riksdag innehålla för öfrigt flera förträffliga yttranden af samma man. Gift 1776 med friherrinnan Katarina Juliana Silfverschiöld, syster till major Nils Silfverschiöld (se II: 459). 2. Spaldencreutz, Arvid Johan, vitterhetsidkare. Född d. 31 aug. 1782; den föreg. son. -- Genom arf efter föräldrarna försatt i en oberoende ställning, sökte och innehade S. aldrig någon plats i statens tjänst, om ej dit kan räknas, att han någon tid tjänstgjorde vid hofvet och där utnämndes till kammarherre. I vår litteraturhistoria och hos våra bokkännare har han förvärfvat ett slags namnkunnighet, mindre genom sina arbeten än genom det sätt, hvarpå han lät dessa komma i dagen. På ett litet handtryckeri, som han hade på sin egendom Gusum, satte och tryckte han själf små upplagor af sina skrifter, hvilka därför äro ytterst sällsynta och dyrbara. De äro: Svärmarinnan, orginalroman 1800, Tidskrift för mina vänner 1805--1806, Gusums Veckoblad samt några öfversättningar: »Kärleksdrottningen» af F. Schiller; »Lotterivinsten» af Starke; och »Den genom ärans förlust brottslige» af Schiller. Han deltog såsom riddarhusledamot i åtskilliga riksmöten och räknades till den »unga oppositionen» samt var vid 1812 års riksdag en bland de få, som med kraft uppträdde mot indragningsmaktens införande. Död d. 27 mars 1828. Gift 1805 med Maria Skragge. Sparfvenfelt, Johan Gabriel, lärd, språkkännare. Född i Åmål d. 17 juli 1655. Föräldrar: öfversten Johan Sparfvenfelt och Kristina Uggla. Efter fleråriga trägna studier i Uppsala ämnade S. besöka främmande länder, men uppbringades, då han var på väg till England, af danska kryssare och fördes till Norge, där han kvarhölls i åtta månader. Ändtligen frigifven, begaf han sig till Göteborg och gick ombord på ett engelskt fartyg, som blef väderdrifvet till Holland. Därifrån ställde han kosan till Frankrike och Italien samt hade i Rom företräde hos drottning Kristina. Vid sin hemkomst till fäderneslandet, efter fem års bortovaro, befalldes han åtfölja de till Moskva afgående svenska sändebuden. Under sitt uppehåll i den ryska hufvudstaden slog han sig på studiet af slaviska språket med den grundlighet, att han inom kort författade ett »Lexicon slavonicum», som ännu förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. År 1689 erhöll han i uppdrag att i alla länder, dit nordmän kunde anses i forna tider ha framträngt, uppsöka gamla svenska och götiska minnesmärken, samt öfverallt i kloster, bibliotek och raritetssamlingar efterspana manuskript, böcker, inskriptioner och »stridstyg», för att finna runor och annat, som kunde bevisa göternas därvaro. Under resan besökte han Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Spanien samt öfverseglade till Afrika, hvarifrån han ämnade sig till Egypten, Palästina och Syrien, men måste för den i Österländerna då härjande pesten återvända till Frankrike. Vid ett nytt besök i Rom fick han till Påfven Innocentius XII öfverlämna sitt »Lexicon slavonicum, hvilket upptogs med så mycket välbehag, att påfven lät lämna honom nycklarna till Vatikanska biblioteket, med frihet att efter eget behag genomgå dess bokskatter. Vid sin hemkomst till Sverige 1694 förordnades han till ceremonimästare, tog afsked från denna befattning 1712, och lefde därefter för sina studier på Åbylund i Romfartuna socken af Västmanland, där han afled d. 2 juni 1727. Utmärkt som lärd och isynnerhet ovanligt språkkunnig -- han lärer med färdighet talat och skrifvit fjorton olika språk -- ägde han stort anseende hos sin samtids lärde och nämnes ofta med loford af utländska författare. Bland hans utgifna skrifter må särskildt nämnas: Vocabularium germanico-turcico-arabico persicum (endast påbörjadt), samt Parentation pä Slavonska öfver K. Carl XI 1697. I Linköpings bibliotek förvaras hans korrespondens, hvari bl. a. förekomma bref från Leibniz. Gift 1695 med Antoinetta Sofia Hildebrand. Sparre. Denna märkliga, i Sveriges historia tidt och ofta framträdande, ätt, har af gammalt uppgifvits leda sitt ursprung från den under medeltiden mäktiga Toftaätten och hafva till äldsta anherre Sixten Sixtensson till Tofta, hvilken lefde i slutet af 1100- och i början af 1200-talet. Af hans båda söner, Knut och Nils, skulle den förre varit stamfadern för den äldre Sparregrenen, under det Nils, som säges hafva varit gift med konung Erik Knutssons dotter Märta och besvågrad med Birger jarl till Bjälbo, varit stamfader till en yngre gren. Nyare forskningar synas emellertid gifva vid handen, att ättens stamträd med sina rötter icke sträcker sig längre tillbaka än till unionstiden. Göran Larsson S., en son till Lars Siggesson S. -- se S. 1 -- född 1530, död 1590, furstligt råd och trogen anhängare af hertig Carl, var den förste, som antog namnet S. till Rossvik. Från denna adliga ätt, som introducerades på riddarhuset 1625, utgingo friherrliga ätten S., hvars stamfader Per Eriksson S. -- se S. 6 -- blef friherre 1647, och friherrliga ätten Franc-Sparre, som utslocknade 1837 med stiftaren, Bengt Erland Franc-S. -- se S. 15 -- Friherrliga ätten gaf i sin ordning upphof till grefliga ätten S. af Sundby, som 1719 blef greflig med Erik Axelsson S. -- se S. 16 -- och utgick 1772, grefliga ätten S. af Söfdeborg, som tog sin upprinnelse 1719 med Claes S. -- se S. 18 --, grefliga ätten S. (n:o 74), utslocknad 1728 med till grefve 1720 upphöjda Axel Axelsson S. -- se S. 24 -- och grefliga ätten S. (n:o 111), som 1797 grundades af Fredrik S. -- se S. 25 -- och utgick på svärdssidan 1820. Adliga ätten Sparre. 1. Sparre, Lars Siggesson, riksråd. Födelseåret obekant. Son af Sigge Larsson till Bystad, Ågård och Skofteby, samt Kerstin Månsdotter (Natt och Dag). I våra häfder framträder Lars Siggesson först under striden mellan Sten Sture d. y. och konung Kristian II, i det han jämte fem andra svenska ädlingar, däribland den då unge Gustaf Vasa,