företaga en världsomsegling, och Oxehufvud inbjöd unga män af den välbergade klassen med lust och fallenhet för sjömansyrket att mot en afgift af 600 rdr om året medfölja på resan, som beräknades komma att räcka i ett par år. Bland dem, som medföljde, befunno sig A. O. Wallenberg samt Eberhard Munck af Rosenschöld. Då S. icke hade råd att betala den för deltagarna bestämda afgiften, anställdes han som superkarg (»fraktstyrman») ombord. Den Oxehufvudska expeditionen fick emellertid ett snöpligt slut. Efter att utanför Irlands kust ha nattetid sammanstött med ett annat fartyg, som sannolikt sjönk med man och allt, lyckades »Oscar» med bräckta master och illa tilltygad taga sig fram till Lissabon, där fartyget reparerades. Sedan styrdes kurs på Kap Horn, men redan i Montevideo brast bubblan. Oxehufvud sålde där sitt fartyg och försvann, och de unga deltagarna fingo reda sig bäst de kunde. De flesta sändes på myndigheternas föranstaltande tillbaka till Sverige, men Smitt stannade kvar i Sydamerika. S. etablerade i Buenos Ayres en liten vinhandel -- den var mycket blygsam och själf låg han i butiken med disken till sängplats -- som under hans energiska ledning på några år svingade sig upp till en af Argentinas förnämsta vinimportaffärer. Snart skulle det emellertid blifva annan användning för hans företagsamhet. Det var oroliga tider för Sydamerika. De olika stater, som tillhört den sprängda La Plata-unionen, lågo i ständig fejd med hvarandra, och Argentina, som med diktatorisk makt leddes af general Rosas, invecklades därjämte i det krig med Brasilien, som kostade Rosas hans ställning och tvang honom att fly till England. Under detta krig var S. icke en overksam åskådare. Han utrustade och befraktade nämligen fartyg, hvilka uppträdde som blokadbrytare. I detta lika farliga som inkomstbringande värf hade han lyckan med sig, och han grundlade därunder till ej oväsentlig del sin förmögenhet. Efter kriget slog han sig ned i Argentina såsom egendomsägare och lär såsom sådan ha innehaft betydande domäner. Under dessa år aflade han ett kortare besök i hemlandet, men på allvar vände han ej Argentina ryggen förrän i slutet af 1850-talet, då han för alltid bosatte sig i Stockholm och realiserade sina egendomar därute. Efter hemkomsten började S. ägna sig åt tomtaffärer och inköpte bl. a. af major G. von Cedervald hans stora egendom på Kungsholmen, som på den tiden ännu var föga bebodd. I denna stadsdel rådde han under 1860- och 1870-talen om nästan alla de tomter, som gränsa intill nuvarande Fleminggatan, och hans privata park sträckte sig ända ned till stranden af Klara sjö, där aktiebolaget Separator nu har sina verkstäder. Han intresserade sig äfven för industriella företag och deltog bl. a. i anläggningen vid Inedal af en fabrik för tillverkning af hvitbetssocker, hvilken dock gick med mindre framgång. Större glädje hade S. af ett par andra industriella företag, i hvilka han var lifligt intresserad, nämligen det stora Nitroglycerinaktiebolaget och S:t Eriks bryggeriaktiebolag. I det förstnämnda företaget, som han grundlade tillsammans med Immanuel och Alfred Nobel, var han från dess första början till sin död styrelsens ordförande. Därjämte var han under årens lopp delägare i en mängd andra företag, bl. a. i de stora Graningeverken i Norrland. Alla dessa företag hade S. bedrifvit med sådan af drift och omtänksamhet betingad framgång, att han vid sin död i Stockholm d. 8 okt. 1904 länge ansetts som »Sveriges rikaste man». Vid sidan af sin stora verksamhet som affärsman hade S. tid att ägna sitt intresse åt kulturella uppgifter. Han var sålunda en entusiastisk svampvän och utgaf redan 1863 en för sin tid förträfflig bok jämte plansch öfver Skandinaviens ätliga och giftiga svampar, hvarjämte han mycket intresserade sig för naturvetenskapliga studier i allmänhet. S., som var generalkonsul för Argentina 1875--1902, deltog äfven i kommunala värf och var under en följd af år ledamot af Stockholms stadsfullmäktige. Sin stora förmögenhet använde S. endast i ringa mån för att tillfredsställa sina egna behof. Hans personliga fordringar på lifvet voro mycket små, och hans lefnadssätt var enkelt, liksom hela hans uppträdande. Bland större donationer, som han under sin lifstid gjorde, märkas 100,000 kr., som han 1878 under namnet »Wagener Smitts fond» gaf till Stockholms högskola, likaledes 100,000 kr., som han till minne af en afliden son 1898 öfverlämnade till samma institution. Efter hans död hugnades denna med ytterligare med 200,000 kr. till en fond för den kemiska undervisningen och 200,000 kr. för utbildande af en juridisk fakultet. I sitt testamente befanns han dessutom ha förordnat om donationer till skilda ändamål å ytterligare 400,000 kr., hvaribland 100,000 kr. till den fond för »fattiga folkskolebarns bespisning», hvartill S. förut till hugfästande af sin sons minne anvisat 100,000 kr. Gift med Ina Lundmark. 2. Smitt, Fredrik Adam, zoolog. Född i Halmstad d. 9 maj 1839; den föreg. kusin. Föräldrar: provinsialläkaren d:r Johan Jakob Smitt och Anna Carolina Maria Strömberg. Efter faderns död 1853 blef S. i tillfälle att fortsätta sina studier genom frikostig hjälp af dels godsägaren C. Hammar, dels en äldre broder, Ertman J. Smitt. Sedan han vid sexton års ålder (1855) tagit studentexamen i Lund, fortsatte han från 1856 sina studier vid universitetet i Uppsala och förordnades 1859 till amanuens vid Marklinska samlingarna därstädes. Tre år senare deltog han i den svenska expeditionen till Spetsbergen, aflade efter sin hemkomst fil. kand. examen i Uppsala 1862 och kallades följande året, efter att hafva promoverats till fil. magister, till docent i zoologi vid samma universitet. I egenskap af Byzantinsk stipendiat gjorde han 1865--67 en resa till kontinenten, hvarunder han för zoologiska studier vistades större delen af tiden i Köpenhamn och Paris, deltog 1868 i en ny expedition till Spetsbergen och medföljde 1869 såsom zoolog fregatten Josephine, på en resa