för folkhögskolors upprättande, för förbättrande af kvinnans sociala ställning, för religionsfrihetens förverkligande, för skarpskytterörelsens utveckling o. s. v. En sida af hans verksamhet, som ej heller må förglömmas, var hans nitälskan för ett sant nationellt lif, som skulle finna sitt uttryck i poesien och konsten. För denna idé verkade han såsom lärare vid Konstakademien, såsom utgifvare af Nordisk tidskrift (1852, 53) och såsom medlem af våra konstföreningar och Svenska fornminnesföreningen, af hvilken han var en bland stiftarna 1870. Bland alster af hans skriftställarskap må slutligen nämnas den af honom 1846 utgifna poetiska kalendern Verdandi samt Afhandlingar och skizzer uti kultur- och konsthistoriska ämnen, 3 h. 1855--62. Gift 1851 med Hulda Sandeberg. 2. Sohlman, Harald, publicist. Född i Stockholm d. 24 jan. 1858; den föregåendes son. Student i Uppsala 1877, aflade S. därstädes jur. kandidatexamen 1886. Med från fädernehemmet ärfdt intresse för allmänna angelägenheter, gjorde sig S. tidigt bemärkt inom studentlifvet som förfäktare af frisinnade tänkesätt och var en af stiftarne af föreningen Verdandi, inom hvilken han i flera terminer beklädde vice ordförandeplatsen. Efter aflagd examen ingick han 1886 i Aftonbladets redaktion och blef d. 5 dec. 1890 tidningens hufvudredaktör, på hvilken post han sedermera oafbrutet tjänstgjort. Sedan 1897 års början är han ock hufvudredaktör för den då grundlagda morgontidningen Dagen. Som publicist har S. fullföljt faderns traditioner i liberal riktning och, ej minst genom Aftonbladets vidt spridda veckoupplaga, utöfvat ett ej ringa inflytande vid riksdagsmannavalen, särskildt under 1890-talets strider för samling af landets frisinnade element till ett enhetligt parti, hvilket ock 1900 lyckades genom tillkomsten af Liberala samlingspartiet. Skandinavismen och ett stridsdugligt nationellt försvar har städse legat honom varmt om hjärtat, såväl som en verksam och ärlig reform af den politiska och kommunala rösträtten. Däremot har han städse motarbetat närmare samarbete mellan liberalismen och socialdemokratien, liksom han gjort bestämd front mot sådana norska anspråk, som synts oförenliga med unionens upprätthållande, hvilket enligt hans mening borde kunnat ske å likställighetens grund. För den tankens förverkligande inlade ock de af S. redigerade tidningarna under en följd af år ett intresseradt arbete. I bokform har S. 1888 utgifvit Skatterna till staten (i Verdandis småskrifter). Ogift. Solander, Daniel, naturforskare. Född 1735 i Piteå, där fadern, Carl Solander, var prost och kyrkoherde; modern Magdalena Bogstadius. Vorden student i Uppsala 1750, ägnade sig S. med ifver åt botaniken och var en flitig åhörare af Linnés föreläsningar. När den store mästaren 1759 af engelsmännen J. Ellis och P. Collinson anmodades att öfversända en skicklig student till England, för att om möjligt där upphjälpa det naturhistoriska studiet, föreslog han härtill S., som ditreste samma år och med mycken välvilja blef emottagen af lord Northington, Englands d. v. storkansler. Af en händelse kom han icke långt därefter att få göra en resa till Kanarieöarna. Under ett besök på ett fartyg, som låg segelfärdigt dit, märkte han ej, att fartyget lade ut från land och måste, mot beräkning och sin vilja medfölja till bestämmelseorten. Han begagnade emellertid tillfället på bästa sätt att anställa naturvetenskapliga forskningar och öka sina kunskaper. Återkommen till England, förordnades han till biblioteksamanuens vid British museum och invaldes till ledamot af Vetenskapssocieteten i London. På anmodan af botanisten, presidenten Banks åtföljde han denne på den af Cook 1768--71 företagna resa omkring jorden, under hvilken de gjorde rika naturaliesamlingar och gemensamt beskrefvo och bestämde sina upptäckter. År 1771 utnämndes S. till vice bibliotekarie vid British museum, hvarjämte han på samma gång erhöll juridiska och medicinska doktorsvärdigheten vid universitetet i Oxford. 1772 kallades han till ledamot af svenska Vetensk.-akad. Död vid endast fyrtisju års ålder i London d. 12 mars 1782. Han var en af sin tids största naturforskare, och hans tidiga bortgång beklagades såsom en stor förlust för vetenskapen. Linné uppkallade efter honom ett växtsläkte, Solandra, och omtalade alltid sin utmärkte lärjunge med det största beröm. Bland hans skrifter är att nämna: Elementa botanica 1756, Beskrifning öfver petrifikater samt åtskilliga smärre uppsatser i Vetenskapsakademiens i London handlingar. Some (Somme). Den äldsta kända stamfadern för släkten Some, var Måns S:s (se S. 1) farfars far, Sven Some till Sjötorp i Småland, hvilken lefde i början af 1400-talet. 1. Some, Måns Svensson, sjöhjälte. Född sannolikt i slutet af 1400-talet. Föräldrar: Sven Abrahamson till Gödeberga och Gunilla, dotter till Bengt Olsson till Dala. S., som 1537--42 var slottslofven å Åbo och fogde öfver dess län samt sedermera innehade samma befattningar i Stockholm, utnämndes till öfverste amiral öfver den flotta, som Gustaf Vasa 1535 sände Danmarks konung Kristian III till hjälp i den af lybeckarne anstiftade »Grefvefejden». Sedan den af 15 skepp bestående svenska flottan i maj förenat sig vid Gotland med ett antal af danska konungens och hertigens af Preussen fartyg, kom det d. 9 juni till drabbning vid Bornholm. Här kämpade det svenska amiralskeppet, »Stora Krafveln», där den danska sjöhjälten Peder Skram, »Danmarks våghals», var andra man, samt det af J. Bagge förda »Kampermannen» ensamma mot 20 dels lybska, dels af det danska upprorspartiet utrustade, fartyg och drefvo dessa på flykten. Den förenade flottan styrde därefter mot Fyen och tog vid Svendborgs sund 10 dansk-tyska skepp. På det eröfrade amiralskeppet »Lejonet» blef kort