna sin uppgift. Då han 1617--18 vistades i Holland och England för att utverka penninglån, blef han af konung Jakob I slagen till riddare. 1617 utnämnd till riksråd, fick han därjämte norra Finlands lagmansdöme, förordnades 1622 till Uppsala akademis kanslär och upphöjdes 1624 till friherre med godset Duderhoff i Livland till friherreskap, hvartill sedan lades biskopsstiftet Wormditt i Västpreussen. 1629 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland, Ingermanland och Karelen, blef 1632 Dorpts universitets förste kanslär och två år senare den förste presidenten i Göta hofrätt. Vid slutet af Gustaf Adolfs regering synes det, som hans förtroende hos konungen något minskats, och han fick ofta uppbära förebråelser för tröghet och långsamhet. När efter det för svenskarna olyckliga slaget vid Nördlingen åt honom anförtroddes en ny beskickning till Danmark, Holland och England, vann hans namn i dessa länder ökad glans. Hans sista offentliga värf bestod i att med Axel Oxenstierna deltaga i fredsunderhandlingarna i Brömsebro. Han fick likväl knappt börja detta värf, förrän han insjuknade och afled på sin gård Söderåkra nära Brömsebro d. 25 mars 1645. Utom genom sina personliga egenskaper, sin lärdom och sina förtjänster som statsman, har han beredt sig ett odödligt namn såsom vetenskapernas beskyddare. Från hans kanslärstid räknar Uppsala universitet ett nytt tidehvarf. Han utfärdade för högskolan nya lagar, förökade på egen bekostnad antalet af hennes lärare, samt undersökte, ofta själf närvarande, hennes behof och inre tillstånd. Det var också, under det han var kanslär, som Gustaf Adolf till Uppsala akademi skänkte de Gustavianska arfvegodsen, hvarvid kanslärens gällande förord anses ha varit ganska verksamt. Själf hade S. få år förut inrättat den efter honom uppkallade Skytteanska professuren. Ett tilltalande uttryck för hans nitälskan för folkupplysningens sak var den af honom 1637 stiftade skola för Ålems socken i Kalmar län, i hvilken skola alla socknens barn skulle njuta kostnadsfri undervisning. Denna undervisningsanstalt, »den skytteanska skolan» kallad, ombildades 1887 till en vanlig folkskola. Bland vetenskapliga skrifter, som han utgifvit, må nämnas : Dissertatio de mechanicæ artis præstantia 1598, Problemata ex artium liberalium fontibus desumpta s. å., Oratio de Suecorum, Gothorumque vetustate et fortitudine militari 1604, Een kort undervijsning uthi hvad konster och dygder en furstlig person skall sig öfva 1604, och sed. fl. uppl. Gift 1605 med Maria Näf, dotter till den under Näftåget i Dalarna mördade ståthållaren. 2. Skytte, Bengt, riksråd. Född d. 30 sept. 1614; den föreg. son. Liksom alla Johan S:s barn erhöll Bengt en omsorgsfull uppfostran och utmärkte sig tidigt för ovanliga kunskaper. Vid femton års ålder, sedan han afslutat sina studier i Uppsala och Dorpt, åtföljde han (1629) generalen frih. J. Spens på en beskickning till England och blef, likt fadern förut, af konung Jakob I slagen till riddare. Nitton år gammal befordrades han till kammarherre hos drottning Kristina; 1638 blef han revisor i Räknekammaren och 1640 kammarråd. Genom sina i flera afseenden fängslande egenskaper, kvickhet, lärdom och smidigt uppförande, var han liksom skapad för drottning Kristinas hof, där han snart gjorde hastig lycka. 1646 landshöfding i Uppsala län, blef han landtmarskalk vid 1647 års riksdag, utnämndes 1648 till riksråd och förordnades s. å. till kanslär för universitetet i Dorpt, hvarjämte han erhöll af drottningen ansenliga förläningar, dels på Munsön i Mälaren, dels i Hälsingland. Men efterhand uppstod i följd af drottningens nyckfullhet och denna hennes gunstlings oroliga lynne ett kyligare förhållande dem emellan. Drottningens missnöje väckte han, då han, efter att 1651 hafva erhållit tillstånd att besöka en tysk brunnsort, utan permission företog en färd till Konstantinopel och på vägen själfrådigt inledde underhandlingar med furst Rakoczy i Siebenbürgen, hvilken redan då umgicks med planer att angripa polackerna, samt icke återkom till fäderneslandet förrän 1652. Af naturen vacklande, utan pålitlighet och utan bestämd öfvertygelse, hängaf han sig åt politiska vinglerier, hvilka han till en tid lyckades dölja, men som snart blefvo afslöjade. Ömsom den lydigaste slaf för Kristinas envåldsnycker, än i hemligt förstånd med rörelsepartiet, var han tillika en lismande smickrare hos Carl Gustaf, allt detta samtidigt och vanligtvis på smygvägar. Efter flera brytningar och därpå följande förlikningar mellan honom och drottningen, kom den senares förbittring till fullt utbrott, när under Messeniernas