därefter Peder Skram befälhafvare och lämnade därmed svenska tjänsten. Sedan dessa framgångar till sjös för danska konungens landttrupper beredt möjlighet att öfvergå till Själland, gick den förenade flottan till Öresund och inneslöt de i upprorspartiets och lybeckarnas händer befintliga städerna Köpenhamn, Malmö och Landskrona. Vid sistnämnda stad slog S. i okt. en engelsk hjälpeskader och eröfrade 5 skepp. Äfven tvingade den 45 skepp starka förenade flottan en hanseatisk flotta, som i nov. lyckats tillföra Köpenhamn proviant, att lämna de danska farvattnen. Den af S. anförda svenska flottan bidrog otvifvelaktigt i väsentlig mån till den för Kristian III lyckliga utgången af Grefvefejden. Synnerligt viktigt var dessutom, att genom dess bragder lybeckarnas öfvervälde till sjös blef brutet. Efter fredsslutet mellan Kristian och Lybeck seglade S. i maj 1536 hem. Han var därefter några år slottslofven på Kalmar, bekämpade som fältöfverste de upproriska i Dackefejden och blef 1544 ståthållare på Gripsholm. Senare, såsom det synes först under Erik XIV:s tid, blef han riksråd och sattes af konungen att hafva uppsikt öfver den å Gripsholm fångne hertig Johan. Mot slutet af Erik XIV:s regering ståthållare på Kalmar slott, öfverlämnade han först i okt. 1568 staden och slottet till hertig Johan. Hans dödsår var 1572 eller 1573. Gift med Anna Bielke. 2. Some, (Somme) Krister, krigare, landsförrädare; den föregåendes brors sonson. Födelseår icke bekant. Son af Abraham Germundsson (Somme) och Märta Sjöblad. Under krigen i Ryssland och Livland hade S. ådagalagt stor tapperhet, hvarför han af Carl IX 1602 förordnades till slottslofven på Narva. 1608 utnämndes han till fältöfverste och blef, då Danmark hotade med ett fredsbrott, satt till ståthållare på Kalmar 1610. Följande året uppgaf han förrädiskt och utan nödtvång slottet åt danskarna och fäste därigenom för alltid en outplånlig fläck på sitt namn. Vid de underhandlingar, som föregingo fästets utrymmande, dolde han omsorgsfullt sina verkliga tänkesätt, förmanade besättningen till trohet mot konungen, lät soldaterna rifva upp stenläggningen och bära upp stenarna på vallarna, emedan, som han försäkrade, icke mer än halftannat fat krut fanns kvar i slottet. Då han besökte danska lägret, lämnades alltid för syns skull någon dansk herre såsom gisslan uppe på fästningen. Efter dessa förberedelser förklarade S., att slottet af brist på ammunition icke längre kunde hålla sig, och att han såg sig nödsakad att uppgifva det åt de belägrande. Med detta tillkännagifvande begaf han sig till danskarnas läger och öfverlämnade Kalmar d. 3 aug. 1611 åt konung Kristian. Därpå öfvergick han i dansk tjänst och erhöll 1,000 r:dr reda penningar samt ett skepp, lastadt »med så mycket vin, smör och fetalier», som kunde föras ombord. Efter sin afresa skref han till Carl IX ett opassande bref, hvari han sköt skulden för slottets förlust på honom, emedan han icke undsatt detsamma, och slutade sin skrifvelse med förklaring, att »han ej kunde lida Chesnecopheri och Erik Olofssons skrifvarvälde, ej heller konungens örfilar». Enligt berättelse skall konungen i ett häftigt ögonblick gifvit S. en örfil, som vållat hans bittra hat; enligt en annan uppgift skall orsaken till detsamma varit, att Carl låtit afrätta någon af hans anförvanter. Hans senare lefnadshändelser äro icke kända och äfven hans dödsår är obekant. Sommar, Magnus, biskop. Född omkr. 1480. Efter studier och resor utomlands anställdes S. vid domkyrkan i Strängnäs och valdes till domprost därstädes 1518. Fyra år senare blef han på Gustaf Vasas befallning utsedd till biskop öfver Strängnäs stift. Af naturen from och eftergifvande, var han den förste bland biskoparna, som samtyckte till Västerås' recess (1527), och erbjöd sig att till konungen öfverlämna sitt slott Tynnelsö. Först 1528 blef han af Västeråsbiskopen Peder Månsson invigd i sitt biskopliga ämbete, hvarefter han 1531 uppfördes på ärkebiskopsförslag. Trots sin undfallenhet lyckades han aldrig förvärfva Gustaf I:s förtroende och fick ofta uppbära allvarsamma förebråelser för sitt »oanständiga skrymteri». En dylik skrapa vankades, då han bevistade konungens andra förmälning 1536, och då »biskopen något obetänksamt däruppå svarade», förklarade konungen honom skild från sitt ämbete och lät genast sätta honom i fängelse. Först efter åtta månader, i maj 1537, blef han på Gustafs befallning lösgifven och fick sig anvisadt Krokeks kloster till vistelseort, med ränta från en del af Jönåkers härad i Södermanland »till försörjning». Hans dödsår är obekant; likväl fanns han ännu i lifvet 1542. Sommelius. Äldste kände stamfadern Nils brukade i början af 1600-talet den vid sjön Sommen belägna gården Somvik i Östergötland, efter hvilken släktnamnet antogs af sonen Magnus, f. 1637, d. 1701 som kyrkoherde i Skärkinds församling i Östergötland. 1. Sommelius, Gustaf, orientalist, historisk samlare. Född i Malmö 1726. Föräldrar: rådmannen därstädes Johan Sommelius och Anna Hoffinghoff. Vid fem års ålder faderlös, upptogs S. af sin farbroder, borgmästaren i Lund Gustaf Sommelius, såsom eget barn och sattes af honom i Lunds skola, hvarifrån han 1742 afgick till universitetet. 1746 antogs han af d. v. domprosten, sedermera biskop J. Engeström till lärare för dennes söner och reste med dem följande året till Uppsala men lämnade detta lärosäte 1748 och begaf sig till Greifswald, hvarest han s. å. erhöll magistergraden. Förordnad 1749 till docent i österländska och grekiska språken i Lund, utnämndes han 1751 till lärare vid Lunds skola, erhöll 1756 akademieadjunkts tur och befordringsrätt samt mottog s. å. fullmakt på rektorsbeställningen vid nyss nämnda skola. Efter att 1763 undfått professors namn, heder och värdighet, utnämndes han 1767 till universitetsbibliotekarie och innehade detta ämbete, jämte den då därmed förenade skyldigheten att undervisa i lärdomshistoria, till sin död i Lund den